Julbaksharmoni a la Degerman.

Julbak pågår.
Det är himla kul.
För att inte tala om jobbigt, för min tidsoptimism och min optimism när det
gäller min ork får mig att göra en del felbedömningar och missberäkningar.
Jag menar, det är inte direkt jul i morgon, allt måste inte vara klart innan helgen.
Och ändå måste de det.
Märkligt det där.
I mitt huvud vill jag vara klar i morgon kväll med julbaket.
För om jag då kommer på någon mer sort eller godis att baka, då finns all tid i världen.
Vilket det gör ändå.
Jag har ingen stress alls inför jul. Jag handlade julklapparna klart redan för dryga veckan
sedan, så på den fronten existerar ingen stress. Alls.
It´s all in my head.

Anywho, ni som hälsat på hemma hos mig vet att mitt kök är litet.
I det närmaste obefintligt. Eller ja, det är obefintligt.
(Jag har dock actually bakat i det, många gånger. Struktur är ledordet, de gångerna.)
I år har jag löst utrymmesproblematiken genom att sambaka med mamma.
Hon och jag har alltså tajmat våra respektive julbak.
Vilket är kul. Som fasen.
Eller, för att vara lite mer ärlig, det är rätt påfrestande också.
Vi har inga gemensamma nämnare med julmysprogrammen som kablas ut för fullt
i samtliga tv-kanaler, hehehehe icket.

Vi har nämligen alltför olika uppfattning om utförandet vid bakning för att det ska
kunna klassas som harmoniskt.
Jag är liksom mer ”ordningsam”. Håller bortplockat och rent omkring mig.
Mamma däremot, hon går all in, med ingredienser ståendes precis överallt.
Det är faktiskt ett slagfält omkring henne när hon skapar i köket.
Hon plockar efter sig och torkar rent först när hon är klar.
Vilket inte har några likheter alls med mitt sätt att göra det hela.
Resultaten blir självfallet lika goda, men himmel, jag behöver i princip en näve
Valium för att fixa kaoset utan att få nervösa ryckningar.

Så ja, det är absolut kul att baka med henne, men det är inte exakt det där
julmyspyset som inspirerande inför-jul-program visar.
Haha, nej långt ifrån.
Vi bakar både gärna och framgångsrikt ihop, utan tvekan.

Och våra olikheter blir självlysande.

Jag konstaterar även att saffransbullar och mjuk pepparkaka borde klassas som tortyr.
I alla fall för den som inte längre har dem på sin meny.

Det här inlägget postades i Prunkande rappakalja. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *