Funderingar bland kor, hundhår och hackspettar som är nära döden.

Jag är inte någon djurvän.
Jag gillar djur bäst lämpligt tillagade på tallriken.
Ungefär så tänker jag om mig själv.

Fast det finns något mer till det märker jag.
Någonstans inom mig finns personen som tycker om dem,
fastän de fortfarande lever.

När jag var liten var jag ofta på min mammas hemgård i Gamla Falmark.
Där fanns det kor och grisar.
Och jag absolut älskade att vara där.
Jag fick en liten overall som bara var min, att ha på mig där
ute, så det inte skulle lukta så mycket fuse om mig när jag kom in
igen.
Jag minns att jag gillade kornas tuggande. Stadiga fina kor som tuggar sin
mat på ett tryggt, lugnt och stillsamt sätt.
Att få stå nära dem och klappa dem. De måste ha varit väldigt stora jämfört
med mig på den tiden.
Minns också kalvarna. De fanns i ett eget bås.
När jag sträckte fram handen mot dem fattade de tag i den och sög hårt på handen.

På somrarna gick korna ute.
Jag fick vara med då vi stängde av landsvägen för att korna skulle få passera
över vägen till hagarna.
På kvällen när de skulle in igen, då hittade de till sina bås helt själva.

Jag absolut älskar ladugårdslukt.
Förmodligen för att den påminner mig om något så underbart bra.
Den lukten får mig att minnas.
Även ladugårdar som för länge sedan är tömda. De har fortfarande lukt kvar.

Nu är det massvis med år sedan jag hade varken ladugård, kanin eller katt.
Och jag saknar det ibland. Att ha djur.

Men jag är ju inte någon djurvän, påminner jag mig själv om.
Nej, de är bäst lämpligt tillagade på tallrik.
Katter och hundar hårar ju.
Vilket skulle vara fasligt jobbigt, eller hur?

I dagsläge sträcker sig mitt djuromtyckande till ett fågelbord.
Jag sitter länge och gärna och tittar på det.
Fyller på det, ser till att sticka dit några köttbitar för att dryga ut
solrosfröna.
Noterar vilka de mest frekventa gästerna är. Hur deras rangordning verkar
vara uppbyggd. Om de tillåter fler av sina artfränder att äta samtidigt,
eller om de jagar bort de sina.

Säger lyriskt till Jörgen att; kolla nu är hackspetten här.
Fast han ser alltid smulans mordisk ut då och börjar gå efter geväret.
Gissar han syftar på att det frekventa hackandet på husknuten som hörs i tid och otid.
Förmodligen utfört av just denne hackspett som för närvarande mumsar i sig solrosfrön.
Så för hackspettens väl och ve tror jag att jag låter bli att annonsera
när den är här.

Betyder det sistnämnda att jag faktiskt är djurvän..?

(Ja, både Jörgen och jag är införstådda i hackspettarnas fridlysning.)