Jag saknar mark under mina fötter.

Hon tittade på mig som om hon tyckte om mig.
Redan när hon ropade upp mitt namn och jag gick emot henne
kände jag att hon var en vänlig människa.

Hon placerade mig framför sig. Rakt framför.
Utan något bord mellan oss.
Och frågade; vad kan jag göra för dig?
Jag svarade att min mens inte är som den ska.
Att den hoppar och far.
Att den slutat komma under längre perioder.
Hon berättade då för mig om ägglossning och mens, saker som jag inte visste.
Om vad som anses normalt och inte normalt.
Och jag insåg att min mens är normal i klinisk mening. Fastän den är beter sig onormalt i med mina mått mätt.

Hon avslutade med att säga att hon inte skulle kunna berätta för mig varför min mens och ägglossning har börjat bete sig ovanligt.
Hon berättade vidare att det här på inget sätt signalerar att det är något
fel med mig eller med min kropp.
Att det är helt normalt.

Jag tittade på henne.
Jag sa att jag behöver min ägglossning.
För jag drömmer om att bli mamma.

Hon tittade väldigt vänligt på mig.
Jag fortsatte; det måste finnas något prov jag kan få göra för att
få veta hur jag ligger till. Vart min ägglossning tar vägen.
Jag hittade inte orden riktigt, för jag visste inte exakt vad jag
ville säga till henne.
Hon svarade att hon inte kunde göra något.
Jag kan inte hjälpa dig, sa hon.

Efter det lyssnade jag väldigt ojämnt på henne.
Jag hörde orden, men jag hade slutat lyssna.
Min blick, jag kände hur min blick dog.
Den gör det vissa gånger, då något inom mig har fått en kraftig smäll.
Eller när något slagit mig riktigt hårt.
Trampat på det mjuka som är kärnan av mig.
Då får min blick en konstig död känsla.
Jag vet det, för jag vet att den speglar precis det jag känner inombords.

Hon berättade att landstinget inte lägger resurser på kvinnor i min ålder.
Oddsen är för dåliga för att en lyckad graviditet.
Hon sa det med andra ord, men det var kontentan av det.
Och jag förstår givetvis det.
Jag accepterar det utan invändning.
Jag är strax 40 år.
Min kropp ska vid den här åldern redan gjort klart sina graviditeter.
Alternativt haft en ettapjött på gång.
Men inget första barn.
Självfallet är det fysiskt fortfarande möjligt, absolut.
Alla känner någon som skaffat barn, sitt första barn, senare i livet.
I min ålder.
Likafullt är det meningen att det ska ha inträffat tidigare.
Kroppen är designad att reproducera sig tidigare i livet.
Vilket gör att landstinget, helt rätt, dragit sin gräns vid yngre ålder än
den jag befinner mig i.

Jag sa med en röst som jag knappt kände igen själv att jag vill ha barn utan
en partner.
Varför jag ens berättade det för henne vet jag inte.
Jag sa att jag vet att det inte är tillåtet i Sverige.
Men att det är tillåtet på andra ställen.
Ja svarade hon. Det är det.

Hon fortsatte med att berätta att mitt utgångsläget kunde ha varit sämre.
Jag har ägglossning lika fullt. Omän den har börjat bete sig mycket märkligt.
Det talar för mig, sa hon.
Hon sa att det finns metoder att få igång en ägglossning som i det närmaste
upphört också.
Vilket jag vet.
Jag har en vän som kämpat länge med ofrivillig barnlöshet.
Jag har följt, jag följer, hennes resa så jag är till viss del insatt i
vad det innebär.

Här drog hon sin stol lite närmare min och tittade väldigt vänligt på mig,
hon fortsatte; jag vill vara realistisk med dig.
Den vägen du funderar på kommer att innebära enorma påfrestningar.
Din kropp kommer att bli utsatt för en oerhörd belastning
Du kommer att lägga ut mycket stora summor pengar och det kommer inte att finnas några garantier för ett lyckat resultat.

Hon såg mig rakt i ögonen. Jag tittade blint tillbaka.
Hon berättade att den resa jag funderade på kan förtära människor.
Att önskan om att bli mamma kan komma att överskugga allt och till sist bli
det enda personen lever för.

Trots att jag just dött, hörde vad hon sa.
Och jag bestämde mig, där och då, att jag inte kommer att göra något sådant.
Jag stängde dörren till Danmark precis där jag satt, i Elins rum.
Jag gav upp drömmen om att bli mamma i hennes rum.
Jag visste att jag inte vill utsätta mig själv för att förlora fler år av mitt liv.

Jag sa till henne att det här mötet inte hade gått som jag hoppats på.
Hon frågade vad jag hade hoppats på.
Jag svarade att jag hade hoppats på att få ta reda på vart min ägglossning tagit vägen.
Varför den slutat vara min.
Och om mitt inre ser okej ut.

Hon tittade vänligt på mig och nickade.
Jag kan inte hjälpa dig med det, svarade hon, men om du vill kan jag se efter att allt ser ut som det ska.

För första gången la jag mig i gynstolen utan att känna något alls.
Ingen nervositet. Ingen rädsla. Ingen pinsamhet.
Ingenting.
Jag var inte ens rädd för att råka fisa henne i ansiktet.
Jag var helt avtrubbad. Jag kände inget.
Jag kände inte när hon förde in de där sakerna som annars brukar kännas iskalla.
Hon förde in någon sak som gjorde att hon såg mina slidväggar, mina äggstockar och min livmoder.
Allt såg ut som det skulle.
Och jag kände ingenting.

Jag gick därifrån på ben som inte var mina.
De i väntrummet mötte min blick och de fastnade liksom i den.
Jag antar att jag såg annorlunda ut, i mina ögon.
Jag tror de såg att jag just dött.
I trapphuset på lasarettet sken solen.
Jag stannade och tittade på den.
Jag tänkte att det är så vackert när den skiner.

Sedan satte mig ner på en stol.
Jag kunde inte gå längre. Mina ben var helt stumma.
Jag satte mig ner och tittade ut mot solen.
Tog fram bananen jag haft med mig och åt den.
Jag skrev till Erika. Om hur det gått.
Jag skrev en munter kommentarer på Facebook om att jag överlevt besöket utan
att fisa läkaren i ansiktet.
Jag fick svar av Erika direkt. Och jag skrev tillbaka.

Jag satt stilla i stolen på lasarettet i 45 minuter, innan jag ens orkade resa mig upp.
Jag skrev till en grupp tjejer, de jag träffar varje vecka, de som också
blivit utsatta för våld. Jag skrev till dem om vad som hänt.

Jag åkte hem till föräldrarna.
Pappa var i närheten så jag ville inte säga något.
Direkt han återgått till sporten på tv frågade mamma vad som hänt.
Jag drog efter andan och när jag skulle svara kom tårarna.
De som liksom frusit inne när jag satt på lasarettet.
Jag svarade att jag inte kommer att bli mamma.
Chocken slog mig rakt av där jag satt i soffan hos mamma och sa de orden.
Jag berättade om mötet med läkaren på gyn.
Enstavigt.
Jag hade inget flyt i berättelsen. Den fastnade på väg ut.
Som om jag inte ville säga orden.
Mamma fick tårar i ögonen.
Jag hade liksom inga ord alls.
Jag hade så många känslor inom mig att jag inte hittade några ord som passade.

Jag liksom pratade utåt med henne, samtidigt som jag hade tankarna inåt.

Jag minns inte riktigt när jag grinade senast.
Det är ett bra tag sedan.
Och nu kom det.
Samtidigt som jag skulle ta emot en kund 20 minuter senare.
Tanken om att avboka kunden slog mig aldrig.
Utan jag välkomnade nästan avbrottet i galenskapen som pågick i mitt huvud.
Jag tog emot kunden, och alla mörka tankar var med ens hundra mil bort.
Skönt, så jävla skönt.

Jag gick tillbaka till mamma.
Jag åt middag där.
Jag började grina när pappa lämnat bordet.
Men jag var tvungen att ta mig samman, för jag skulle till Kåge.
Patrik skulle hjälpa mig att skifta till sommardäck.
Så jag skärpte till mig. Glad över avbrottet faktiskt.
Glad åt alla avbrott som gjorde att jag slapp vara jag.
Åkte till Kåge, där snälla Patrik som alltid skiftade däck åt mig.
Jag tyckte om att prata bort en kvart med honom.
För då var jag tvungen att vara normal.

