LCHF-idioti. Alternativt idioti i största allmänhet.

Jajamän, ni läste helt rätt mina vänner.
Och därmed kastar jag en hel dunk bensin rakt över öppen eld.
Heheh, låt mig fortsätta innan någon eventuellt går i taket.

Som jag berättat tidigare är jag med i en gastric bypass-grupp för de som varit
opererade längre än 4 år.
Det jag tycker om med gruppen är att personerna där känns väldigt ödmjukt
inställda till andra.
Det är ett tillåtande klimat som gör att man törs fråga den ena pinsamma frågan
efter den andra, utan att riskera att få huvudet avbitet.
Fram tills förra veckan.
Då utspelades tråden jag tagit med är nedan.
Vilken gjorde mig trött.
Inte ens den här gruppen är befriad från människor som på ett alltför brysk sätt
ska tänka åt andra och ifrågasätta andra människors val att leva.
Som självfallet inte är i samma linje med vad de själva valt.

Det som från början inte handlade om LCHF kom att göra det.
Och än en gång förvånas jag över hur galet det blir i den grenen av dieter.
Gång på gång läser jag sådant på anda forum.
Många gbp-opererade har för övrigt LCHF som livsstil.

Låt mig förresten vara tydlig med vart jag står i LCHF-frågan.
Den är ingen jag kommer att ägna mig åt.
Jag lever rätt GI, så kolhydrattänket i LCHF känns inte helt främmande.
Däremot att äta den mängden fett, det tilltalar mig inte.
Jag är övertygad om att det kommer att visa sig, genom långtidsstudier,
att det är skadligt för kroppen.

Jag har däremot inga som helst problem med att andra vill leva så.
Tvärtom, jag är glad över alla som hittar en metod att gå ned i vikt som inte
innebär matmissbruksproblematik.
Och viktnedgångsmässigt är LCHF en mycket bra metod.
Väldigt bra resultat på kort tid, så givetvis förstår jag att den tilltalar många.
Låt mig också sparka in en öppen dörr genom att skriva att jag är medveten om att
en gastric bypass är långt mer extrem som metod än vad LCHF någonsin kan vara.

Jag har flera i min bekantskapskrets som lever LCHF.
En del kör den till hundra procent och andra kör den anpassa till deras smak och tycke,
till deras livsstil.
De är nöjda och pratar väldigt gott om den.
Jag har ätit LCHF-style vid några tillfällen och konstaterar att det smakade
väldigt gott.
Mina vänners och bekantas val av livsstil och diet gillar jag i vilken form de än kommer.
Mår de bra, då mår jag bra! Punkt.
Hittar man en viktminskningsmetod som fungerar, som man trivs med, gör man klokt i att
hålla hårt i den.
Och ja, jag är helt på det klara med att långtidsstudier gällandes gbp kan komma
att totalt omkullkasta de rön om dess duglighet som finns idag.

Det jag reagerar på är dessa hardcore-anhängare.
Och bland LCHF:are verkar de dugga tätt.
Dock återfinns inga pekpinne-anhängare bland mina vänner och bekanta.
Vilket förvisso skulle ha förvånat mig en hel del, jag omger mig med folk som
är långt mer inkännande och ödmjuka än ovan nämnda sort.

LCHF:arna pratar sig varma om att de är hälsan själv.
Och kommer någon med andra åsikter riskerar denne att bli ifrågasatt med ganska
bryska metoder.
De har svar på precis allt.
Vad du än säger, svarar eller ifrågasätter så har de svar.
De matar ”fakta” på ”fakta”.
Det är något sekt-liknande över de här människorna.
De är liksom frälsta på ett snudd på skrämmande sätt.
Och kommer med pekpinnar som får mig att häpna och undra om de hör själva
hur de låter.

