Med blicken fylld av allvar.

Mitt mående.
Det är drygt två veckor sedan det gick åt helvete.
Här läser ni det jag skrev för precis två veckor sedan.
Då hade det kärvat i några dagar men rasade på allvar i den skrivande stunden.
Det är smärtsamt att läsa.
För jag känner igen känslan.
Jag mår fortfarande tillräckligt pissigt för att kunna relatera.
Bra dagar är den känslan så långt borta att jag inte ens känner igen den fastän jag
läser det jag skrivit i realtid, då det gått åt helvete.

Jag är absolut inte kvar i den ruinen.
Jag är på ett annat ställe än så.
Inte där jag vill befinna mig, men inte heller där jag dör.

Som jag skrev i morse så är morgonen den stund jag mår som bäst.
Jag vaknar som regel på alldeles utmärkt humör, jag är nämligen en morgonmänniska
som verkligen gillar livet när jag kliver upp ur sängen.

Däremot, eftermiddagen, där vid 15-16 tiden, då börjar det dra ihop sig på allvar.
Jag har då känt det i kroppen och i sinnet ett tag, men fram till dess har jag
klarat mig fint, trots det.
Sedan, då slår det till.
Det vänder, och övergår från att vara hanterbart till att bli mindre hanterbart.
Tankarna börjar gå i allt tätare cirklar. Nu hjälper inte distraktion.
Utan jag börjar gå runt, runt mentalt.
Hittar inte ut. Hittar inte in heller, för den delen.
Fastnar, fastnar.
Känner paniken komma farandes. Den stryper mig.
Jag kan inte andas utan att måsta sträcka på stupen, som om jag tittade i taket.
Där först kommer luften in i kroppen.
Jag sliter krampaktigt och andas fort som om jag håller på att kvävas.
Och jag tänker mig att jag faktiskt håller på att kvävas i det läget.
Andetagen är lätta och absolut längst upp i lungorna.
Det kan inte röra sig om många procent av lungkapaciteten som används i det här läget,
utan jag andas stötvis, som om jag inte får luft.
Vilket jag får. Och jag vet det, men det hjälper liksom inte.
Jag håller på att dö i just det ögonblicket.
Gråten kommer, och gör det om möjligt ännu svårare att få luft.
Jag blir rädd. Och jag känner att det här inte är något liv.
Jag undrar varför jag måste vakna varje morgon. Om hur det skulle vara att inte
vakna något mer.
Paniken kommer.
Jag reser mig upp, jag kan inte sitta ner.
Kroppen måste vara i rörelse. Jag börjar vanka av och an.
Ibland klär jag på mig och går ut. Vandrar upp och ned för gatorna på Norrböle.
För att få kroppen lugn igen.
Väl hemma igen kan jag sitta ned. Kroppen och sinnet är tillräckligt lugnt nu.
Jag provar lägga mig på rygg för att vila.
Ångesten kommer blixtsnabbt, jag kan inte andas, upp, upp och röra på kroppen igen.
Få den lugn.
Så inte gråten kommer.
För den förlamar. Gör att jag inte kan blunda för hur ledsen jag känner mig.
Jag klarar allt utom tårarna.
För de gör mig svag. Och rädd.
Jag hanterar heller det arga som gör att jag vill slå sönder något.
Som får mig att vilja krossa.
Det arga driver.
Det ledsna får mig att stanna upp. Och jag vill inte stanna upp.
Jag orkar inte stanna upp ihop med mina tankar.

När jag skriver denna text befinner jag mig mitt emellan.
Jag mår piss, men tillräckligt bra för att kunna hantera det dåliga.
I det här läget kan jag äntligen skriva ned vad jag har i mitt omlopp.
Det är tankar om nutid och om framtid.
Om ensamhet och om tillhörighet.
Om längtan. Efter partner till viss del, men framför allt efter barn.
Om arbete i nuläge, om arbete jag vill ha.
Om hur jag inte kommer att ta mig dit. Och om hopplösheten den vetskapen föder.

