När det underliggande är för stort.

Jag vill vara ifred.
Jag klarar inte av folk speciellt bra just nu.
Jobbar gör jag, och det går finfint.
Umgås gör jag, och det går finfint det med.

Men ändå…
Jag har en irritation i systemet.
En typ av frustration. Jag blir inte av med den.
Mitt tålamod är inte stort.
Jag märker det i form av att jag börjar söka mig till ställen som är tysta och stilla.
Är det för mycket ljud omkring mig blir jag irriterad.
Jag blir gråtfärdig. Jag skulle rimligtvis faktiskt kunna börja storgrina när det är för
mycket runt omkring mig.
Jag blir väldigt stressad av ljud just nu.
Inte av folk som pratar med mig eller med varandra, inte alls.
Utan av att en tv står på.
Det får mig att bli alldeles vansinnig, och måste skärpa mig som satan för att inte börja
gråta där jag sitter och inte förmår mig att gå och stänga dörren eller be pappa
stänga den om sig.

Vilket signalerar att något inte riktigt är som det ska.

När jag är hemma själv, eller är i stugan själv, har jag inget ljud på alls.
Ingen tv (vilket jag i och för sig aldrig har) ingen radio, ingen Spotify.
Ingenting. Jag vill ha ljudfritt.
Jag vill höra vinden. Jag vill höra fåglarna. Inget annat.
Jag lyssnar knappt ens på musik i lurarna längre. Vilket jag annars mer än gärna njuter av.
Märkligt, gjorde den reflektionen exakt nu faktiskt.
När jag inser att jag sitter och bloggar utan musik. Det händer liksom aldrig.
Jag bloggar ihop med musik. Alltid.
Förutom igår, då jag började på detta inlägg, och idag då jag slutför det.

Till det märker jag att jag har blivit fåordig.
Jag har blivit mycket allvarlig.
Och jag har slutat skratta.
Skrattet har varit borta ett tag nu.
Absolut att jag ler, visst gör jag det. För jag har utan tvekan väldigt trevligt också.
Men när skrattade jag senast? Så att det nådde hjärtat?
Jag minns verkligen inte…

Det är inte bra.
Jag har tänkt på det flera gånger den sista tiden, att mitt skratt liksom dött.
Det är bara inte närvarande.
Jag känner mig inte längre så glad att jag skrattar.

Det är inte en enda stor sak som gör det.
Tvärtom, då hade det gått fint att jobba bort.
Eller jo, det är en livsproblematik som är underliggande, men det resulterar i att
många små saker börjar trassla.
Jag märker det tydligt.
Jag börjar nämligen skjuta upp görandet av saker och ting.
Roliga sådana likväl som tråkiga sådana.
Jag börjar undvika.
Jag tänker att jag fixar det i morgon.
Då har jag mer ork och lust.
Vilket det visar sig att morgondagen aldrig bjuder på längre.

Jag bryr mig inte tillräckligt mycket om någonting för tillfället.
Ingenting känns viktigt.

Det låter hårt, jag hör det. Och det låter likgiltigt.
I själva verket är jag varken hård eller likgiltig som person.
Tvärtom.
Men just nu… sedan någon vecka tillbaka… jag har tappat lusten.
Jag vill bara gå vidare, kapa förtöjningarna till det jag borde göra.
Men ett enda klyvande och sedan skulle de vara borta.
Så funkar det givetvis inte.
Har aldrig gjort.
Kommer aldrig att göra.
Jag konstaterar bara, tills vidare, att jag har tappat lusten.

Vilket inte gör mig lycklig på något vis.

Det braiga är dock att jag är övertygad om att det här är en fas.
Någon typ av period som kommit över mig.
Som strax är över.

