Distraktion är bra.
Distraktion är mycket bra.
Idag var det till och med perfekt.
Eftermiddagen, tidpunkten då det goda humöret ligger i riskzonen att
gå under, förgylldes av film.
Idag spenderades alltså 2 timmar och 20 minuter på bio.
Mitt på blanka eftermiddagen.
Hur sjysst är inte det?
”The hunger games, catching fire”, hade premiär i natt.
Och idag såg jag den ihop med Stina och hennes bror Emil.
Första filmen, ”The hunger games”, var riktigt, riktigt bra.
Uppföljaren är ännu bättre.
Väl värt att spendera dryga två timmar med.
(Och allvarligt, när blev Woody Harrelson en hunk? Oh lala.)
Film är fina grejer, om man lyckas behålla fokus.
Vilket jag sällan kan, jag blir liksom väldigt rastlös och börjar göra annat
när jag ser film hemma.
Jag har helt enkelt svårt att fokusera så länge.
Märkligt.
På bio och i soffan på Casa Hawk går det däremot bättre, betydligt bättre.
Så dagen idag, so far, har varit bra.
Ångesten är inte närvarande.
Däremot går jag från klarhet till klarhet då det gäller att inse att
jag har en matproblematik på halsen fortfarande.
Jag blundar gärna för det.
Men tja, det känns som jag är rätt djävla ärlig mot mig själv these days, så
varför inte fortsätta på det spåret liksom?
Jag spånar i realtid här.
Min mage låter för tillfället.
Den gnisslar, knorrar och morrar.
I den ligger för närvarande 3 ”halvor” Gene ljusugnsbröd ihop med ett gäng ostskivor
och 1 ägg.
Plus dryga 2 deciliter med yoghurt.
Jag kanske ska tillägga att jag mår svinigt dåligt, och magens ljud betyder att
den protesterar vilt.
Jag har överätit hela dagen, förutom när jag var på bion, då passade jag på att
ta en paus och inte äta någonting.
Jag vet inte hur många ägg jag ätit hittills idag… om jag räknar rätt är det
6 stycken.
Ihop med flera halvor Gene, ihop med ost. Ihop med kvarg. Ihop med päron.
Det här är en typisk ”tappa-greppet-dag”.
Jag låtsas inte riktigt veta vad jag ätit, men jag kan givetvis berätta det till minsta
smula, om jag skulle vilja.
Jag nöjer mig med att säga och tänka att jag har överätit.
För skulle jag i det här läget skriva precis det jag ätit betyder det att jag skulle
kunna göra matten över de kalorier det handlar om.
Och det vill jag låta bli.
För då kommer ångesten utan tvekan att sparka mig rakt i min redan onda mage.
Hur går då tankarna?
På morgonen är allt normalt. Frukost äter jag efter gillande.
Antingen smörgås med pålägg eller banan blandat med keso.
Vilket som.
Båda alternativen passar mig. Fast jag föredrar banan och keso, för det får mig
att känna mig lätt.
Så givetvis börjar en överätardag inte med banan och keso. Nix, den drog igång med
3 halvor Gene, 2 ägg och 3 ostskivor.
Det är inget fel på den frukosten, förutom att det är 1 halva Gene för mycket och
3 ostskivor för mycket.
Så redan gällande dagens första mål så har jag börjat förstöra det hela.
Och redan där går också startskottet för det som ska fortsätta resten av dagen, troligtvis.
Jag tänker hela, hela tiden att i morgon styr jag upp det hela.
I morgon äter jag precis som jag blivit ordinerad.
Jag avviker inte. Jag improviserar inte.
Jag håller tider och storlek på mina måltider och mellanmål.
Allt avvikande leder mig rakt åt helvete.
Jag började kompensera och deala med mig själv tidigt idag.
Redan efter frukosten.
Det är ett mycket tydligt tecken på att jag är ute på osunda vatten.
Jag tänker att om jag struntar i 1 eller 2 mål idag gör det inget att jag överätit.
Jag har inte knäckt varenda godkänd kalorinivå om jag låter bli något/några mål.
Eller så bestämmer jag mig för att lägga till en extra motionsrunda.
Sättet att tänka kring detta, där jag lovar bot och bättring för morgondagen, där
jag köpslår med mig själv redan idag, eller där jag lägger till extra motion
är klassiska matmissbrukssignaler.
Jag går så långt att jag garanterar att samtliga med matmissbruksproblem
tänker dessa tankar.
Utan undantag.