Jag lever ett liv som jag i mångt och mycket inte vill leva i.
Jag har moment och saker som jag absolut inte vill ha i mitt liv.
Mitt arbete är en av de sakerna.
Förstå mig rätt. Jag tycker om att behandla människor. Jag tycker om att lyssna på dem.
Jag tycker om att ge dem uppmärksamhet och kraften av vad mina varma händer kan åstakomma.
Absolut.
Men samtidigt befinner jag mig i ett läge då det inte räcker.
Jag har skrivit om det förr.
Jag dräneras av mitt arbete.
Jag ger väldigt mycket av mig själv, för det är så jag vill göra det.
Men blir bakbunden av samma roll.
Jag ger de människor som träffar mig hela min uppmärksamhet, men har inte möjligheten
att ha en röst själv.
Mina kunder är där för att bli omhändertagna, deras kroppar som gör dem illa. Och
deras tankar som också gör dem illa.
Jag har masserat sedan 2005, och jag kan relativt sanningsenligt påstå att
jag hört mycket av det mesta.
Mina kunder har genom åren släppt in mig i deras liv.
Särskilt det svåra i deras liv har jag fått ta del av.
Rakt in har de släppt mig.
För att de behövt någon som lyssnat utan att ha en åsikt annan än deras egen.
Jag har utan tvekan tagit emot deras förtroende och förvaltat det väl.
Fått dem att bli tillfreds med sig själv och sina val.
Sett dem, bekräftat dem.
Jag har gjort det av egen vilja. För det var aldrig aktuellt att göra det på
något annat sätt.
Att ge av mig själv helhjärtat var givet från start.

Nu, många år senare befinner jag mig i en plats i livet då det inte räcker.
Eller rättare sagt, jag räcker inte till.
Jag behöver tanka själv. Jag blir dränerad och behöver hitta något som fyller mig.
Mitt arbete, i nuläge, gör det inte.
Med det inte sagt att jag inte kan trivas med det. Absolut inte.
Mina kunder är hjärtligt välkomna.
Men inom mig vet jag att jag inte ska göra det här på heltid.
Jag vill absolut jobba med människor. Men jag vill ge något annat av mig
själv, än att bara lyssna.
Jag undrar om och hur jag ska kunna kombinera min erfarenhet av livet med att
arbeta med ungdomar som just nu vandrar nedför den väg jag själv gått.
Jag undra om jag skulle räcka till för det.
I vilken form det skulle kunna ske.
Och samtidigt vet jag att skolbänken i 3-4 år inte kommer att bli aktuellt.
Av den enkla anledningen att jag inte skulle klara av det.
Och nej, det är inte brist på självförtroende som uttalar den meningen, absolut inte.
Jag har nämligen tappat stora delar av förmågan av att komma ihåg vad jag läser.
Den som alltid funnits hos mig.
Den började blekna för 8-10 år sedan.
Jag kan läsa samma sak om och om igen, men det fastnar inte.
Jag vet inte vad som hänt. Jag vet bara att jag inte längre har kvar min förmåga att
komma ihåg vad jag läst.
Och det är liksom en av grundera att studera.

Vilket gör mig väldigt ledsen.
Är det stressen som gör det? Är det ovana? Är det, ja vad fan är det?
Det är väldigt smärtsamt att acceptera att jag har ytterst svårt för att fokusera
och komma ihåg.
Det märks speciellt tydligt då jag läser vanliga böcker.
Böcker av mitt eget val, läsning enbart för mitt höga nöjes skull.
Det är mycket svårt det med.
Jag klarar inte av att koncentrera mig mer än några minuter i sträck.
I bästa fall handlar det om att jag kan fokusera i 20 minuter.
Och ofta glömmer jag det jag läst. Får gå tillbaka för att läsa om.
Det gör mig rädd. För jag har alltid haft det man kallar läshuvud.
Men nej, den förmågan försvann i stort för många år sedan, och har i nuläge inte återkommit.
Så ja, min framtid rent yrkesmässigt stressar mig.
Jag befinner mig inte där jag vill vara.
Och jag är osäker på om jag kommer att kunna ta mig dit jag vill komma.

De tankarna skapar panik, sorg och längtan.
Däremot finns det annat som väger ännu tyngre i tankesfären.

Barn.
Längtan efter barn.
Jag vill bli mamma. Tror jag. Hur vet man om man vill det?
Jag känner något. Som får mig att tänka på att jag vill bli mamma.
Räcker det för att jag ska kunna räkna mig till att vilja ha barn?

Eller är jag så fucked-up att jag inte borde skaffa barn?
Kan man bli så förstörd att man faktiskt inte borde skaffa barn?
Hur vet jag om jag har förmåga att älska någon så mycket att jag för alltid kommer
att sätta denne främst?
Fungerar den känslan hos mig?
Det är något jag funderar på. Skulle jag ens klara av att vara en bra mamma?
De tankarna gör ont. För jag vet inte svaret.