Jag åkte till stan igen.
Mamma och jag hade Filmstudion och hon sa att vi givetvis inte behövde fara på den om jag inte ville.
Men jag, jag ville mer än gärna fara på den visningen, för jag ville inte
vara ensam med mig själv.
Vi såg filmen, och jag kände hur skönt det var att inte tänka.
En fågel i filmen dog förvisso, och när barnet begravde den så började jag
gråta liksom hejdlöst för mig själv.

Efter det gick vi på Ica. Och jag köpte mjukt bröd.
Ni som följt min blogg vet vad det innebär.
Precis. Jag missbrukar det.
Och det var exakt det jag var ute efter.
Jag behövde få ångesten bort från mig.

Den fanns, den finns, med mig i vartenda andetag.
Och jag fixade det inte. Jag fixar det inte.
Så valet stod mellan mjukt bröd och alkohol.
Tisdagens medel blev mjukt bröd.
Alkoholen skulle bli mitt medel senare.
Inte ensam, nej, utan i soffan på Casa Hawk.
Det hade vi planerat sedan tidigare. Vilket jag var satans glad över.

Tisdag åt jag. Och onsdag. Helvete vad jag åt.
Innan effekten av det hade kickat in så pratade jag med mamma.
I tisdags kväll satt vi och pratade i flera timmar, mamma och jag.
I början, när ångesten var total kom det ut osorterat.
När ångesten var lindrad av allt jag ätit blev jag lite mer avtrubbad.
Då kom det arga in.

Jag gick hem och fortsatte äta.
Dumpade. Vilket jag var ute efter.
För då kan jag sova.
Jag hade även tagit full dos av sömnmedicinen.
Det skulle garantera mig att sova.
Vilket jag gjorde.

Vaknade ett 30-tal gånger på morgonen innan jag steg upp.
Kände mig helt okej.
Ingen ångest alls.
Fantastiskt.
Gick raka spåret till skafferiet och tog fram mjukt bröd.
Det gäller att hålla ångesten långt ifrån mig.
Då kom tårarna.
Ångesten slog till rakt av.
Jag drog efter andan. Började hyperventilera.

Jag åt hysteriskt. I panik. Tills jag kände effekten komma.
Kroppen lugnade ned sig. Ångesten lugnade ned sig.
Läste era fina kommentarer.
Läste de mejl och de sms jag fått.
Men kunde inte svara.
Jag ska göra det. Jag orkar bara inte just nu.

Jag hade bokat in en träff med Julia.
Den var bokat sedan tidigare.
Nu blev den perfekt. Som om det var meningen.
För ni vet alla vad jag ägnar mig åt då jag krisar.
Precis.
Jag äter och jag piercar mig.
Jag ville umgås med henne, och jag ville fråga henne om mina piercingplaner.
Vilket jag gjorde, så nu har jag en tid inbokad.

Det gör att jag omdirigerar mitt fokus.
Jag tycket mycket om det onda som piercingar och tatueringar skapar.
Jag älskar det.
Jag tycker om hela läkningsprocessen.
Den får mig min ångest att dämpas. Den får inte fäste hos mig på samma sätt.
Och en piercing fungerar väldigt bra för det ändamålet.
Långt bättre än vad en tatuering gör faktiskt.

Jag kommer inte att bli mamma.

Det är så stort att jag inte ens kan formulera det i vettiga tankar och ord här.
Jag hade hoppats väldigt mycket på barn.
Jag har bara nyligt börjat prata om det, bara för några månader sedan.
I början var det ihop med vin, för jag vågade inte prata om den längtan nykter.
Jag har haft den längtan länge inom mig, innan jag försiktigt började prata om den.
Många år.
På senaste tiden har jag kunnat prata om den även i ickeberusat tillstånd.
Jag har pratat med vänner, med mamma och med Vickan.
Det har varit enormt. Liksom en miljard tankar och känslor.
Som virvlat. Som börjat ta form till något mer konkret.
En längtan. Och en press att jag måste börja agera om jag ens ska ha en chans att kunna förverkliga den.
Jag är snart 40 år. Min tid att bli mamma håller på att rinna ut.
Vilket jag är helt medveten om.
Vilket har stressat mig enormt. Skrämt mig enormt.
Det har även fått mig att ta ett beslut.
Det där jag bestämde mig för att ge det en chans. Att i höst inleda.