Motsvarigheten finns utan tvekan inom gbp-folket också.
Där finns det 2 olika typer som får mig att sucka uppgivet.
Den ena, nyopererade är överrepresenterade här, de som glatt skriver spaltmeter
om hur de kan äta den ena efter den andra saken.
Som de blivit uppmanade av opererande sjukhus att låta bli att äta.
Sådant som gjorde oss tjocka en gång i tiden, och bäst fungerar i små mängder,
vid väl valda tillfällen.
Särskilt efter den operation vi gått igenom.
De jämför att den enda kan äta pommes, medans en annan kan äta gräddglass.
Utan att dumpa.
… good for them.
Och jag vet att samma personer om 2 år kommer att önska att de dumpade på dessa godsaker.
För om 2 år börjar kampen.
Viktnedgången är förmodligen avstannad, nu handlar det om att hitta motivationen
att hålla den.
Vilket inte är någon lek.
Draghjälp av dumpningsfenomenet kan du heller inte luta dig mot längre på samma sätt. Alls.
Kroppen tål mer mängd mat och mer ohälsosam mat innan den protesterar helt plötsligt.

Jag var utan tvekan kaxig som fan de första 1.5 åren.
Jag hade min plan för resten av livet utstakad.
Och det gick så lätt.
Jag visste att jag bara behövde hålla mig till rekommendationerna för att
fixa det.
Hahahaha, idag är jag betydligt mer ödmjuk inför det.
Och jag tänker mig att många andra blir det också genom att ha avslutat smekmånadsfasen.
Vilket är synnerligen hälsosamt.
De som inte blir det, well, lycka till önskar jag dem.
De har en synnerligen intressant resa framför sig.

Jag förstår numera precis vad dietisten på Ersta försökte få oss att förstå.
Hon pekade med hela handen när hon förklarade att vi skulle ta de första året på oss
för att skapa nya vanor.
Att utan nya vanor skulle vi strax återgå till att vara överviktiga igen.
Såhär i efterhand konstaterar jag att hon visste precis vad hon pratade om.
Och jag vet precis varför hon pekade med hela handen.
(Hon kallas inte för intet Drak-Gunnel på vissa forum…)
Förändrade livsvanor är vad det handlar om om man vill gå ner i vikt.
Inget annat.
Så enkelt. Och så oerhört komplicerat.
Lös den gåtan, förpacka den, och sälj den, och du har gjort din släkt
ekonomisk oberoende tills den dag i framtiden då solen slocknar.

Vi har även en till grupp, även den återfinns bland de relativt nyopererade.
De som befinner sig i viktnedgångsfasen återfinns med fördel här.
Egotripparna.
De som tar bilder. Massor med bilder av dem själva. Och postar till allas åsyn.
Hela. Jävla. Tiden.
Jag vet självklart varför man gör det.
För att man är så oerhört stolt över det jobb man gjort.
Och nu gärna vill visa upp resultatet.
För att få bekräftelse.
Och för att bli peppad. För att få hjälp med motivationen.
Det köper jag absolut.
Jag vet själv hur varmt det kändes att få höra uppskattande kommentarer som visade
att människor omkring mig såg min förändring.

Det är en viktig del i viktnedgång oavsett metod.
Att bli bekräftad.
Att bli peppad.
För att behålla motivationen.

Men det finns en gräns.
Som när den korsas börjar andas egofixering.
Det posas, det känns, kläms och visas muskler.
Tjejer och killar som helt plötsligt börjat dyrka sig själv.
Nej. Alltså nej.
För många är den här fasen övergående.
Men för vissa verkar behovet av bekräftelse utifrån aldrig minskas.