Till det kommer att jag är 39 år.
Min biologiska klocka för mig in på sista versen.
Jag har vetat det ett bra tag. Och det gör väldigt ont.
När jag levde med J kunde jag hantera det, för han ville inte ha barn.
Och eftersom jag så gärna ville leva mitt liv med honom så struntade jag i min
längtan efter barn.
Nu när jag inte lever med honom så får den känslan ett helt annat utrymme hos mig.
Och tankarna på att jag är 39 år och väldigt långt ifrån att skaffa barn.
Med eller utan partner spelar egentligen inte någon större roll.
Förvisso, jag är absolut en kärnfamiljsperson, men jag är samtidigt helt okonventionell.
Att skaffa barn utan en partner, det finns ett antal varianter på den grejen, som på
inga sätt går ut på att lura någon överhuvudtaget.
Och de alternativen är fullt tänkbara för mig.
Inte ultimat. Men absolut inte förkastligt.
Och samtidigt vet jag att jag i nuläge på inget sätt är redo att ta hand om någon
annan än mig själv. Och Alice givetvis.
Jag klarar inte att ta hand om mig själv på ett bra sätt, så ett barn i nuläge skulle
inte fungera.
Tänker jag. För att vinna tid i kampen med mig själv.
Jag skjuter på ett beslut som jag inte har all tid i världen att skjuta på.
Jag är inte van att vara jagad av tid. Det har mycket sällan existerat i mitt liv.
Det mesta går förhandla om, ändra, deala hit och dit.

Min kropp och dess förträfflighet och förhoppningsvis dess förmåga att vara gravid,
det kan jag inte förhandla om.
Den tid som finns är den som finns. Efter det är möjligheten passerad.
Det skrämmer mig till panik.
Jag har alltid haft tiden på min sida.
Mycket snart har jag inte det längre.
Tiden rinner ifrån mig, så enkelt är det bara.
Inte än. Men mycket snart.
Den vetskapen framkallar en enorm ångest hos mig.
Att veta att när mamma och pappa gått bort, så är jag ensam.
Den villkorslösa kärleken som mamma känner för mig kan aldrig någonsin
ersättas av någon annan.
Förutom ett eget barn.
Jag kommer aldrig att älska någon villkorslöst.
Förutom mitt eget barn.

När mamma och pappa gått bort har jag Vickan kvar.
Vi kommer alltid att bo med världsdelar emellan oss i rent fysiskt sett.
Teknik gör naturligtvis de avstånden betydligt mindre.
Men att bo i var sin del av världen blir aldrig nära. Det kan aldrig bli nära.
Så självklart kommer jag att ha henne i mitt liv.
Jag har även de bästa vänner ett liv någonsin kan innehålla.
Jag låter kanske otacksam när jag pratar om den ensamhet jag är rädd för,
jag kommer aldrig att vara ensam.
Det kommer alltid att finnas människor omkring mig som jag tycker mycket om,
och som tycker mycket om mig.
Men nej, kraften och innebörden av att älskas villkorslöst kommer att försvinna
i och med att mammas och min väg skiljs åt.
Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen.
Jag hoppas innerligt att jag slipper uppleva den dag då hon går bort från mig.
Jag vet att det förmodligen inte blir så, jag är gissningsvis den som blir kvar
längre av oss.
Men fick jag önska, så önskar jag att vara den som lämnar först.
Såvida jag inte har har egna barn.
Då kan jag tänka mig att leva med att mamma går bort före mig.
För då har jag en annan människa i mitt liv där kärleken är större än
jag själv.
Villkorslös kärlek.

Det är mörka tankar.
Och tiden hotar mig.
Min ändrade livssituation, där jag helt plötsligt återigen har möjligheten att
styra mitt eget liv, har gjort att tankarna om barn, den längtan, kommit upp igen.
Det var bättre när de var undanlagda av den situation jag befann mig i.
Då var det inte aktuellt, vilket fick mig att gömma den längtan långt inom mig.
Men nu styr jag själv. Och måste ta besluten själv. Det är jobbigt.
Och tiden jagar mig.

