Jag är alltså i flygande färd med att göra annorlunda, som sagt.
Jag har funderat vidare på det här med att jag inte är vän med
karlar.
Patrik, han är undantaget som bekräftar den regeln.
Förutom honom, nej då har jag inga manliga vänner.
Den är antingen någons kompis, någons karl, någons kusin eller
någons annat något.
På tryggt avstånd från mig.
Till saken hör att det kommer förbi en del karlar i Missen.
De kan stanna av när vi är ute på gården, eller knacka på och kliva
in i huset.
Oftast vill de inget speciellt, utan bara surra bort lite tid och kanske
dricka en kopp kaffe.
De kommer givetvis för att träffa Jörgen.
Det är jag självfallet på det klara med.
Vilket är helt okej för mig.
Däremot gillar jag ett par av dessa karlar, rejält.
De är roligt folk. Får mig att skratta. Får mig att trivas.
Jag sitter gärna ihop med dem, fastän de kom för att surra med Jörgen.
Bara för att jag finner det väldigt kul och underhållande.
Kanske att jag ska börja fundera på dessa karlar även som ”mina bekanta”.
Och inte bara som ”kompisar till Jörgen”.
Omvälvande tanke.
Kanske lite drastisk, till och med.
Jag får fundera lite på den ett tag.