Kräkas är, som sagt, inte längre ett alternativ för mig. Jag verkar inte riktigt
ha kvar den förmågan sedan operationen.
Det går liksom inte. Jag stoppar fingrarna i halsen men i helvete att det kommer något.
I bästa fall kommer det slem, men magens innehåll blir kvar.
Vilket har visat sig bli farligt när jag druckit för stora mängder sprit.
Jag är van att kunna kräkas upp det, men det går inte längre, så spriten blir
kvar i kroppen och gör att promillen blir farligt hög.
Men nu är det inte alkohol jag pratar om, utan mat.
Förr var det, som jag berättat om tidigare, bullar, kakor, bakelser, smågodis, choklad,
choklad igen, chips, ostkrokar, glass, skräpmat och cola, massvis med liter av cola till
det hela.
Jag hade utan tvekan platsat i ”Du är vad du äter”.
Jag åt i mångt och mycket betydligt mer än deltagarna där.
I nuläge handlar det om för många äggsmörgåsar, för många frukostknäckemackor,
för många bananer och liknande.
Livsmedel som i sig är nyttiga (förutom frukostknäcke, det är tveksamt om det
finns något nyttigt med dessa hårdbröd) och okej att äta.
Det är sättet jag äter på som inte är nyttigt.
Det är tankarna som omger det hela, både före och efter, som visar att
det är precis samma matmissbruk det handlar om.
Det eviga köpslåendet. Jag äter mer om jag kan lova mig själv att gå en extra
runda. Jag äter mer om jag lovar mig själv att äta exemplariskt i morgon.
Jag mår långt bättre när jag kontrollerar det hela.
Och alltså låter bli att avvika.
Då tänker jag egentligen inte på mat alls.
Utan jag bara utför. Håller planen som Ersta lade fram för mig.
Det fungerar fint. Faktiskt väldigt fint.
Tills jag började gå ned lite för mycket i vikt, och orken försvann.
Då stod det klart att något blev tvungen att göras.
Jag lade till ett 8:e mål.
Det fungerade hyfsat. Viktnedgången bromsades. Men orken lyste med sin frånvaro.
Jag tog relevanta prover för att utesluta att jag hade någon brist.
Vilket jag heller inte hade. Proverna såg mycket bra ut.
Då kontaktade jag en dietist och vi diskuterade det hela.
Hon räknade ut att jag behöver äta mer för att behålla min nuvarande vikt.
Och hon menade att orken borde komma tillbaka om jag ökade intaget.
Här börjar den riktiga problematiken.
Jag är nämligen en jäkel på att utföra order.
Att frilansa blir något riktigt dåligt när det är mycket som står på spel.
Men nu måste jag alltså börja frilansa, och det gillar jag inte.
Det får mitt behov av att ha järnkoll på mitt näringsintag att öka lavinartat.
Vilket givetvis leder till att jag börjar räkna kalorier.
Inte slaviskt, men tillräckligt för att veta hur jag ligger till.
Och då kommer lusten av att överäta direkt.
För nu är jag ute på djupt vatten. Jag har frångått Ersta sjukhus direktiv.
I och med det är jag inte bra till.
Då spelar det ingen roll hur vettigt det är att frångå dem.
Uppenbarligen gör jag mig av med så mycket energi i mitt arbete och genom mina
motionsrundor att jag utan problem kan äta 8 mål, som är något större än
rekommendationerna.
Däremot har jag fått höra det från ”fel” folk.
Mitt matmissbrukande jag hade behövt höra det från Gunnel, en av dietisterna på Ersta.
Hade jag fått diskuterad detta med henne, hade det känts bättre.
Hon är Gud i det här sammanhanget. Och den enda, vars ord jag litar på, i det här fallet.
Skulle hon ok:a en förändring i min kost, alltså det som avviker från Erstas
ursprungliga råd, då skulle jag känna mig trygg.
Precis så känner jag det.
Jag vill ha hennes synpunkter och reflektioner innan jag liksom
kan köpa att förändringen jag gör är den rätta.
Jag är den första att hålla med om att det inte är sunt.
Jag hör det själv.
Däremot vet jag inte hur jag ska ta mig ur det hela.
I nuläge är kontroll det enda läge som får mig att må bra, och alltså inte
ge matintaget några större procent av min tankesfär.
Är det dåligt då? Eller är det okej att ha det så?
Jag vet inte, men jag vet att jag mår som bäst då.
Det är minst ångest inblandat då.