Till det så har de nyopererade en alldeles fenomenal förmåga att
veta precis hur allt fungerar.
Utan att för en sekund verka förstå att det finns fler som vet.
Och att det finns många som vet betydligt mer än de själva, genom sin längre erfarenhet
av livet som opererad.
De är snabba på att berätta vad som är rätt och vad som är fel.
Därför gick jag tidigt ur de grupper som innehöll såväl nyopererade som långtids-
opererade.
De nyopererades frågor och funderingar slutade engagera mig ungefär ett år in
som nyopad.
Då hade de grupperna fyllt sin funktion, helt enkelt.
Jag tilltalades inte heller av den trångsynta mentaliteten och avsaknaden
av ödmjukhet som finns i dessa grupper.
Och jag störde mig rejält på deras omättliga bekräftelsebehov.

Därför sökte jag mig på ett tidigt stadie till de långtidsopererades skara.
Givetvis visste jag vart jag hade siktet inställt.
Och jag visste precis vilka människor jag ville ha som bollplank och som mentorer.
Och i den gruppen fann jag ödmjukhet och vänlighet inför svårigheterna då
den eufori som man lever med som nyopererad lagt sig.

Med det sagt mina vänner, pekpinnar, de hör bäst hemma i skrivbordslådan.
Ödmjukhet och förståelse för andra är mentaliteten jag vill omge mig med.
Hehe, vilket jag behöver påminna mig själv om då och då.

Följande diskussion återfanns i alltså förra veckan i den grupp på Facebook som
jag själv tillhör.
Det jag gillar så mycket med den fick ett otrevligt tillskott som jag var
helt oförberedd på, då jag aldrig sett det tidigare just där.
Och den tråden fick mig att skriva ned det här inlägget just för att jag
blev galet provocerad.
Av tonen.
Den respektlösa trista jävla tonen.

______________________________________________________________________________

A: Jag har sedan ca en månad slutat med potatis i alla former,ris och pasta,
jag har ersatt det med grönsaker och jag har förvånat mig själv med att faktiskt
gilla blomkål.jag gör tex blomkålsmos och det är riktigt gott.jag mår mycket bättre
nu sedan jag ändrat min mat och magen funkar mycket bättre nu.

B: Vill du vara med i min grupp: LCHF för överviktsopererade?

A: tack för erbjudandet men jag kan tyvärr inte äta lchf.

B: Hm, det jag ser ovan är lchf så jag måste ju fråga vad du menar med att du
inte kan äta lchf.

A: Vi fööljde tidigare en Lchf diet där det skulle vara mycket grädde och såna
saker i maten och det klarar inte min mage.Vi hittade nån kokbok med lchf som vi
följde men det kanske finns fler varianter på lchf?

B: Ja, det gör det. Man måste inte äta grädde om man är laktosintolerant.
B: Hur gör du blomkålsmoset?

A: Okej vad bra. i så fall kan du ju lägga till mig i din grupp så kanske
jag kan få tips och ideer på mat. jag är inte laktosintolerant utan det är bara
grädde jag inte tål sen min operation.
jag kokar blomkålen i mjölk och sedan har jag i lite magaring och sedan gör
jag dte som vanligt potatismos.

B: Huvva för margarin! Ja, du får nog både inspiration och tips – och lära dig att
äta RIKTIG mat! Ut med margarinet!
B: Hur länge sedan var det du opererade dig och hur mycket har du gått upp/ner?

A: alltså det där gillade inte jag så du får ursäkta men jag äter vad jag kan och tål.

B: Det var ett försök att skämta med dig men allvarligt -du tål bensin och aceton,
bekämpningsmedel och kemikalier men inte smör?

A: jag hoppar över din inbjudan och håller mig till en grupp som inte kommer med en
massa pekpinnar..God natt

B: http://www.matfusket.com/kost/margarintillverkning/
B: Inga problem!

________________________________________________________________________________

Och nej, jag kommer inte att avsluta detta inlägg med att ödmjukt säga att
extremer återfinns i varje typ av anhängarskara.
Den här diskussionens utgång har jag följt alltför många gånger.
Just då det gäller hardcore LCHF:anhängare som ska berätta för andra hur världen fungerar.

Undrar just hur många LCHF-anhängare med world-dominationdrömmar jag har i min läsarkrets…