Sådär ja.
Frisyren är på plats.
Den är, tack och lov, cementerad. I det närmsta.
Vilket är mycket bra med tanke på vädret. Visst att jag har ett paraply,
men nej detta fuktiga kan få den finaste uppsättning att sloka.
Vilket hårspray ska förhindra. Är tanken.
Blev väldigt nöjd med håret.
Lina på Hufuvudsaken kan verkligen sina saker.
Så Katta, jag känner mig helt okej trots detta avbrott i 14 års sittande
i din stol.
Men jag längtar ändå tills du kommer tillbaka! 🙂
I vilket fall.
Nu sitter jag i klänningen som jag fick av min goda vän Anette.
Klänningen är oerhört fin.
Den är vacker. Och den sitter perfekt på min kropp.
Den får min kropp att se väldigt fin ut.
Den är tajt men samtidigt mjuk i materialet, och följer kroppen på ett
vackert sätt.
Ihop med fina örhängen och armband ler jag, nästan lite blygt, mot mig själv
i spegeln.
Hihi, jag har svårt att greppa att jag ser så fin ut.
Det gör mig på ett alldeles strålande humör.
Hur går det med nerverna inför dagen/kvällen då?
Riktigt bra, törs jag säga.
Tidigare i morse, och under under min promenad, kände jag av oron och nervositeten.
Nu känner jag mig lugn.
Någon gång ska jag berätta om en typ av kroppsbalansövning jag gör de gånger
jag känner mig lite ur balans.
Jag fick lära mig den när jag gick Passage.
Det fungerar fantastiskt bra just vid oro och nervositet.
Har ägnat mig åt att hitta rätt balans, och nu känns jag helt stabil.
Kroppen och sinnet känns lugna och trygga.
Det betyder givetvis inte att nervositeten inte kommer tillbaka.
Det räknar jag med att den gör, särskilt när det är dags att
möta upp i festlokalen.
Då lär den komma galopperande.
Men dessa balansövningar gör man på stället, där man står eller där man sitter,
de syns inte att man gör dem och de ger resultat, varenda gång.
Den vetskapen gör mig trygg.
Jag kommer förmodligen att få ägna mig en del åt att hitta balansen under kvällen
men det är helt okej.
Lugnet jag känner inom mig nu gör att jag ser fram emot denna dag. Och kväll.
Det ska bli jättekul.
En utmaning, utan tvekan.
Nu är det dags att måla naglarna.
Pingback: Not in a million years… | Svart nonsens och prunkande rappakalja