Hur lång tid tar det innan jag känner igen mig själv?

Storlek 36.
Eller small, alternativt S.
Det är en relativt liten storlek.
I mina ögon vill säga.

Jag förundras varenda gång jag provar kläder att det är den storlek som passar mig.
Den lilla, lilla storleken ihop med mig, no way!

Jag drömde ljuva drömmar om att passa i storlek 38, medium, också benämnt som M.
Den storleken var det mål jag strävade efter.

Den passerades dock och nu är jag en 36:a.

Vilket inte stämmer. Överhuvudtaget.
Jag är ingen 36:a.
Jag håller upp sådana byxor och skrattar till lite roat och vet att jag ju givetvis inte
kommer att kunna klämma in lår och rumpa i dem.
Bara för att förvirrat inse att det gick fint.

Det är sannerligen helt stört.
För det är inte jag.
Jag har skrivit om det många gånger förut.
Hur kroppsbilden och kroppsuppfattningen kan bli totalt skev när man gjort en gastric bypass.
I efterhand kan jag utan tvekan säga att jag gärna velat att sjukvården skulle informera
även om det.
De var otroligt duktiga på att informera om det mesta annat, men inte ett ord om att
huvudet inte alltid hänger med när kroppen minskar i omfång.
Inte ett pip om hur det blir när man inte känner igen sig i spegeln.
För att sjukvården endast har hand om det fysiska?
För att en havererad kroppsbild/uppfattning inte tillhör deras område?

Jag borde rimligtvis inte vara den enda som inte känner igen sin spegelbild, tänker jag.
Vi borde vara många.
Jag ser kort på mig själv, och tittar förundrat på den som liknar mig själv, kind of,
men ändå inte.

Jag besökte bion här i Skellefteå förra veckan.
Ni som varit där vet att utanför toaletterna finns det enorma speglar, som sträcker sig
från golv till tak.
Jag hajjade till när jag såg mig själv.
Kunde inte sluta titta.
Och tänka att det där ser ut som jag, men omöjligt kan vara jag.
Jag såg smal ut.
Normalviktig.
Inte överviktig.
Vilket är konstigt, för jag är ju liksom överviktig.
Fast ändå inte.

Kanske är jag nästan normalviktig.
I slutändan kanske jag blir normalviktig.
Och inte överviktig, som nu.
Och samtidigt visar mina kläder att jag passar i storlek 36, i small.

Inte undra på att jag inte kan se nog av mig själv när jag passerar en helkroppsspegel
eller ett skyltfönster.
Jag tänker att det hela ser så bra ut.
Liksom piggt och spänstigt.
Jag tänker att jag gärna skulle vilja se ut sådär.
Jag blir glad när jag inser att det är jag.
Och ändå är jag helt bortkopplad från min egen spegelbild.

Det är jag, fast ändå inte.
Det är så skruvat.
En totalt surrealistisk känsla.
Jag kan inte ens beskriva den.

Någon kan kommentera att ”vad smal du blivit”, då jag ler pliktskyldigt
och svara ännu mer pliktskyldigt att ”jag jobbar på det”.
Jag känner ingen direkt stolthet.
För det är ju inte jag.
Jag kan inte säga ”tack”, och förklara att jag nåt mitt mål och känner mig oerhört
nöjd med det.
Utan jag svarar ”jag jobbar på det”.
Fattar inte den jag pratar med att det inte är mig de tittar på.
Ja, det liknar Cicci, men de måste ju för fan se att det inte är jag.
För jag ser ju inte ut sådär.

Nu är det 1 år och 7 månader sedan jag opererades.
När ska jag landa i min kropp?

K från mitt Lag föreslog att jag skulle gå in i ett provrum, ni vet där det
finns speglar som visar dig från alla tänkbara vinklar och vrår, ta av mig
kläderna och titta på mig själv.
Att stå där, vrida och vända på min kropp.
Ta reda på hur jag ser ut.
För att återfå min kroppskännedom. För att lära känna igen mig själv, och
acceptera hur min kropp ser ut.

Jag tror jag kommer att ta henne på orden och faktiskt ställa mig naken
och titta på mig själv, länge och väl, från varenda vinkel och vrå som
dessa provrumsspeglar kan erbjuda.

För det här går ju liksom inte an.
Jag skulle må väldigt bra av att känna igen och acceptera mig själv.
Så att nästa gång jag passerar ett skyltfönster eller en helkroppsspegel inte behöva
tokstirra på mig själv, bara för att liksom suga in det som jag inte förstår riktigt.

Det här inlägget skrev jag för 11 månader sedan.
Och inget har egentligen förändrats sedan dess.
Eller jo, viktmässigt har jag tappat mer i vikt, men känslan, den är densamma.
Det skrämmer mig.
Att jag på 11 månader inte lärt känna min nya kropp, och allt det nya som inneburit
med denna nya kropp.
Det är många omställningar som skett sedan jag opererade mig.
Både fysiska och mentala, med betoning på de mentala.
Jag är glad att jag bloggat om det tidigare.
Det gör att jag vet att mina tankar om, och min syn på min kropp egentligen inte rört
sig många millimeter framåt.
Det är liksom dokumenterat här.

Tänka sig så märkligt.
Jag hade aldrig kunnat tro eller förstå att jag skulle få problem med att njuta
av den nya kropp jag jobbat mig till.
Jag trodde givetvis att det skulle ske per automatik.
Vilket det absolut inte gör.
Utan det är en del av jobbet som denna operation innebär.

Jag hade föredragit ett heads up på den!