I tisdags tog det slut.
Då ändrades allt.
Och helt plötsligt existerar inte planen om att fullfölja.
Den kom av sig.
Och kvar står jag med en mängd känslor som bara hänger fritt i luften.
Hela jag hänger fritt i luften.
Som om jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag saknar något som jag aldrig ens haft.
Som bara var en önskan och en dröm.
Och ändå så blev det ekande tomt inom mig.
Drömmen om ett barn, om att bli mamma.

Jag stängde dörren till det i tisdags.

Jag tog beslutet att inte göra något av de drömmarna.
Inte på konstgjord väg.
Priset riskerar att bli för högt för mig.
Utgången är alltför oviss.
Därför har jag tagit beslutet att inte gå den vägen.
Jag vill hitta andra mål, som jag själv kan uppfylla.
Jag är rädd att hamna i en sits där mitt liv går ut på att skaffa barn.

Jag insåg igår på Elins rum att jag inte ville göra det.
Jag har just fått tillbaka mitt liv.
Jag vill inte ge bort det igen.
Där yttre omständigheter riskerar att få makten att styra mitt mående.
Det är inget liv.
Jag har levt så under många år, jag vet precis vad jag pratar om.
Jag vet precis hur jag inte vill leva.

Den betydligt mer grymma delen i det här är att mitt livs rädsla, att
bli ensam, kommer att inträffa.
Inte nu. Inte i morgon.
Men det kommer att inträffa.
Min familj kommer att dö ifrån mig.
Om jag inte dör innan givetvis.
Den risken finns, men är egentligen inte överhängande.

Nu är jag så fullproppad med mjukt bröd att jag kan skriva och tänka om
det utan att gråta.
Ångesten är bortäten just nu.
Jag pratade med mamma om det igår.
Ensamheten som jag är så dödligt rädd för.
Den där jag inte har någon som jag betyder världen för.
Okej, nu kom tårarna likafullt.
Den meningen i sig är så jävla förödande att jag får lust att dö nu. Direkt.

Jag hanterar den inte.
Den sågar sig igenom hela mitt mjuka inre.
Den sliter upp stora blodiga köttiga sår inom mig.

Jag betyder världen för mamma.
Vickan betyder världen för mamma likaså.
Vickan och jag, vi betyder världen för vår mamma.
Vi kommer alltid, till hennes sista andetag att vara de mest betydelsefulla
personerna som någonsin funnits i hennes liv.

När hon dör kommer jag aldrig mer att vara det i någons liv.
Och jag kommer heller aldrig att själv ha någon som betyder världen för mig längre.
Den vetskapen lamslår.
Den gör mig så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Den rädslan får mig att behöva kräkas.
Jag får så ont i huvudet att det känns som om blodet forsar ur min näsa.
Jag börjar hyperventilera.
Jag får liksom ingen luft.

… ensam.

Mitt livs värsta mardröm.
Den kommer att bli sann.

Det är den katastrofala innebörden av att jag inte kommer att bli mamma.
Jag kommer inte att ha någon jag lever och andas för.
Känner kärlek som är starkare än allt för.
Och ingen kommer att känna det för mig.

Jag kan inte hantera det i nuläge.
Därför äter jag.
Därför kommer jag att vara berusad.
Jag vet att jag måste ta mig samman.
Men inte nu.
Inte än.
Jag bearbetar, men jag är inte redo att göra det opåverkad än.
Det kommer.
När jag känner mig redo.

Nu gör jag paus här.
Jag ska åka till stugan.
Jag återkommer när jag är där.

Nu. Nu är jag i stugan.
Nu fortsätter vi.

Jag sov för övrigt hos Erika och Danne i natt.
Jag fick deras kärlek igår.
Vi åt gott, umgicks och såg film.
(Herregud vi måste gör något åt valet av filmer, det här duger inte riktigt.
Den Ukrainska pärlan börjar ha alltför många filmer i sällskap just nu… nåväl!)
Jag drack skallen i småbitar.
Det var min avsikt. Och så blev det.
De har en bra soffa att göra det i.
Jag var mitt bland vänner, så en kris där jag behöver supa mig redlöst berusad fungerar fint där.
Det gick mycket lugnt till samtidigt som jag fick avbrottet jag var ute efter.
Jag blandade rosé med påskmust som sista vinglas.
Med det sagt, jag hade uppenbarligen nått den berusningsgrad jag ville.