Jag har fått en hel del att tänka på från Kliniken.
Mötet vi hade, som jag sagt att jag skulle skriva om här, som är en av de saker som
liksom aldrig blir gjorda, var ett bra möte.
Jag kände att vi pratade om helt rätt saker.
Sådant som är helt relevant i den här matproblematiken.
Utan att för den skulle ens nämna mat.
Japp, K och L de kan sånt här.
Det känner jag varje gång jag kliver in i deras atmosfär.
De närmar sig problem på sätt som man aldrig liksom kan tänka sig vara möjliga.
Som att prata om en matproblematik utan att så mycket som ens nämna mat och ätande
mer än med en eller max två meningar.
De kommer åt de bakomliggande trasslet.
Det jag är intresserad av att lösa.
Det som måste lösas för att få rätsida på den här jävla matångestproblematiken som jag
är spyless, fast som jag samtidigt aktivt ägnar mig åt och definitivt söker upp.

I vilket fall, mycket av det vi pratade om under det mötet går helt klart att anpassa
till det här med att jag tappat lusten.
Att jag lämnar saker utan att vara klar.
Det är bra.
För om jag tar tag i det vi pratade om kommer jag strax att slippa gå med den här känslan
som blir när jag vet att jag har saker som ligger och väntar på att bli gjorda.

För jag har utan tvekan en tidsproblematik.
Det försvinner tid utan att jag är medveten om det.
Vilket är förödande.
Jag har till det alldeles för lite hjärnstimulans.
Jag behöver en hel del sådan för att känna mig glad och triggad.
Annars faller jag in i en lunk där jag verkligen inte varken trivs eller kommer till rätta.
Det pratade vi mycket om.
Jag förstod vad de sa. Och jag höll med.

Till det kan det också vara så att min 40-årsfest ligger och sliter i bakhuvudet.
Förstå mig rätt.
Det ska bli väldigt kul att en bit över 30 personer kommer och firar ihop med mig!
Can´t wait!
Den absolut största delen av mig längtar massor.
Likafullt innebär det en hel del planering också.
Kul sådan, men den ska göras och utföras under pågående icke-semester.
Nej, det är inte helt sant.
Jag jobbar denna vecka, och början av nästa, sedan tar jag 4 veckors semester.
Vilket jag längtar till.
Den första perioden på semestern kommer uteslutande att handla om förberedelserna
inför festen.
Kommer nog att kännas betydligt bättre när jag bara behöver fokusera på den,
och inte på jobb samtidigt.
Jag har aldrig lagat mat till 32-36 personer tidigare.
Vilket ska bli kul. En klar utmaning.
Jag har mamma till hjälp. Hon är grym i det här läget.
Vi tänker och arbetar på många sätt väldigt lika.
Vi gillar båda planering och detaljer, vilket underlättar.
Vickan och Mark kommer till Skellefteå sent på torsdagskvällen, så dem får vi hjälp
av i slutspurten, vilket är väldigt tacksamt. De kommer helt i rätt tid.
Mer folk än så behöver vi absolut inte vara, vi kommer att klara det fint, mamma,
Vickan, Mark och jag.
Mamma och jag kommer att ha gjort väldigt mycket innan syster och hennes kärlek
dyker upp.
När jag tittar över vår mycket noggranna planering inser jag att vi har läget helt
under kontroll.

Men ändå, jag blir splittrad.
Vilket gör att jag längtar som fan till semestern.
Jag kommer att jobba en dag i veckan under min semester, vilket känns helt okej,
men likafullt, semester kom nu!

Så kanske är det precis vad det handlar om… den här bristen på engagemang,
den här likgiltigheten, som visar sig i att jag tappar lusten av att ha människor
omkring mig.
Såvida folket runt mig inte står mig mycket nära, så jag bara kan vara.
I mina mjukbyxor, i min hoodie, bara vara. Då funkar det fint att vara bland folk.
Kravlöst umgänge, det funkar.
Det är liksom allt jag längtar efter just nu faktiskt.
För jag är så splittrad.
Det känns som jag ror med många åror samtidigt just nu.
Utan att komma ner på djupet.
Jag fixar det allra mesta, men de stora frågorna förblir orörda.
Jag törs inte ta i dem, jag vet inte hur jag ska göra för att liksom.

