God förmiddag till oss som hänger här inne!
Måndag förmiddag och en ny vecka.
Åtminstone för oss som jobbar måndag-fredag.
Vilket långt ifrån alla gör, jag inser nu när jag skriver ”måndag förmiddag och en ny
vecka” att väldigt många av oss inte har sådana veckor.
Måndag är inte alltid inledningen på den nya veckan.
Utan de som jobbar skift kan ha veckostart precis när som helst.
Nåväl, nu var det inte veckans inlednings-dags vara eller inte vara jag tänkte prata om.
Jag tänkte prata lite om helgen istället.
Som alla vet, vid det här laget, så har Stina och jag gjort Stockholm.
Vi hade tur, riktigt tur, som hann ner till södra Sverige innan Sven fick för sig
att stänga Arlanda.
Det hade varit mindre kul om hans besök hade kommit några timmar tidigare, för då
hade vi lite snopet suttit kvar i Skellefteå denna helg, vilket inte hade varit ultimat.
Amon amarth, de svenska dödsvikingarockarna var syftet för vår resa.
Deras konsert var toppen, by the way, och allt annat med vår resa har varit
precis lika toppen.
Vi har strosat i affärer och även givetvis handlat utanför våra budgetramar (jajamän!),
samt gästat den fina och mysiga julmarknaden i Gamla Stan.
Vi har ätit (raaaaap) och druckit (rajdidajdaj!) väldigt gott.
Hängt på hotellrummet och liksom bara gillat sällskapet av varandra.
Jag har lärt mig massor om Stina denna helg.
Många saker som jag inte hade en blekaste aning om. Som små vardagssaker.
Jag vet numera att hon både köper och prenumererar på tidningar som avhandlar
skönhet och skönhetsprodukter, jag vet också att hon älskar glitter.
Ni som känner Stina skrattar till precis här, vilket även jag gjorde, och hon själv också,
för den delen! 🙂
(Och ni som känner mig vet att jag fasar i djupet av min själ inför glitter.
Alltså inför risken att få glitter på mig, inte att andra använder det. Men risken
ökar givetvis när andra har på sig glittersmink naturligtvis att även jag ska få
en glitterchock när det smittat av sig även på mig.)
Här läser ni lite om det. 🙂
Jag kläckte både förvånad och glatt ur mig ”Stina, jag känner inte dig!”,
vid ett otal tillfällen under helgen.
Hehehe, det har varit mycket roligt och jäkligt skönt att hänga med henne i helgen.
Vi har mycket liknande filosofier om hur saker och ting ska göras. Hur vi gör för
att undvika stress. Och givetvis vad som roar oss.
Helgen har varit toppen, helt enkelt.
Den har även dragit med sig en massa funderingar.
Som jag skrivit om tidigare så reste J och jag mycket med varandra på just sådana
här helger.
Och Stockholm har han och jag gjort tillsammans fler gånger än jag kan räkna till.
Så absolut, många av affärerna, matställena, pubarna påminde om honom.
Han har funnits med i en del av mina tankar i helgen.
Inte på ett sätt som gjort mig ledsen, på inget sätt, men hans och mitt liv, på en rad
punkter, har varit väldigt närvarande.
Och där har Stina varit perfekt. Vi har pratat om hur livet med J var, hon har lyssnat
och kommit med bra frågor och klockrena reflektioner.
En del jäkligt jobbiga insikter dök upp, vilka hon utan problem kunde placera där de hör
hemma, som jag inte riktigt fixat eftersom jag färgats så mycket av känslan.
Jag har fått en bredare känsla för J och jag. På hur jag levde med honom.
Det behövdes en resa som denna för att komma fram till det.
Och det behövdes en Stina för att liksom sätta perspektivet rätt.
Jag kommer att återkomma till vad det har handlat om vid ett senare tillfälle.
Det är några viktiga reflektioner som gjorts i helgen.
