Här svänger det, farligt fort!

Jag är galet känslosam these days.
Och det gillar jag verkligen inte.
Det drog igång på allvar tidigt förra veckan.
Kanske hade det dragit igång tidigare, men det var då jag lade märke till det.

Jag fixar inte det här känslosamma.
Det blir slitsamt.
Det hade varit en sak om det varit en mix av ups and downs, men upsen
lyser med sin frånvaro.
Det pendlar alltså mellan rätt blankt och nedåt.

Det märker jag tydligt genom att jag tänker mycket på framtiden.
Många tankar och funderingar plöjer djupa fåror i mitt inre.
Vad vill jag med framtiden?
Vad vill jag med mitt liv?
Hur kommer jag dit?
Eller rättare sagt, jag kommer inte att ta mig dit.
Hindren är av de sorterna att jag inte kan passera eller överbygga dem.
Jag blir fast här.

Hopplösheten kväver mig.
Tårarna kommer.
Jag kan inte andas.
Jag har helt tappat lusten för framtiden.
Flera dagar nu och ångesten är här.
Denna sommar och höst har den i stort varit helt frånvarande.
Well surprise, min gamla vapendragare är tillbaka.
Sliter med mig.
Gör att jag helt tappar orken och lusten.
Skapar en irritation som gör att jag inte har något tålamod alls.
Gråten är ständigt närvarande. Klämmer över strupen.
Försvinner för en timme, för att strax återvända.

Mitt liv är inte okej.
Och jag får absolut inget utlopp alls.
Jag kan inte äta bort det, supa bort det eller på något sätt göra mig
av med ångesten.
Gråten lindrar för en timme eller två, sedan är det kört igen.

Har pratat med mamma i eftermiddag.
Det kändes bättre efter det.
Men det var då.
Nu är hopplösheten här igen.

Är det såhär livet är utan medicin så fixar jag det inte.
Jag ville ha tillbaka mina känslor ja, men det här fungerar inte.
Jag behöver trubba av mig.
Så länge det inte finns något utlopp så klarar jag inte av mig själv.

Hade jag suttit vid ett tangentbord hade jag skrivit om vad som rör sig inom mig.
Men jag skriver på mobilen och det blir inte flytande på det sätt jag behöver ha det.

Jaha, nu kom gråten igen.
Jag sliter mig i håret, river mig hårt i hårbotten.
Gör att det ska göra ont någonstans.
Jag måste få ut det ur kroppen. Ut ur huvudet.

Det är så förbannat hopplöst.
Det är inte ofta jag tänker att jag vill dö.
Ännu mer sällan skrivet jag det.
De här dagarna tänker jag det.
Och nu skriver jag det.
Jag står inte ut.

Jag kommer inte att göra något av varken den tanken eller känslan.
Förnuftsmässigt vet jag att det blir bättre.
Jag tänker att Ann Heberlein satt perfekta ord på det hela.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

För så är det.

Jag är less.
Det är nattsvart.
Jag får inget utlopp.
Jag ser en framtid som jag inte tycker om.

Jag andas längst upp i bröstkorgen.
Ibland kommer tårarna fast jag inte vill.
Jag behöver utlopp för helvete.
Vad som helst.
Här inne ryms inget mer.

Jag river mig mer i hårbotten.
Det hjälper inte längre.
Jag måste få utlopp.

Jag tar maxdosen av mina sömntabletter.
De lurar kroppen och huvudet.
Får det att kännas okej.
Om en timme drygt kommer de att slå in.
Liksom tygla det som sliter sönder.

Jag undrar om jag har kvar något uttag på mina ångestdämpande tabletter.
Jag måste få ut dem i morgon.
Så är det bara.
Det är bråttom.
Jag var så säker att jag var i balans.
Ännu en sak jag alltså inte fixar.
Perfekt, jag har ett helt halsband av pärlor
som alla står för misslyckanden.