Att bara andas fritt, utan att känna att jag liksom blir krävd på något.
Det är vad jag vill just nu.
Jag fixar inga krav.
Jag är bara för trött. För ointresserad.
Det räcker med de krav jag har på mig själv.
De räcker alldeles tillräckligt för fan.
Kanske är det rentav dem som knäcker i nuläge.
Som gör mig trött.
Det är mycket som ska presteras just nu, och det gör mig trött.
Så trött att jag kan sitta bort timmar och stirra på kvällen.
Alldeles för pigg för att sova, men för trött för att orka bry mig om just något.
Det här är inte jag.
Jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag mår bra, utan tvekan.
Men samtidigt gör jag inte det. Alls.
För hur skulle jag kunna må bra och samtidigt känna mig såhär bortkopplad från den
pågående verkligheten runt omkring mig?
Precis.

Sådär ja… det här inlägget är ett sådant som liksom tar lång tid att skriva.
Jag är på dag 2 i skrivandet.
Och har just tagit några timmars paus för att fortsätta det jag skrev på strax
efter middagen.
Jag har brutit det tysta. Nu har jag hörlurarna på.
Lana Del Rays senaste album går genom min kropp.
Japp, precis i det läget är jag.
Den typen av musik funkar med mig nu.
Och ni som gillar henne vet ungefär vad vi pratar för läge då, gissar jag.
Hon är svart, den damen.
Om det bara är imagemässigt eller genuint vet jag inte, det spelar heller
ingen roll.
Jag lyssnar på henne i ett visst läge.
Uppenbarligen är det läget rådande nu.
Jag har sovit några timmar nu i afton.
Bara rakt av sådär mellan 19.00 och 21.20.
Jag var trött. Och framför allt var jag less på att vara vaken.
Jag är inne i en ät-trassligperiod just nu. Jag dumpar, och då sover jag.
Jag trodde jag hade den situationen under kontroll, men hahahaha, den äger mig varenda
jävla gång jag tror jag äger den.
Jag vet det alltid innerst inne, men mörkar det gärna för mig själv.
Tills jag stirrar den i vitögat.
Eller i mjukbrödet, kanske jag ska skriva.
Min riktigt fula sida visar sig, och jag börjar ljuga för allt och alla omkring mig
för att kunna ägna mig åt det.
Och det slår mig att jag verkligen aldrig skäms just då, när jag ljuger.
Men efter… den ångesten hörrni…
Det är alltid mitt fel, inget som någon annan gör triggar mig.
Jag är ensam ansvarig, så känn aldrig att ni bjudit på något som orsakat det. Aldrig!
Erika, min sköna, capish?

Jag vet att jag kommer att styra upp situationen. Som alltid annars.
Under tiden funderar jag kolsvart på mitt liv.
Matmissbruket gör att jag ser väldigt svart på saker och ting.
Vilket jag gillar.
För jag ser någorlunda nyktert på det svarta då.
Det kanske låter motsägelsefullt, att det hellre borde vara missbruket som tar fram det
riktigt kolsvarta nyanserna. Som gör att jag liksom ser mer mörkt på livet än vad
jag borde.
Vilket det gör.
Men aldrig så att det blir mer svart än vad det egentligen är.
Utan på det sätt där det svarta blir realistiskt.
Jag får liksom tillgång till det svarta.
Är det någon som förstår vad jag försöker förklara här, eller framstår det som om
jag tappat förståndet än en gång?

I det här läget får jag tillgång till det som inte känns bra i livet.
De saker som bara rispar mig annars. Just såpass att jag bara läker en droppe blod.
På ett alltför litet sätt för att jag liksom ska ta itu med det alltså.
Men det finns likafullt alltid kvar, i sin rispande form.
Därför kan jag gilla när det totaljävla svarta dyker upp.
Då kommer jag i närheten av att börja vilja röra mig och börja göra de förändringar jag vet
att jag behöver göra om den där rispande skiten någon gång ska arbetas bort.

