Leende död.

Oron som bara var oro igår har övergått till ångest.
Den kramar om mig, stryper mig. Den knäcker mina revben inifrån.
Jag äter tills jag är på randen att kräkas.
En del andetag blir så djupa att jag inte vet om det är gråt i dem eller inte.
Utandningen blir ett skälvande.
Jag börjar andas snabbare.
Som om jag inte får luft.
Tårarna når ögonen.
Jag blinkar bort dem. Argt.
Allt inombords är omkullvält.
Det finns inget helt kvar där inne.

Jag dör.
Eller kanske har jag redan dött.
Kanske dog jag redan för några veckor sedan.

Vilken framtid finns från det här?

Mamma tittade varmt på mig när jag lämnade Alice hos dem i förmiddags.
Hon frågade om jag ville komma och äta middag i afton.
Jag svarade att jag inte visste.
Att det ju är en hel livstid kvar tills i afton.
Hon frågade hur jag mår.
Och jag svarade med att säga hur fin jag tyckte hon var i håret idag.
För jag har inget svar på hennes fråga.
Det är tomt, och hopplösheten kväver mig. Det är så jag mår. Men hur förklarar jag det?

Jag kommer inte att bli mamma.
Och nu jag har tappat bort mig själv.
Jag har tappat bort all känsla av framtid.
Som om jag skiter fullständigt i framtiden.
För ungefär så är det.
Om framtiden innebär det här så är jag inte intresserad av den.
Då får den bero.

Jag behöver nya mål.
Och fram tills jag siktat in mig på nya mål behöver jag hopp.
Hoppet skulle räcka fint, tänker jag.
Så länge jag har det kommer allt att ordna sig väldigt bra för mig.
Hoppfullhet gör underverk med känslan.
Avsaknad av den gör att man lever i helvetet.

Jag fryser så förbannat.
Jag är iskall ända in i benet.
Min mage är uppsvälld av allt bröd jag ätit.
Jag önskar jag kunde kräkas, men den funktionen har inte min kropp längre.

Är det här helvetet förresten?
Känslan av att ha tappat bort meningen av allt.

Jag sitter i min välstädade lägenhet med solen delvis skinandes utanför mitt fönster.
Och det enda jag kan tänka på är att jag verkligen inte hör hemma här.
Att jag inte har något att hämta här.
Den framtid jag ville ha kommer inte att bli min.
Jag har helt enkelt ingen plan B.
Och jag hittar heller ingen nödutgång.
Jag är fast här.
I det här ingentinget.
Där inget har någon betydelse.
Vakuum överallt.

Jag ler och jag pratar.
I det verkliga livet.
Jag fungerar precis som jag förväntas fungera.
Jag beter mig helt sunt och helt normalt.
Sköter mina sociala kontakter fint.
Möter mina kunders behov på ett bra och givande sätt.
Men inombords är jag död.
Eller rättare skrivet, jag dör, pågående, just i detta nu.
Samtidigt som jag beter mig precis som vanligt.

Tomheten och planlösheten stirrar blint och kompromisslöst på mig.
Jag behöver ett slut på det här.

Jag önskar att jag inte var så rädd för allt detta ingenting.