Det skenar mer långsamt.

Jag lever.
Inte för att det någonsin varit fråga om något annat.
Det är för övrigt många, många år sedan som jag räknades som suicidel, som det så engelskt heter inom psykiatrin.
Det är hundra år sedan.

I vilket fall, jag lever.
Läget är försiktigt bättre.
Förmiddagen var en katastrof, men det har lugnat ned sig ju längre dagen lidit.
Jag blir helt enkelt väldigt trött av detta.
Tröttheten hjälper mig.
Tankarna och kroppen stillas.

Jag stod inte utanför Apoteket klockan 10.00 i morse.
Inte 10.15 heller.
När jag vaknade i morse hade mitt Lag mejlat mig.
Jag fick förslag på hur jag akut kan hjälpa mig själv.
Vi mejlade ytterligare under dagen.
Återigen, mitt Lag, gissa om jag är tacksam som har dem.
Jag fick chansen att skriva av mig till dem idag.
Och respons kom med hjälpsam input.

Ångesten har varit hög.
Oerhört hög.
Men inte lika okontrollerad som igår.
När det blir desperat och jag hyperventilerar och gråter blir det ändå inte bortom all vett och sans.
Utmattning är fina grejer. Vissa gånger.

Mörkret är fortfarande över mig.
Men det är inte lika heltäckande.
Jag tänker tacksamt att kroppen och huvudet inte orkar härdsmälta speciellt många dagar på raken utan att bli väldigt trött.

I vilket fall, jag hämtade inte ut min ångestdämpande medicin.
Jag vill prata igenom det med Laget på måndag, innan jag tar beslutet om det.
Jag kom fram till det efter att ha mejlat med dem.
Jag köpte heller ingen alkohol.
Det vore nice, men alldeles för destruktivt. Så det får vara.

Ni ser på min text att jag mår bättre, eller hur?
Jag märker det själv på min text.
Igår hade jag gärna druckit bort varenda känsla ur kroppen.
Utan att bry mig det minsta om huruvida det var en shitty ide eller inte.
Hade jag haft medicinen hemma hade jag börjat med den rakt av.

Jag har fortfarande ett enormt behov av utlopp.
Medicin och alkohol ligger när till hands.
Men nej, den här helgen kommer inget sådant att inträffa.

Jag förstod vad Laget skrev till mig.
Om den kortsiktiga förändringen som blir då man fokuserar
på att söka hjälp i yttre omständigheter och genom att tillföra
utifrån. Istället för inifrån.
Och de har rätt.
Syftet med allt detta jobb är att jag ska känna och veta att det är jag som hanterar mitt liv.
Inte yttre omständigheter, utan jag själv.

Det fick mig att bromsa mitt skenande jag.
Mitt målsökande jag avbröt jakten på det utomstående, avbröt jakten på tillförandet.
Så alkohol blir det inget av.
Medicinens vara eller icke vara väntar jag med att besluta mig angående, tills vi ses på måndag.
Jag har fått hjälp med att styra tankarna i riktning till att göra en enkel sortering i första hand.
Enkel sortering är lika med grov sortering.
Att kunna bena när det blir jävligt akut.
Tryggt. Om det fungerar.
Jag vet inte än.
Kroppen och huvudet är för trötta för att slita igång.
Det stannar vid en antydan.
Det stannar vid en häftig inandning som skälver till.
Det drar inte igång att jag börjar tokandas för att inte kvävas.
Gråten stannar kvar i bröstet, den dyker inte upp okontrollerat längre.
Gott så.

Jag spöade kroppen lämpligt med 90 minuter promenad idag.
Fantastiskt så jobbigt det är att gå i skogen där det givetvis inte är plogat.
Absolut inga mängder snö på något vis, men att pulsa fram kräver energi, lika fullt.
Skönt.
Det tog liksom udden av paniken och ångesten.
Mycket skönt.

Jag kan till och med ligga på rygg i soffan i afton.
Det gick inte igår.
Då kunde jag bara sitta upp.
I liggande läge blev ångesten så vansinnig att det spårade ur gång på gång.

Det är alltså stor skillnad från igår.
Tankarna slaktar mig inte längre.
De sliter inte okontrollerat med mig.
Lagets ord och min kropps trötthet jobbar åt samma håll alltså.
Det är bra.

Jag blir i stugan med omnejd hela helgen.
Mycket bra. Tror jag. Hoppas jag.