Men om jag skulle kunna äta mina 8 mål som är kontrollerade, och sedan
lägga till 1 banan, för att kompensera energiförlusten som blir,
skulle det då fungera?
Ja, jag tror det.
Är det då sunt?
Det vete fan, men sinnesfrid är också sköna saker.
Att inte behöva köpslå med mig själv 50 gånger per dag (nej, det är ingen överdrift)
om dagens intag vs. morgondagens.
Det tröttar ut. Ordentligt.
Och jag vill inte lägga någon kraft eller energi på att tänka kring mat.
Jag vill inte lägga några tankar på mat alls.
Därför funderar jag på att gå tillbaka helt och hållet till Erstas direktiv.
På den tiden visste jag ju nämligen vad jag höll på.
Detta frilansande fanns inte med i bilden då.
Dessa direktiv, med en bestämd mängd extra, typ 1 banan och 1 smörgås extra.
Om dietist Gunnel godkänner det alltså.
Jag vet nämligen inte om jag vill göra något åt det kvarvarande matmissbruket.
Jag vill hålla den vikt jag har nu.
Jag tycker om min kropp såhär.
Den känns stark, oövervinnlig.
Jag har klipp i stegen.
Jag ser, i vissa speglar, slank ut. Och samtidigt kraftfull.
Jag tycker om hur axlarna känns.
Jag är nämligen väldigt bredaxlad som person, men sedan jag gått ned i vikt
känns de inte fullt så breda längre.
Magen är smulans mjuk när jag böjer mig fram, eller sitter ned.
Jag är i stort nöjd med hur fantastiskt min hud samarbetat med mig och
faktiskt dragit ihop sig. Men visst, magen är smulans mjuk och mina arma är inte
helt hundra tajta.
Styrketräning borde kunna hjälpa mig med det, tänker jag.
Eller vänta, ska jag vara skrikande ärlig så vill jag väga 1 kilo mindre.
Jag ska väga 1 kilo mindre.
Helst vill jag väga 55 kilo, men när jag gjorde det fanns ingen ork alls
i min kropp.
Däremot, det där enda kilot, det har jag varit utan många gånger det senaste halvåret,
men nu börjar det vara en månad sedan sist.
Vilket jag inte är okej med. Alls.
Det stör mig så galet vansinnigt mycket att vågen visar 58.5 kilo.
57.5 kilo är de siffror den ska visa max, för att jag ska lämna
alla tankar på vikt.
Detta enda lilla kilo är en kniv i ögat.
Nej, jag menar inte detta som ett hån mot andra som kämpar med kilon som de
vill bli av med. Absolut inte.
Det är nämligen inte det sunda i mig som jävlas med detta enda kilo, det
är det sjuka i mig som går igång på det. Inget annat.
Och då har som sagt Erstas direktiv visat sig fungera.
Är det då en dålig sak att ha ett kontrollerande sätt till mat?
I nuläge känner jag att alternativen är sämre, nämligen.
Att jag valt bort allt som hade med mitt tidigare matmissbruk att göra,
det kan jag fortsätta att leva med.
Visst hittar man mig dreglandes vid bakverken på Stigs konditori, eller sniffandes
runt Ica efter den där ljuvliga saffransbrödsdoften.
Men den ångest ätande av något sådant skulle föda skulle utan tvekan få mig att stoppa
fingrarna i halsen tills blodet började rinna.
Och skulle inte det resultera i att bakelsen eller godiset kom upp, då skulle jag köpa
det starkaste tänkbara laxermedel som går att få tag i utan recept.
Jag vågar inte släppa kontrollen.
Den dag jag gör det, är det kört.
Då väger jag väger 108 kilo igen, jag vet bara inte hur lång tid det tar
för mig att komma dit. Men vägen är spikrak mot den siffran.
Det är min absoluta övertygelse.
Och det ska under inga omständigheter hända igen.
Det är alltså rädsla som gör att jag valt nolltolerans.
Jag har alltså tagit den enkla vägen ut.
Jag kallar det nolltolerans, men det kanske lika gärna skulle kunna kallas
ett undvikande.
I nuläge vet jag inte riktigt hur jag ställer mig till allt detta.
Jag vet bara att det inte bör bli några fler överätardagar.
Jag far inte väl av det, kroppen och sinnet får slita alltför mycket när jag gör så.
Så nu vet vi alla hur jag tänker och känner kring det här med mat och vikt.
Sunt eller inte, såhär ser det ut.