Lukten som levererar. Varenda gång!

Låt mig skriva några rader om en av de godaste maträtterna ever!

Nämligen surströmmingen.

Bara att tänka på på den eller prata om den får mig att längta efter att sätta tänder och smaklökar i en perfekt sammansatt surströmmingsklämma.
Så är det bara.
Jag har gillat denna fisk sedan jag var barn.
Att jag alltså fortfarande faktiskt inte kan rensa den är smulans skämmigt.
Filévarianten är liksom den bästa produktutvecklingen någonsin!
(Och ja, den är minst lika god som den icke-filéade. Hårdnackade surströmmingsätare brukar dock högljutt protestera mot det uttalandet, men de har givetvis fel. De är bara konservativa. 😉 )
Tacksamt är också att ha goda vänner som kan grovrensa åt mig då filé inte finns.

I vilket fall, låt mig presentera den perfekta surströmmingsklämman, enligt mig:

Då det gäller ljusugnsbrödet väljer jag helst Genes variant. Den smakar nämligen väldigt lite, vilket passar fint för mig. Många väljer däremot gärna kryddigare och mer smakrika varianter, och spenderar en hel del tid på att hitta det perfekta brödet.
Men för mig komplicerar liksom ett kryddigt bröd helheten, där jag alltså vill ha ett neutralt (smaklöst, om man så vill) bröd.
Därför faller mitt val på Gene.
Däremot äter jag givetvis det bröd som serveras. Rätten är väldigt god oavsett val av ljusugnsbröd.
Mjukt bröd fungerar för övrigt också väldigt bra till.
Vilket det inte är många som vet eller praktiserar.
Typ sviktat tunnbröd. Väldigt gott till!

Sedan antingen mosas eller skivas potatisen på brödet.
Och med potatisen på plats är det bara att lägga på surströmmingen, creme fraiche, gul lök, och tomat.
Många äter klämman med dill på. Dock inte jag.
Västerbottensost är en uppstickare som blivit populär att ha på.
Jag har inte provat det än, men det låter onekligen gott!

Sedan det dags för den första tuggan.

Den känner alla surströmmingsälskare till.
Man har liksom rensat fisken (jag rensar filén också, hehe japp, jag avskyr ben.), skalat potatisen och monterat själva klämman.
Liksom hållit på med förberedelser i flera minuter. Samtidigt som stämningen brukar vara glad och uppsluppen.

När man är klar med ovan nämnda förberedelser och alltså är redo för den första tuggan följer liksom en andäktig sekund.
Där man håller i klämman och liksom tittar lite kärleksfullt på dess perfektion.
Man tar tuggan.
Tänderna går igenom de flera lagren av godsaker och man tuggar igenom brödet.
Under total tystnad tuggar man.
Samtliga smaker gifter sig om och om igen med varandra när man nu börjat tugga.
Den salta fisken, den syrliga creme fraichen, lök och tomat som båda är söta ihop med brödet och potatisens något neutrala smak.
Ja men herregud hörrni!

Den totala smakupplevelsen! Du milde!

Och när man tuggat i sig den första förlovade tuggan suckar man lyckligt och berättar precis hur grymt god den var.

Jag bara älskar surströmming.
Skulle gärna äta det minst en gång i månaden, vilket inte riktigt sker.
Det blir oftare på sommaren än på vintern.
Just för att man med fördel äter rätten utomhus.
Den här fisken har ju som bekant en karaktäristisk lukt.
Fantastisk för oss som älskar den. Mindre fantastisk för de som inte älskar den.
Utomhusätandet baksida är dock att lukten drar till sig flugor i massor.
Så det man vinner doftmässigt på att äta utomhus förlorar man mot flygfän.
Vi surströmmingsätare är erfarna flugviftare, kan jag berätta för er.

I afton passade mamma och jag på att kalasa loss på en burk.
Fantastiskt!
Ännu bättre är att Linda och jag ska äta det till middag redan på onsdag. Som jag längtar!
Vi är sannerligen surströmmingspolare hon och jag.
Det var för övrigt hon som introducerade mig för surströmmingsgischet.
Vilket innebär att man gör en röra av creme fraichen, löken och tomaterna. Väldigt gott blir det!
Onsdag, kom fort!

Seden bjuder egentligen att man snapsar till, kryddat eller okryddat avgör din egen smak.
Själv snapsar jag inte till, har givetvis provat, men nej det är inget som faller mig i smaken.
Jag undviker som ni vet snapsandet generellt.
Hehe, jag blir nämligen ocharmigt överförfriskad när jag gör avsteg från den linjen…

Så surströmming hörrni, en lika god som annorlunda rätt!

Avslutningsvis bör jag givetvis även nämna den sista klämman.
Den som gör en proppmätt bortom alla gränser. Som får en att liksom flämtade konstatera sin egen dumhet.
Som man givetvis redan innan vet att man borde låta bli, men som man alltså inte kan.
Man vill ju liksom dra ut på det goda så länge som möjligt.
Det är mer regel än undantag.
Vilket jag törs påstå att precis alla surströmmingsätare känner till av egen erfarenhet.
Inte undra på att man efter avslutat surströmmingsätande sitter pustande och förbannar den där sista mackan.

Låt oss alla ha en härlig söndagskväll!