Ni vet de där som får livet att inte kännas riktigt värt det.
Känner ni någon gång så?
Som om ”är det här allt?”
Den känslan får mig att till och med tappa styrfart.
Jag börjar driva planlöst, tröstlöst, hopplöst.
Utan att liksom greppa hur jag ska ta mig vidare.
Jag är liksom oftast såpass nöjd att jag blir kvar där jag är.
Men rispandet, det finns därunder.
Att jag ska göra något mer eller något annat än vad jag gör idag.
Det kan inte vara meningen att jag ska göra det här livet resten av livet.
Då är det inte värt det.

Hahaha, det här skriver jag alltså fastän jag gång på gång berättar för er att jag mår bra.
Och det gör jag. Tro mig på den.
Mitt liv är fortfarande ljusår bättre än för ett år sedan. Ingen tvekan om det.
Men bara för att det är mycket bättre betyder det inte att jag är redo att stanna här.
Det braiga räcker inte för evigt.
Jag vill ha mer.
Så enkelt är det alltså. Jag vill ha mer. Jag behöver mer.
För att fortsätta må toppen.
Jag menar inte att låta otacksam eller bortskämd på något vis, utan det handlar mer om att
jag nu kommit till en punkt där jag är redo för utveckling.
Jag tror att det är det jag menar i alla fall.
Jo.

Utmaningar.
Men vilka? På vilka sätt? Personliga planet? Arbetsmässigt?
Herregud när jag börjar dra i de frågorna så drabbas jag ofta av det kolsvarta.
Frågorna blir så många och så stora att jag får behovet av att gömma mig.
För jag har inga svar på hur jag ska gå till väga.
För jag har inga uttalade mål.
Drömmar och önskningar kanske, men liksom jaha, hur ska de kunna bli mina?
Nej, det är för stort för att gälla mig.
Och då blir det liksom omöjligt att börja röra sig åt något håll.
Det är önskningarna som behöver formas först. Så att de kanske blir en typ av mål.
Så jag vet åt vilket håll jag vill börja gå.
Som jag behöver börja gå.

I det här läget blir jag förlamad.
Och dunkar huvudet djupt jävla långt ner i sanden.
Blir enormt trött.
Tappar lusten för allt.
Orkar inte umgås om jag inte får komma som jag är helt kravlöst.
Med andra ord, jag levererar inte speciellt mycket till min omgivning just nu.
Ångesten tränger igenom det likgiltiga som snabbast, tänk om jag inte är välkommen
då jag inte levererar.
Tröttheten och maten tar över, jag äter och sover bort den ångesten.
Fyller ångesten med annat istället.
Med matproblematik. Det är bra, för den kan jag.
Den med mina nära och kära, den hanterar jag inte.
Trötthet.

Familjesituationen trasslar som bekant mindre.
Vilket är bra.
Jag är i skrivande stund i stan.
Jag hade tänkt vara i stugan i afton, men nej. Jag behövde tystnad.
Och jag behövde äta. Så då blev lösningen att vara själv.
Listiga gamla Cicci. Som lurade fina mamma. Och sig själv.
Fan också, jag är ett sånt jävla kadaver till människa.

Meningen ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” blir den känsla som äger mig.
Jajamän, Ann Heberlein visste precis vad hon skrev om.
Läs den boken om ni fixar lite kolsvart jävla mörker.
Den är bra.
Jag kunde ha skrivit hennes bok själv. Hon är fenomenalt klockren då det gäller
att beskriva hur det är att leva med den känslan.
Hopplösheten. Det mörka. Drivet som borde finnas men inte finns.
När det man har slutar räknas. Slutar betyda något alls.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Nej, ring ingen för att hämta mig.
Jag är inte suicidel.
Haha, det är många år sedan jag klassades som sådan.
Jag är inte i närheten av det sedan många år. Så det är för mig helt ofarligt att skriva
den meningen. Helt säkert.

Jag sitter fast.
I sankmark. I betong. I vad fan som än håller en människa fast.
Rädsla, med andra ord.
Jag har enorm lust att röra mig framåt. Eller åt sidan.
Bara i någon riktning.
Men jag vet inte vad jag vill.
Det är mitt stora problem.

Vad vill jag göra med mitt liv?

