Jag är en djävligt grinig upplaga av mig själv idag.
Kände det direkt jag steg upp i morse. Känslan av irritation.
Det tog emot. Skrapade min hud. Rispade mina tankar.
Frukosten intogs på altanen.
Jörgen och jag satt i det fina vädret, åt gott och lyssnade på
fåglarna och på varandra.
Jag gjorde allt som jag tycker är synnerligen njutbart.
Med en irritation som låg strax under ytan.
Just under huden.
För tillfället blir jag inte klok på min kvinnocykel.
Den är inte riktigt sig själv, den drar hit och dit, håller inte
tiden på det sätt jag är van.
Jag har haft ägglossningsproblematik för länge denna månad.
Den började tidigare än vanligt.
Delar av symptomen dök upp tidigt, och jag var säker på att ägglossnings-
perioden var här.
Resten av symptomen dök upp en vecka senare, alltså nu i helgen.
Det är mycket ovanligt. Det händer inte.
Förutom nu. Vilket förbryllar mig.
Jag brukar inte räkna mig fram till när jag har ägglossning, för min
kropp talar alltid om det för mig.
Men i och med detta konstiga, kommer jag att börja räkna igen.
Så jag vet när som är när och vad som är vad.
Helt okomplicerat, och det gör att jag vet vart jag befinner mig.
Just nu vet jag inte exakt. Utan jag vet bara att jag är irriterad på det där
sättet, som endast dyker upp vid givna tider under min kvinnocykel.
Jag irriterar mig helt plötsligt på väldigt mycket.
På sådant som absolut inte irriterar mig i vanliga fall.
Jörgen står nära skottlinjen.
Jag kan blänga på hans kaffekopp som står och sölar på ett bord, eller på
resterna efter frukosten som han dött ifrån.
Hans sockar som ligger slängda på golvet, jag vet inte om de är rena eller
om de ska i tvättkorgen.
Varför använder han golvet som avlastningsplats till sina kläder, undrar jag
muttrande för mig själv.
Bagateller och struntsaker börjar jag irritera mig på.
Som i vanliga fall inte bekommer mig ett dugg.
Utan jag plockar enkelt bort på det sätt som jag mår bäst av.
Nu undrar jag mest vart min fina sambo tagit vägen
Och inser att han förmodligen undrar detsamma.
För han har inte ändrat sig under natten, och blivit en konstig prick.
Men det har jag gjort.
Det är jag som förändrats under natten. Som vaknat som en knölig version av mig själv.
Jag gick och la mig glad, och vaknade annorlunda.
Frustrerande!
Jag känner mig själv väl, så det är liksom ingen tiotusenkronorsfundering
vad som skett.
Ägglossningstider, fastän det inte är läge.
Tänker jag. För jag agerar exakt på ett sådant sätt.
Jag anstränger mig för att vara extra vänlig och hjälpsam mot Jörgen, i tider som dessa.
För att liksom kompensera.
Han håller sig på sin kant dessa dagar.
Vilket gör att jag tycker han beter sig konstigt. Och säger konstiga saker.
Men han känner mig, och det här är nog hans sätt att tackla mig i det här läget.
Klokt av honom, tänker jag.
Han har en bra självbevarelsedrift.
Jag försöker som sagt vara extra snäll med honom.
Men mitt irriterade jag lyser igenom.
Jag frågar vänligt om han vill ha lunch, och skramlar samtidigt högljutt
(och irriterat) med tallrikar och bestick.
Dubbla budskap deluxe, med andra ord.
Inte konstigt att han börjar bete sig smulans märkligt.
Jag visar upp ett vänligt jag, men signalerar med farlig tydlighet att
jag inte är så vänlig som jag verkar.
Nåväl.
Jag ska se till att inte vara omkring honom alltför mycket idag.
Det är enklare för oss båda.
Tur jag också besitter en viss självbevarelsedrift.