Jag är berusad hela tiden nu.
Ända sedan i tisdags.
Eller påverkad är mer rätt ord.
Av mat.
Och igår även av alkohol.
Jag vill inte vara vid mina sinnes fulla bruk.
Jag orkar inte med mitt sinnes fulla bruk.
Jag vill vara någon annan.
Jag vet att jag inte kan fortsätta såhär. Det är inte hälsosamt.
Just nu är det nödvändigt. Men snart är det inte det längre.
Snart kan jag hantera mig själv opåverkad.

Jag spenderade precis hela gårdagen med människor.
Jag klarar inte av att vara själv just nu.
Då blir ångesten så stark att jag inte står ut.
De lätträknade minutrar jag är själv då äter jag.
För då slutar jag bry mig. Då spelar ingenting längre någon roll.

Jag är glad att jag inte avbokade Julias och min träff igår.
Vi hade planerat in den sedan ett tag tillbaka och min första tanke
var att inte fara.
Men så kom jag ihåg vem hon är.
Den där varma och oerhört vänliga människan.
Och jag insåg att hon är ju precis den person jag ju ville träffa.
Jag är trygg med henne.
Jag behöver inte ha någon fasad.
Jag kunde träffa henne, sitta i en gammal skitig tröja, helt oduschad och
allmänt jävlig.
Utan att känna mig fel.
Vi pratade.
Om väldigt mycket. Om allt mellan himmel och jord.
Och jag pratade om mig.
Hon lyssnade och var väldigt varm och vänlig tillbaka.
Hon sa mycket som made sense.
Det kommer att landa, allt hon sa, så småningom.
Just nu är jag för starkt i känslan för att goda ord ska få fäste.
Men jag hör dem, de finns inom mig, och när jag är redo kommer de att landa.
Och vi bokade som sagt en tid för en ny piercing.

Jag åkte vidare, för att träffa Katta.
Hon har nog sett varenda kris jag någonsin gått igenom.
Hon finns där varenda gång.
När jag behöver prata.
När jag behöver någon att hålla i.
Hon har sett fler av mina döda ögon än någon annan.
Vi pratade, hon har ett fantastiskt krasst sätt när det behövs som bäst.
Och hon har en förmåga att skratta åt eländet på precis det sätt jag vill.
Hon förstår vad jag vill säga när jag inte hittar orden.
När orden fastnar eftersom tankarna inte är raka.
Då förstår hon ändå.

Vidare från vår träff åkte jag till mamma.
Vi skulle helghandla inför en långhelg i stugan.
Jag grinade i bilen på väg till Ica Maxi.
Jag kunde inte hjälpa det.
Mamma lyssnade på mig där vi gick bland hyllorna ihop med många andra.
Jag märkte dem knappt.

Hon får ta väldigt mycket nu.
Det ledsna och det arga.
Mitt rasande jag, när jag skriker henne rakt i ansiktet.
Hon vet att jag inte är arg. Hon vet att jag är ledsen.
Att jag har gått sönder.
Jag får skrika åt henne. Mitt i min galna panik.
Hon gråter ihop med mig.

Jag åkte hem och duschade.
Det behövdes.
Jag behövde lukta människa igen.
Få på mig rena kläder.
Jag åt direkt jag kom hem.
Det var första gången på dagen jag var själv mer än 5 minuter.
Och jag klarade det inte.
Jag stod länge i duschen och lät det varma vattnet vänligt röra min kropp.

Sedan åkte jag till Casa Hawk.
Stället där jag hör hemma.
Alla gånger jag mår bra.
Och alla gånger jag inte mår bra.
De är min familj.
Jag skrattade. Jag pratade.
Jag drack mig berusad.
Jag slapp vara jag för en stund.

Jag vaknade i morse med huvudet i småbitar fortfarande.
Med ett minne som hade långa luckor.
Precis som jag får när jag dricker för mycket alkohol.
I vanliga fall skrämmer det mig och har gjort att jag numera inte dricker några större mängder alkohol längre.
Samt använder mig av varannan vatten-tänket.
Igår gjorde jag inte det. Helt medvetet.
För jag ville inte vara nykter. Inte heller salongsberusad.
Jag ville vara full. Och då dricker jag inte varannan vatten.
Så när jag vaknade i morse med luckor i mitt minne kändes det helt okej.
Jag har känslan av att jag hade trevligt igår.
Jag kommer ihåg mycket av det vi pratade om. Och hur vi såg film.
Samt ratade filmer.
Så på det hela taget är kvällen kvar i mitt minne.
Och framför allt fick jag allt jag ville ha av den.
Jag kommer nog aldrig att hitta rätt ord för vad jag känner för folket på Casa Hawk.
Och för Erika.
Jag tror inte att så vackra ord finns.

