Att känna att det man gör inte duger, inte håller måttet, det är en känsla
man inte vill ha. Alls.
I mitt fall blir det hyfsat förödande.
Icke-dugandet gör nämligen att jag får ett enormt behov av att duga.
Är det en handling, som i biltvättar-fallet jag berättade för er om, då
gör jag om och gör rätt.
Jag blir arg på mig själv.
Jag undrar vad det är för fel på mig, om jag är blind och om jag är helt oduglig.
Med andra ord, om jag är omöjlig att älska.
Det drar igång en armada av tankar, som har till uppgift att döda mig själv.
Prygla mig själv så att jag inte gör om misstaget igen.
Det blir väldigt starkt.
Men att ifrågasätta J, som fällde kommentaren, skulle inte hända.
Inte för en sekund.
Jag vänder det inåt, sväljer och gömmer det som gör ont. På direkten.
Att istället tänka att, tja, han får en hyfsat ren bil oavsett, gör jag inte.
Alternativt den hårdare tanken, om det inte duger får han väl göra det själv nästa gång,
den tänker jag inte heller.
Det finns liksom inte i min tankesfär.
Utan det enda jag tänker på är att göra om det, och göra det bra.
Jag strävar efter perfektionism.
För att visa att jag är bra.
Att jag duger.
Att jag går att älska.
Att jag är värd att älska.
Nu kanske ni tycker att, hej, vi snackar om att tvätta en bil här, ta det lite lugnt va?
Och visst är det så, jag tänker inte direkt att jag är ovärdig och omöjlig att älska.
Utan det är känslan som blir, när jag tänker att jag inte är bra nog.
För mig spelar det ingen roll vad det handlar om.
Att höra honom säga att jag fuskat gör ont.
Eller om han ifrågasätter om jag är döv, eller om jag fattar trögt, det gör ont.
Oavsett vad det handlar om, gör det ont när han säger sådant till mig.
Och det drar igång mitt behov av att visa att jag är värd att ha.
Att han inte ska ångra sitt val att vara tillsammans med mig.
Vilket, som ni kanske förstår, gör att jag säljer mig själv billigt.
Min omsorg, mina tjänster och min hjälp, jag ger bort allt gratis.
Jag ger bort det mot att få höra till.
För att få höra till, underbar är innebörden av det.
Sammanhanget, sällskapet eller partnern behöver inte göra något för mig mer än
att låta mig vara där.
Jag behöver inte få en plats bland de andra, jag kan sitta vid sidan om.
Jag behöver inte bli serverad, utan jag kan gärna vara den som serverar.
Jag behöver inte bli väntad på, bara jag får en chans att komma ikapp er senare.
Jag behöver inte bli tillfrågad, bara tillsagd.
Om jag blir lätt att använda, utan att måsta erbjuda något tillbaka?
Ja.
Det räcker med att i en neutral, och absolut inte ovänlig ton, säga att jag fuskat med rutan.
Det gör mig förbannad.
Får mig att slå mig själv gul och blå.
Ilskan, som ska sätta mina gränser och skydda mig finns.
Men jag vänder den mot mig själv, vilket gör den destruktiv istället.
Enda gången det inte följer detta mönster är om jag är på våldsamt bra humör.
Om allt annat flyter åt rätt håll, sjunger samma sång, då kan jag skratta och skämta
tillbaka och inte ta åt mig.
Eller, lite tillplattad blir jag, men själva drevet uteblir.
Vilket är jäkligt skönt.