Tankar om att kanske träffa en partner en dag…
Jag vet inte om jag vill.
Eller jo, visst vill jag det. Jag vill gärna dela mitt liv med någon.
Men jag brukar sällan söka mig till sunt folk.
Gång på gång har det visat sig att jag har en märklig fallenhet för att söka mig
till trasiga eller mycket destruktiva människor.
Jag längtar absolut efter någon.
Någon som jag kan ge min kärlek till. Som tar emot den.
Och som ger tillbaka den på ett sätt som jag mår bra av.
Finns den personen?
Eller är jag omöjlig att leva med?
Har jag för högt ställda krav och önskemål då det gäller den jag vill leva med?
Eller är jag rädd att inte kunna skydda mig själv.
Någonstans är jag väldigt rädd att jag ska träffa någon där mina gränser inte
räknas igen.
Där jag inte håller mina gränser. Där jag viker dem en efter en.
Och snart inser att jag inte lärt mig ett skit av all tid jag spenderat med mitt Lag.
Att jag hittar någon som klockar in allt det jag vill komma bort från.
Jag vet att jag måste vara stark för att hitta ett förhållande som är sunt.
Jag är inte där än. På långa vägar.
Kommer jag någonsin att komma dit?
Eller kommer jag att vika av halvvägs och träffa någon fastän jag känner varenda
varningsklocka klämta?
Jag kan väldigt lite om förhållanden. Om sunda förhållanden. Ömsesidiga förhållanden.
Jag träffar män med samma vansinniga mönster som jag.
Fast tvärtom.
Gång på gång. Det farligt osunda.
Vi passar varandra som hand i handske.
Och jag viker undan. Tar bort allt som är jag.
För att duga. För att visa att jag är ett bra val av partner.
Att de inte ska behöva ångra sitt val.
Jag tappar bort den jag är.
Eller ännu värre, jag väljer bort den jag är.
För jag vill passa in. Duga. Tillhöra.
Jag träffar någon som vill ha en partner som anpassar sig efter honom.
Och jag är utan tvekan den personen.
Varenda gång.

Vi sliter om detta gång på gång, Laget och jag.
Om självkänslan som inte finns.
Om egenvärdet som inte existerar.
Om den grundläggande känslan jag lever med.
Att jag inte går att älska. Att jag inte är värdefull nog att älskas.
Och då blir det väldigt lätt att förstå varför jag utan att tveka ändrar på mig.
Blir den du vill att jag ska vara för att passa dig.
Mitt hjärtas mest innerliga önskan, att få höra till.

Så om framtiden och om att träffa någon att leva med.
Jag vet inte.
Jag tänker om det. Men blir aldrig klokare.

Jag flyr och flyr.
Längre bort än vad några vägar kan ta mig.
När det inte räcker viker jag av inåt.
Börjar vandra djupare inom mig själv.
Befinner mig på ställen som jag inte kan förklara för någon.
Jag vet inte ens om de existerar.
Jag kan försvinna en hel kväll.
Långt inom mig.
Jag tystar allt som rör mig utifrån. Stänger av allt.
Mörkt. Inga lampor tända.
Jag lyssnar på musik.
Högt, alldeles för högt i hörlurar för att få tillgång till den direkt.
Den tar mig med. Öppnar där det är stängt.
Jag följer med. Jag trivs där.
Det är mitt. Ingen har varit där. Och ingen förutom jag ska någonsin vara där.
Jag vet att många som delar mina erfarenheter har dessa ställen.
Djupt inom oss, dit vi går när vi behöver.
Jag har varit där ofta.
Ända sedan jag var barn.
Jag kan se och följa mig själv ända från det jag var 6 år. Då allt började.
Jag började skriva väldigt tidigt. Kanske för att det var det sätt jag kunde
uttrycka mig på, utan att måsta blanda in andra.
Någon gång per år läser jag det jag skrev som barn och som tonåring.
Gång på gång skriver jag att jag måste lämna det här.
Att jag måste ta mig någon annanstans.
Att här hör jag inte hemma.
Att jag måste bort.
Det ser ut som om jag tar farväl, redo att chansa på att världen efter är bättre.
Det handlade aldrig om det.
Utan min längtan handlade alltid om att söka mig dit jag var älskad.
Utan att bli missbrukad och använd.
Längtan efter ett liv var så stark.
Jag skriver gång på gång att jag måste bestämma mig. Att jag måste ge mig av.
Att jag måste ge mig av mycket snart.
Ett tag trodde jag att det var lösningen.
Att försvinna härifrån.
Men inte till eftervärlden.
Utan till någon annanstans.
Där han inte kom åt mig.
Där mitt liv var värt något. Där jag var värd något.
Inte till det förljugna.
Där vi ler och låtsas att inget är galet fel.
Han och jag visste.
Mamma och pappa visste inte i dåläge.
Men det skulle visa sig att fastän de fick veta, skulle det inte göra någon skillnad.
Det, mina vänner, det är ödets ironi.
Det är mitt livs enda bitterhet också.
Att leva med att inget gjordes för att markera felet.
Att inga avstånd togs.
Att inga gränser sattes.
Att absolut ingenting gjordes för min skull.