Jag har äntligen ett liv.
Sedan ett år tillbaka har jag ett liv som är mitt.
Och nu vet jag inte vad jag ska göra med det.
Det blir för stort, de där frågorna som de flesta av oss funderar på då och då.
Som är stora för de flesta av oss.

De skapar ångest. För mig. De skapar mörker. Rädsla som blir förlamande.
Och jag vill inte ha ångest eller rädsla.
Tvärtom, jag gör mycket för att slippa känna de känslorna.
Självmedicinering ägnar jag mig åt då. Mycket gärna.
Mat.
Med att inte äta. Eller med att äta för mycket.
Den ångesten ger mig känslan av kontroll i första fallet.
Och i andra fallet icke-kontroll.
Ångestlindring. På två skilda sätt.
Men fortfarande båda i syfte att hålla ångesten och rädslan helvetes långt ifrån mig.

Jag blir destruktiv.
Jag börjar skövla mig själv.
Det är tryggt.
Jag vet precis vad jag håller på mig. Det är säker mark.
Inget förvånar mig i de här lägena.
Jag vet vad jag gör, och jag vet vad det kommer att leda till.
Jag blir kolsvart. Och dödar mig själv.

Och jag håller mitt livstristesshopplöshetshelvete ifrån mig ett tag till.
I en cirkel som bara inte tar slut. För hur skulle den kunna?
Jag är medveten om att jag måste göra en förändring.
Men hur?
Jag är för fan förlamande rädd.
Att kliva utanför min bekvämlighetszon gör jag titt som tätt.
Men då på ett sätt som jag känner lust för, intresse för.
Jag gillar utmaningar. På ställen där jag är trygg nog i mig själv.
De stora livsfrågorna räknas inte in i där jag känner mig utmanad på ett sätt jag gillar.
De är fan för stora för det.
De får mig att vilja sova. Eller äta. Oftast båda två. Punkt.

… men jo, får jag bara semester så kommer det att bli bättre, den här situationen.
Visst?
Jag tror jag kommer att ha lättare för att fokusera på festen, som sagt, vilket gör att jag
känner mig i kontroll.
Och det är precis vad jag vill känna när mycket folk kommer och hälsar på.
Jag vill ha en kul kväll. Ihop med människor jag tycker om.
Det är prio 1 just nu.

Så vad som gäller är att ta det lugnt.
Fokusera på det jag vill och behöver göra.
Ha struktur.
Minimera tidslallande.
Minimera energiförlustsituationer.
Umgås med människor där inte minsta tillstymmelse till mask från min sida finns
behov av.
Få mattrasselbiten under kontroll. Eller vad fan nu det betyder?
Jag vill ha den till icke-ätande i nuläge. Det betyder att jag har total kontroll.
Och det läget hanterar jag bättre än det motsatta som jag befinner mig i just nu.
Det är, som jag skrev här ovan, bara den andra sidan av myntet då det gäller
matmissbruk kontra ångesthantering.
Men tja jag konstaterar att jag fungerar betydligt bättre i läget då jag har total
kontroll vs. ingen kontroll alls.
Fel förvisso, jag är inte så förstörd att jag inte förstår att det är fel.
Däremot vill jag bara fungera just nu.
Ett tag till.
Tills jag blir ledig.

Tills min syster kommer hem. För då får mitt liv en mycket trevlig anledning att levas
i de två-tre veckor de blir hemma.
Och Vickan har en fenomenal förmåga att smitta av sig med sin energi på mig.
Inget känns skrämmande när hon är med.
Som att kanske våga prata om framtid och drömmar.

Låt det här gå fint nu.
Bara denna vecka.
Och nästa.
Jobb. Sova. Planering. Utförande. Vickan och Mark hemma. Fest. Efterspel efter fest.
… sedan kan jag bara vara. För då börjar min semester på allvar.

Och jag har den människa jag helst vill umgås med vid min sida då.
LSY, du är så efterlängtad att hjärtat nästan rämnar.
Inget känns skrämmande eller för stort när du är med.
Kom hem.

Jag älskar dig.