Som första dagen i en ny klass.

Endast namnet i sig låter vackert i mina öron… Missenträsk.

Jag lärde känna Missenträsk för drygt 13 år sedan, det är Jörgens barndomsby och
min svärfar bodde här fram till sin bortgång i våras.

Numera bor Jörgen och jag här.

Från början var det konstigt. Att svärfar inte var här.
Nu känns det som hemma.

Att komma till ett nytt ställe. Ett litet ställe, jämört med Skellefteå i alla fall, hur funkar det?
Jörgen är hemma här. Han känner folket i byn, och de känner honom, sedan länge tillbaka.

Hur blir det för mig?
Har träffat dem många gånger under årens lopp på diverse
tillställningar som älgköttsoppor och fester.
Jag vet hur de flesta ser ut, och kan namnet på många av dem.
Men jag funderar lite i stilla sinne på hur jag blir vän med dem?
Går det, eller har de redan sin krets som de är fullkomligt nöjda med?
Kommer jag ”bara” vara Lindgrens tjeling, utan ett eget namn?

Jag tänker att det hänger mycket på mig.
Att liksom vara socialt aktiv, bjuda lite på mig själv, bjuda in andra.

Det är lätt med karlarna, (?!!) ja alltså, på det viset att de rör sig mycket.
De stannar till 10 minuter på gården om Jörgen är ute. De kommer in spontant
på en kopp kaffe. Vilket jag gillar massor.
Vilket får mig att påminna mig själv om att jag verkligen måste
lära mig koka kaffe.
Det är en mycket bra sak att kunna har det visat sig, även för en
icke-kaffedrickare som jag.

Kvinnorna då?
Förhoppningsvis är de precis lika pratsugna som karlarna, men kanske inte tycker
de känner oss tillräckligt för att ”bara svänga in”.
Men det går ju att ändra på.
Å andra sidan så skulle jag aldrig heller bara poppa förbi hos någon här än… så där
är vi nog inte helt olika, de och jag.
Så både gruvsamt och nyfiket undrar jag om jag kommer att göra mig
vänner här.

Eller om min vänkrets alltid kommer att vara i stan.