Efter avslutad måndag drog jag iväg till stugan, för att spendera kvällen
och natten här.
Skönt.
Här kan jag bara vara.
Jag funderar lite över mitt liv som den senaste veckan förvandlats
till en dokusåpa av högsta standard.
Jag är så fantastiskt skrämmande naiv ibland.
Jag läser igenom några blogginlägg från veckan som var.
Bland annat detta, där jag är helt säker på att jag kan ta vilka
utmaningar som livet än må servera.
En liten twist var att jag inte hade en aning om att livet faktiskt
hade en liten utmaning i bakfickan åt mig.
Käckt uttalade jag mig alltså om att; bring it on, jag fixar det.
Smack, och där fick jag det.
Fast jo, jag fixar detta.
Något annat alternativ finns givetvis inte.
Kanske bara inte på det klämkäcka vis jag gärna framställer det som.
Och att göra något så naivt som att utmana ödet genom att säga att jag är i en
så bra fas i livet att jag kan hantera det mesta, det kommer jag inte att göra igen.
Det vore direkt ovarsamt. För att inte tala om ohälsosamt!
Jag länkar kvällens inlägg till senaste veckans galenskaper.
Jag har fortfarande inte riktigt återfått min lust att skriva något nytt.
Idag känns dock betydligt bättre än igår.
Det är inte lika mycket sovande och stirrande som gäller idag.
Utan hopplösheten och det uppgivna har fått sällskap av det
försiktigt glada.
Skrattet har vid flera tillfällen bubblat inom mig idag.
Det känns väldigt skönt. Och mycket hoppfullt.
Jag är liksom på väg tillbaka till mig själv igen.