Jag har mått så bra i sommar och i höst.
Och nu klarar jag inget.
Mötet med mitt Lag var ett perfekt sådant, tidigare i veckan.
Men det pendlar fort.
Det går så fort att jag ibland måste sitta alldeles stilla och blunda, för att klara mig.
Sedan, som nyss, kan jag inte andas.
Jag börjar hyperventilera, jag svettas, gråten forsar.
Den går inte stoppa.
Jag gråter hejdlöst.
Alice blir orolig. Från att ha legat på mina ben kommer
hon och lägger sig på min bröstkorg.
Hon borrar in sitt huvud under min haka.
Jag gråter med ansiktet i hennes päls.

Jag lugnar ned mig.
Andas djupt. Känner mig bättre.
Jag går till köket och gör mig snabbt 3 smörgåsar.
Äter dem fort.
Gör 2 till, äter dem lika fort.
Lägger mig och väntar.
Med den mängden i den farten kommer jag att dumpa.
Jag är finurlig. Jag ser till att framkalla dumpning.
Det är egentligen helt genialiskt, för det tillståndet är
förjävligt. Det gör ont. Det tröttar ut.
Det borde garantera att slita mig ur skiten tills sömntabletterna
kickar in.
Smarta, smarta jag. Att jag inte tänkt på det tidigare.

Nu, 30 minuter senare, dumpar jag äntligen.
Men inte fan vet jag, däckar mig gör den inte.
Inte ens en så given sak verkar hjälpa.
Men för helvete också.
Jag fick bara hyfsat ont i magen och blev därför snäppet tröttare.
Tabletterna, kom igen, gör eran jävla magi någon gång.

När jag gjorde i ordning smörgåsarna så kände jag mig bättre.
Jag hann känna att jag fixar det här.
Att jag absolut inte ska posta det här inlägget förrän en helt annan dag. Med text som berättar att det här var då, att nu är det bättre, men att mitt dåliga mående kan se ut precis såhär.

Väl liggandes nu så kommer ångesten igen trots överätningen och dumpningen.
Japp, den höll sig borta i tiden det tog att äta 5 knäckemackor.
Nu är jag tillbaka där tårarna ligger just bakom min blick.
Jag andas konstigt.
Ömsom lugnt ömsom som om jag inte får åt mig andan.
Irritationen och frustrationen är skyhög i kroppen
Jag är hela tiden så nära att kasta telefonjäveln i väggen.
Den är helt jävla värdelös att blogga med.
Jag skriver orden med min tumme, som vid ett sms.
Det går långsamt.
Jag är van att skriva i den takt jag tänker i.
Det här är helt jävla fittvärdelöst.
Men i brist på bättre är telefonen det som gäller.

Jag är så satans frustrerad och förbannad.
Jag vill slå sönder något.
Och när detta något inte finns så sliter gråten i mig.
Igen, igen, igen och IGEN.
Satans jävla fitthelvetes förbannade knullskit.

Arg, arg.
Och strax efteråt, ledsen.

För in i helvete, vart är effekten av sömntabletterna?

Jag måste bli kvitt mig själv.
Fortare än fan.
När jag gjorde smörgåsarna tänkte jag att det här ordnar
sig, jag behöver inte hämta ut medicinen.
Jag fixar det här.
Men nu, det arga, irriterade, hopplösa och ledsna är tillbaka igen.
Klockan 10 sharp står jag utanför Apoteket.
Har jag dem då inte på recept handlar jag alkohol istället.
Jag behöver utlopp. Och det är jävlart nu.

Och nej, tro mig, jag inte ha några styrkekramar skickade till mig.
Jag behöver utlopp. Inget djävla lullull eller medlidande.
Det här känns farligt nära panikångest, och då hjälper inga
rosa fluffiga kramar.
Då behövs medicin, alkohol eller droger.
I nuläge välkomnar jag samtliga tre, men nöjer mig
med att just ha tryckt i mig ytterligare 2 smörgåsar.
Det lenar av det värsta i ungefär 10 minuter.

Jag är i säkerhet ikväll.
I stugan med mamma och Alice.
Går det åt helvete under natten kan jag gå och väcka mamma.

Jag fixar inte det här.
Låt mig sova.
Och vakna upp i morgon och känna mig bra med mig själv.
Låt det enda minnet av denna helvetes pärs vara detta inlägg.
För det kan jag radera.
Och då är allt glömt.

Tröttheten kommer smygande nu.
Kanske är jag redo att sova strax.

Tack och lov.