Som får mycket av det jag känner att falla på plats.
Men vi tar det lite senare.
Det är ett typiskt kvällsinlägg.
Vilket betyder att jag då sitter och spånar under kvällstid.
Kvällens timmar är nämligen mer tysta för mig. Jag befinner mig i ett annat läge
så att säga. Det är svårt att förklara, för mig är tajmingen avgörande för inläggen
jag skriver.
Jag söker alltid en viss känsla som måste vara infunnen, för att vissa inlägg ska kunna
gå från hjärna till tangentbordet.
Reflektionerna och tankarna kring J och jag, de fungerar bara att skriva ned kvällstid,
i stort sett.
Stay tuned, de kommer så småningom.
För tillfället känner jag mig bara så otroligt nöjd och tillfreds efter en
härlig helg i storstan.
Konserten, Amon amarth, var grymt bra.
Bra ljud, bra lokal och ett band som fungerar så jäkla bra live.
Riktigt bra pärlband av låtar.
Och inte var det dumt att Entombeds L-G Petrov och tidigare sångaren i Candlemass,
Messiah, gästade.
Jag blir helt lyrisk när jag befinner mig i en publik fylld med folk som är där av samma
anledning som jag själv.
Något magiskt händer då.
Sedan konstaterade Stina och jag att det här är de enda ställena där kön till herrtoaletterna
vida överstiger köerna till tjejtoaletterna.
Den sistnämnda kön existerade nämligen inte.
Det fanns helt enkelt inte så många tjejer i publiken.
Vi gissade att 2 av 10 personer var tjejer. Max.
Många av dem var gissningsvis flickvänner som följde med.
Givetvis inte alla tjejer, men tja Stina och jag var i klar minoritet då det gällde kön
och anledning till vistelsen på Fryshuset.
Det är jäkligt tacksamt att slippa toaköer. 🙂
Det är skönt att komma hem när man varit borta.
Jag hinner alltid längta hem.
Ni vet, har jag inte kyrktuppen inom synhåll så blir jag lite konstig.
Nu är den åter i sikte och jag känner mig helt nöjd.
Denna förmiddag kommer att bjuda på en promenad. Klockan är strax 10, och jag
har tagit det mycket lugnt hittills.
Som om jag vill landa efter en hektisk helg.
Jag hade egentligen planer denna morgon, men de föll bort på grund av omständigheter som jag
inte råder över.
Och tja, det kanske inte var så dumt, för jag mår liksom jäkligt gott av att vila och
ladda batterierna denna förmiddag.
Inga måsten, utan bara tid att spendera efter mitt eget tycke.
Skönt!
Eftermiddagen kommer att, i vanlig ordning, spenderas på Kliniken.
Det innebär fokus och koncentration.
Jag saknar Alice galet mycket.
Hon är fortfarande på grönbete hos Gina och Callan.
Hon har det jättebra där, det vet jag, men jag saknar lillgurkan massor.
I morgon kommer hon hem, I can´t wait.
Våldsamt sentimental har jag blivit också.
Det förklaras med att kvinnocykeln snurrat mot menstider.
Senast onsdag lär den dyka upp.
Det gör mig soft och sentimental.
Jag får lätt till gråten. Fast jag inte är ett dugg ledsen.
Fick en länk mejlad till mig nu på morgonen, Olof Röhlander hade skrivit
en text angående utanförskap, om dåtid, och om skapande av framtid.
Här läser ni den texten.
Och helt plötsligt sitter jag och gråter vid skärmen.
Tack Anna-Lena för texten, jag tycker mycket om den!
Nu, nu mina vänner är det äntligen dags för ett toabesök.
Jag är något av en homeshitter, så min mage blir lite tyst och orörlig när jag befinner
mig på resande fot.
Nu, väl hemma, hoppas jag att den ska komma igång igen.
Vilket jag får tydliga vibbar om att den faktiskt är på väg att göra.
Wish me luck!