Helan går, sjung hopp faderallan lallan lej, helan gåååååår sjung…

Ibland är det stället i sig som gör det roliga skämtet om möjligt ännu roligare.
Min goda vän, som jag låter vara onämnd här, och jag träffades på Klinikens
parkering tidigare idag, då vi går affektgruppen ihop.
I vanlig ordning var vi väldigt glada över att se varandra, och skämtade givetvis
med varandra precis på samma sätt som alltid.
Det vill säga, med gravallvarlig min.

Nu sprang vi alltså på varandra på parkeringen, och log vi brett mot varandra.
Sedan sa hon med ett gravallvarligt och bekymrat uttryck både i rösten och i uppsynen:
Hur är det med dig, har du nyktrat till än? (Hon syftade på min Stockholmshelg.)
Varpå jag svarade lika allvarligt; nja du, det är nog tveksamt.

Sedan flinade vi tyst och passerade varandra.
Och jag fnissade lite för mig själv då jag såg att vår hälsningsfras
fick de andra vid parkeringsautomaten att titta lite extra på oss.

Jag glömmer alltid bort att Kliniken är stället där den typen av skämt inte alltid
uppfattas som skämt. Just för att Kliniken är det ställe där det finns all anledning
att tro att det faktiskt inte är ett skämt.
Vilket får mig att, i efterhand, fnissa ännu lite till.

Det är liksom mörk humor på roligast tänkbara sätt.

Och nej, min mage ville inte komma igång idag heller.
Crap.