Det lever jag med varenda dag.
Och kommer nog aldrig att känna mig tillfreds med det.
Ja, jag accepterar att mamma och pappa kände för mig, för den fasansfulla situation
som rullades upp, jag vet att de ville mitt allra bästa.
Men de kunde inte förmå sig att göra det jag behövde av dem.
Det kommer jag att undra över tills den dag jag slutar andas.
Varför de inte gjorde det för min skull.

Herregud, hur hamnade vi här vänner?
Jag pratade ju nyss om förhållanden, och här är jag på mörka avvägar.
Jag gissar att det hänger ihop för mig. Allting.

Så nu har jag äntligen kunnat få ned på pränt vad som sliter med mig.
Alla tankar om framtid, då det gäller det jag vill arbeta med, till att
eventuellt hitta någon att leva med, till den oändligt stora frågan om barn.

Jag befinner mig i ett synnerligen rent stadie av mitt liv.
Jag missbrukar i nuläge ingenting.
Jag är utan matmissbruket, inte helt kanske, men i mångt och mycket.
Jag kommer att viga ett helt inlägg åt den bit som fortfarande lever kvar.
I vilket fall, jag har heller inget förhållande där oron och uppmärksamheten
är totalt riktad mot någon annan och tar all min tanke- och känslokraft.
Jag använder mig inte av alkohol på ett destruktivt sätt.
Jag använder inga mediciner som tar bort delar av mig själv.

Jag är för fan ren.
Och då finns bara jag när tankarna river och sliter.
Jag ska hantera, och jag hanterar dem med mig själv.
Jag har tagit av mig rustningen, lagt den åt sidan och möter världen utan den.
Jag gör precis det mitt Lag slitit så hårt med mig om.
Jag var ruskigt nära att vika av i torsdags. Men som alltid fanns Laget, K och L,
där för att hjälpa.
För att plocka upp mig, när jag inte lyckas stå själv.
Det är tack vare de och mig som jag fortfarande står upp.
Det är mitt arbete som gör det.
Det är deras stöd och deras kunskap som gör det.
Vårt samarbete.
De betonar alltid min egen del i det hela.
Jag betonar alltid deras del i det hela.

Så jag tänker mig att det är en fullträff till kombination.
De går in, rakt av, när det går åt helvete.
Jag vacklar, och de hjälper mig att inte falla. Och när jag likafullt faller,
finns de där för att ge mig handen att fatta tag i för att resa mig upp.
Så ja, arbetet är mitt.
Det är min övertygelse att gå framåt som driver.
Och det är deras värme och deras kunskap som gör det möjligt.
Utan dem vore inget av det här möjligt.
De väcker det i mig som är levande dött.
Och får mig gång på gång att vilja fortsätta framåt.

Laget mejlade mig om det vägskäl i livet jag befinner mig i.
Och ja, det stämmer.
Det är många tunga och viktiga funderingar som rör sig inom mig nu.
Och klokare vet jag inte om jag blir. Det pendlar, precis som måendet.

Tack Camilla, för sms:et igår kväll, det värmde.
Katarina, ditt mejl om dina erfarenheter gav hopp!
Malin, fina pärlan, du är så mycket mer än en tonåring.
Stina, du fortsätter att orka, tack.
Sofia, dina och mina mejl till varandra är en fantastisk ljusglimt, kom
ihåg det, även de dagar mina mejl till dig dröjer.
Gina, dina och mina promenader ger glädje.
Erika, erbjudandet om din soffa och film, kärlek Skogly-style, det betyder allt.
Katta, varma och finurliga du. Tänka att du alltid får mig att le och känna
mig bra med mig själv.
Och Cissi, dryga minuten med dig gjorde att jag log rejält. Underbart är kort ibland.

Tack snälla ni för det ni var för mig igår och idag.
Det värmer med människor som är fyllda av vänlighet för mig.
Det gör att de svarta tankarna inte slukar.