Jag lever i ett vakuum.
Jag har inte kontakt med vad som händer omkring mig.
Jag har inte kontakt med vad som händer inom mig.
Det är som om någonting inte stämmer.
Allt ser helt normalt ut.
Jag ser helt normal ut.
Men jag hör inget.
Jag ser inget.
Att som existerar är ingentingheten.
Världen omkring mig flyter på i sin vanliga takt.
Mina egna rörelser märks knappt alls.
Så långsamma känns de.
Tankarna rör sig ännu mer långsamt.
De rör sig i det närmaste inte alls.
Jag kommer inte att bli mamma.
Förstår ni vad fan jag säger?!
Jag. Kommer. Aldrig. Att. Bli. Mamma.
FÖRSTÅR NI VAD JAG SÄGER?!!!
Förstår jag själv vad jag säger?
Nej. Jag förstår inte.
Hur skulle jag kunna?
Jag levde redan i framtiden där jag älskade någon långt mer än jag någonsin gjort.
Att det inte skulle bli så existerade inte.
Nu existerar det.
Och jag förstår inte.
Jag går omkring och känner mig delvis död.
Som om jag inte riktigt är med längre.
Jag rör mig i ett parallellt universum.
Där det är tyst.
Där jag ler, pratar och ser normal ut.
Utan att känna något alls.
Som om en vägg av glas skiljer mig från livet.
Jag äter ångesten på avstånd fortfarande.
Jag trodde själv att jag skulle sluta med det idag.
Jag hade läget under kontroll.
Så kändes det när jag var påverkad.
Opåverkad kommer ångesten och tårarna.
I morse.
Jag kommer inte att bli mamma.
Jag kommer att vara påverkad några dagar till.
Idag med mat.
I morgon av alkohol.
Sedan vet jag inte.
Kanske att jag stannar upp och känner efter.
Kanske inte.
Måndag är det över i vilket fall.
Jag kommer att träffa Julia för en ny piercing.
Den kommer att sitta så till att missbrukandet måste upphöra.
Bra så.
Jag övergår att hantera ångesten med smärta istället för med mat eller alkohol.
Mycket bra.
Världen passerar och jag rör mig knappt trots att min kropp är i rörelse.
Tankarna rör sig knappt alls.
Och kommer de för nära äter jag bort dem.
Inget spelar egentligen någon roll längre.
Det som händer omkring mig saknar betydelse.
Det bra saknar betydelse.
De mindre bra saknar betydelse.
Det är tomt inom mig.
Jag är inte jag längre.
Jag blev någon annan.
Och nu hittar jag inte mig själv.
Jag var på affären i eftermiddags.
Mycket folk omkring mig.
Och jag kände inget.
Jag har en bubbla omkring mig.
Den gör att jag inte rör mig i närheten av andra fast de är mindre
än en meter ifrån mig.
Vi är inte ens i närheten av varandra.
Jag är där de döda är.
Delar av mig är där.
På ställen där inget spelar någon roll.
Så länge jag äter har jag förmånen att få befinna mig där de döda lever.
Där jag inte känner något.
Tomheten känns hanterbar där.
Ensamheten likaså.
Ingenting rör mig här.
På måndag är jag tillbaka bland de levande igen.
Med ny piercing och nya insikter.
Det blir ett bra sätt att börja bearbeta.
Det blir ett bra sätt att börja känna.
Fram tills dess ser jag till att vara påverkad.
Det icke hanterbara blir hanterbart då.
Det är bara så satans tyst överallt.
Det här vakuumet.
Kram.
Tack snälla Ann!
Kram.
Jo Cissi. Det är hemskt när livet kommer ikapp, när man inser att vissa saker man önskar aldrig kommer att ske.
Jag har nog inte varit så djupt som du är nu gällande den känslan att det inte kommer att bli, det man önskar så mkt. Jag har funderat mycket över hur det kommer sig att jag inte har fått/skaffat barn…det är ju inget fel på mig men det har liksom inte blivit. Andra saker har kommit emellan och prioriterats och jag har inte känt mig mogen eller tänkt att det tar jag sen….å nu är det försent. Det kom ikapp mig senaste året oxå….
Vart tog tiden vägen, varför känns det som jag levt vind för våg utan plan på framtiden, en familj, en fast punkt?
Tankarna kommer och går gällande barn och inte barn…känns tragiskt och ledsamt emellanåt men accepterar det oxå emellanåt och tänker att det finns andra barn jag kanske kan hjälpa, de som har missbrukande föräldrar eller en familj som bara behöver stöd och avlastning. Självklart är det inte samma sak, det är ju inte min egen men kanske att det kan stilla tankarna lite och kanske att man kan älska ett barn trots att det inte är ens eget. Jag vet inte men har funderat mycket på det.
Blev oplanerat gravid för några år sedan men mådde för dåligt både fysiskt och psykiskt för att klara det då så jag tog ett beslut som jag har ångrat ibland men vid den tidpunkten såg jag inga alternativ och i ärlighetens namn tror jag inte jag hade hanterat det.
Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta annat än att dela din sorg. Kanske finns det annat vi utan barn kan bidra med:-)
Kram
Finaste Kattis!
Precis som alltid när du skriver stannar jag av.
Du är så grym på att sätta ord på dina tankar.
Tack för att du delade med dig.
Om tankarna kring hur man levt, för att en dag inse att möjligheten passerat.
Och att du valde att inte bli mamma i det skede du var i livet då.
Jag tänker att du gjorde ett klokt val.
Grundat på helt rätt tänk.
Det är mycket att fundera kring det här.
Och jag hoppas som du, att barn på ett eller annat sätt ändå kan finnas i våra liv.
Att de inte måste vara biologiska.
Tack tjejen för att du delade med dig.
Du är så oerhört varm!
Kram.
Jag vet inte vad jag ska säga. Har funderat några dagar nu, men hittar inget som kan göra så att du börjar må bättre… Mer än att jag tänker på dej, skickar kramar i massor till dej, jag hoppas att det hjälper lite i varje fall… <3 <3 <3 <3
Tack vännen!
Dina tankar och dina ord gör skillnad.
Kram på dig!