Nu är jag alltså i stugan.
Vi har ätit surströmming, mamma och jag.
Jag har med mig mjukt bröd.
Jag kommer inte att leva dagen idag opåverkad.
Men i morgon. Då börjar jag vrida det hela rätt igen.
Jag gav mig själv några dagar att krisa.
Jag kommer att fortsätta med det gissningsvis ett bra tag till.
Men från och med i morgon kommer jag att göra det opåverkad.
Jag har mamma med mig hela tiden, så jag tror det kommer att gå fint.

Jag kommer inte att bli mamma.

Jag tittar på orden när jag skriver dem.
Jag vet inte riktigt vad de innebär.
För jag har ju aldrig varit mamma.
Jag vet inte vad det innebär.
Och nu sörjer jag att jag inte kommer att bli det.
Så märkligt.
Jag skriker för att jag inte kommer att bli något som jag aldrig varit.
Jag saknar något som jag aldrig haft.
Kan man göra det?

Det är fortfarande möjligt.
Min kropp är som den ska.
Jag har inga fysiska hinder för att bli mamma.
Däremot har jag ingen man i mitt liv.
Jag har ingen längtan efter att ha det heller egentligen.
Mitt tidigare förhållande var inte vänligt.
Jag vet inte så mycket om hur det är att leva med en kärleksfull man.
Så att leva ensam, som jag gör nu, känns skönt.
Någon gång kan längtan komma över mig, att jag vill ha närhet, men det brukar vara en kortvarig känsla.
Så nej.
Jag räknar bort att bli mamma på det sättet, helt enkelt.
Skulle det av någon anledning ändå ske skulle det givetvis vara helt fantastiskt!
Men det är inget jag drömmar om eller i smyg längtar efter.
Jag känner mig lugn och realistisk här.

Jag vill leva vänligt med mig själv.
Där jag tycker om livet och mig själv.
Det är vad jag kommer att sikta på.

Därför valde jag att stänga dörren till Danmark och provrörsbefruktning.

Jag vet inte hur jag ska hitta dit just nu.
Till där jag lever vänligt med mig själv.
Utan rädsla.
Jag har tappat fotfästet just nu.
Det här var inte vad jag tänkt mig.
Alls.
Likafullt vet jag att det är rätt.
Jag har tagit rätt beslut.
Med tiden kommer det att landa hos mig.
Att beslutet är rätt, för mig.

Just nu dör jag varje gång jag tänker att jag inte kommer
att bli mamma.
Och när jag tänker kring ensamheten.
Jag börjar hyperventilera. Tårarna rinner.
Jag kan inte andas.
Ett sågblad sliter sönder det mjuka inom mig.

Jag vet att det kommer att lägga sig, den här rädslan.
Den kommer att mildras.
Den kommer att bli mer realistiskt även den.
Alla kloka ord som sagts till mig de senaste dagarna kommer att sjunka in.
Med tiden.

Jag inser, än en gång, att jag har de allra finaste människor omkring mig.
Jag måste ha gjort något så vansinnigt rätt i mitt liv som har de här människorna i mitt liv.

Den omsorg jag blivit visad.
Ni anar inte.
Jag förstår det knappt själv.
Så många som hört av sig.
Via mejl, via sms. Som pratat in på mitt mobilsvar när jag inte svarat.
Som sökt mig hemma, och hos mina föräldrar.
Som fortsatt söka mig fastän jag inte svarar eller hör av mig tillbaka.
Jag menar inget illa när jag inte hör av mig tillbaka, tro mig.
Jag kan inte i nuläge.
Jag fixar det inte.

Men jag läser, jag lyssnar av.
Jag värmer mig av er.
Och jag tänker att jag måste vara en av de mest lyckligt lottade någonsin,
som är omgiven av sådan värme.

Tack.
Tack ska ni ha.