Samåkningens ädla konst är en trevlig sådan.
Däremot gör det också att jag i skrivande minut ca: 06.16, redan varit
vaken. Länge.
Sedan 04.30, för att vara exakt.
Jag må fungera den tiden på morgonen, jag är ju som bekant morgonpigg.
Men det här är nästan löjligt. 04.30 är enligt min klocka, natt.
Jag har många timmar osovit då.
Det här leder naturligtvis till att jag vid 15-tiden i eftermiddag kommer att krokna.
Vilket inte är ultimat, just då kommer jag att befinna mig på ett ställe där koncentration
är att föredara.
Trots det kommer min hjärna att börja räkna ned timmarna tills det är legitimt att göra natt.
Vid 20.30 ikväll kommer jag att strunta i om det är pensionärer, småbarn och jag
som gör natt.
Absolut inget kan få mig att vara vaken längre då, utan jag glider härligt ned
i sängen och fluffar in mig i täcket.
(Ja ni hör ju, jag längtar alltså redan…)
För att undvika dessa nattaktiviteter bör jag alltså undvika samåkningens ädla konst.
Vilket jag som regel gör.
Dock inte i helgen, då var Jörgens och mina tider alltför lika varandra,
så ett icke samåkande hade i mångt och mycket inneburit att vi suttit och kört
till Missenträsk efter varandra.
Åtminstone min plånbok tyckte det var finfint att åka med honom.
Nu, måndag morgon, är jag inte lika säker på det braiga i det beslutet.
God morgon, mina vänner!
Godmorgon <3
<3