Min säng kallar på mig.

Den här helgen har sannerligen varit nalta eljest.
Den kan sammanfattas med; promenader, vackert väder, lasarett.
Och nu är jag dödstrött.

Det väldigt vackra vädret har avnjutits på ett par riktigt härliga promenader i helgen.
Förutom dessa har jag spenderat en hel del tid på lasarettet.
Inte för egen räkning utan för mammas.
Vi åkte in på akuten klockan 22 på fredagskvällen, och under natten blev hon inlagd.
Såhär söndag har man konstaterat att hon har lunginflammation, samt kaliumbrist.
En del andra grejer också, men tja jag och termer i sjukhusmiljö är inte kompatibla,
så de passerar egentligen bara mina öron utan att fastna.

Det känns bra att hon är på lassa. I bästa händer.
Det känns även väldigt bra att se mamma äta igen.
I och med kaliumproblematiken så har hon mått illa ett tag och inte velat äta.
Min mamma är smal av naturen, men nu väger hon just så pass 50 kilo på sina
170 centimeter, vilket gör att hon i det närmaste bara är skinn och ben.
Därför lyssnade jag uppmärksamt och glatt när hon i afton berättade om den fantastiskt
goda maten som serveras. Hennes aptit är med andra ord tillbaka.
Med lite tur får hon komma hem på onsdag.

Det är stressande när någon man tycker om är sjuk.
Fastän jag förstår att saker och ting kommer att bli bra så är det ett stressmoment.
Det gör att de timmar det är tänkt jag ska sova fylls med en del tankar.
Rationella, irrationella sådana trängs under de tysta timmarna.
Tankarna har inte lett till någon ångest, tack och lov.
Jag har redan sedan hon åkte in på akuten i fredags vetat att hon kommer att bli frisk.
Ingen tvekan om saken.
Likafullt väcks tankar och känslor, men de har inte skenat utan tacksamt hållit
sig förankrade i verkligheten.

Den här helgen har varit en bra sådan, fastän den inte riktigt spenderats som jag
är van vid.
Det känns nämligen mycket bra att se mamma piggare än på länge.

Det gick för övrigt alldeles utmärkt att se mello på lasarettet.
Jajamän, både mamma och jag hejjade på Måns.
Och vid det här laget vet vi ju alla att han blir vårt hopp i ESC.
(Åh, jag älskar att jag svänger mig med mello-termer. Visst såg ni alla hur vant och
naturligt jag nämnde ESC?)
Det har sannerligen blivit en annan Degerman av mig de senaste månaderna.
Först Let´s dance och sedan mello. Kära nån hörrni!


Nu är det dags för sängen.
Jag är helt redo för den precis nu.
Hoppas ni alla haft en härlig helg, nu laddar vi för ny vecka!