”Det märks när någon kliver innanför din comfort zone.”
Sa han härom veckan. Kanske inte ordagrant, men nära nog för att vara innebörden.
Jag frågade hur han menade och sedan kom vi att prata en del om det.
Får jag tillfälle ska jag fråga honom igen, för det var intressant att höra.
Samtidigt som det var märkligt eftersom jag inser att jag saknar självinsikt.
Jag blev faktiskt överrumplad av ovan sagd mening.
Just bara det faktum att han sa den. För mina följdfrågor var ju sedan givna.
Jag blev även totalt överrumplad av innebörden av den.
Kanske för att jag inte kändes vid den. Alls.
Jag skrattar för övrigt ofta till inombords då jag pratar med honom.
För det bjuder alltid på helt oväntade vändningar.
Det är någon typ av uppriktighet mixat med oförutsägbarhet och träffsäker humor.
Den kombon borgar för annorlunda och roliga samtal.
Som ofta får mig att hamna i ett filosoferande läge ett bra tag efter.
Så även härom veckan alltså.
Jag gillar honom, så enkelt är det bara.
Jag kan aldrig förutse vad han kommer att säga härnäst.
Och jag är något så ovanligt som öppen och uppriktig när jag pratar med honom. Jag sänker helt enkelt garden. Vilket enbart i sig visar att jag okej:at honom på det sätt jag sällan gör men varken tjejer eller killar.
Jag fick mig alltså en rejäl och framför allt oväntad tankeställare.
Som föddes ur meningen som alltså inte ordagrant såg ut som ovan.
Men nog så nära.
Jag blev väldigt förvånad när han förklarade sin iakttagelse.
Förvånad lyssnande jag medans min självinsikt, som jag i hemlighet
stolt anser mig ha väldigt gott av, sprack i en sisådär miljard bitar. Nåväl. 😉
Vad gränsöverskridandet han iakttagit handlar om är inte viktigt.
Utan raderna här under (vilka lär bli många, så häll genast upp
en stor kopp extra starkt kaffe om ni vill klara er genom hela inlägget.) kommer mer att handla om det jag spunnit vidare på efteråt.
I vilket fall.
Utan att gå in på detaljer var det en till synes väldigt enkel händelse,
som garanterat skulle ha passerat obemärkt för många.
För de flesta gissningsvis.
Ett sekundverk på Linda och Uffes sommarfest.
Jag var inte ens medveten om den själv.
Förrän vi pratade om den.
Min självinsikt på glid blev inte bara förvånad utan faktiskt under en
millisekund även irriterad.
Inte på honom, utan på mig själv, för att jag inte var mer medveten om
mig själv i händelsen.
Han hade uppfattat något som jag aktivt döljer nämligen.
Vetskapen om att jag alltså inte döljer det så skickligt som
jag trott skapade därför en snabb irritation över mitt eget slarv.
Jag har haft samtalet i tankarna i två veckor, jag funderat en del på mig själv i två veckor. Till och från, liksom i bakhuvudet men också mer aktivt.
Med startpunkt i meningen nämnd här ovan.
Som givetvis spann iväg med mina tankar betydligt längre än vad
samtalet sträckte sig.
Jag har funderat en del på vad jag tänker om mig själv.
Mitt sätt att vara när jag möter andra.
På vad jag tror mig visa av mig själv.
Och framför allt på hur jag jobbar med att dölja delar av mig själv.
Jag har funderat på vad jag tror mig riskera om jag visar vem jag är.
Vad jag riskerar att hamna i för situationer om jag visar vad
jag vill och framför allt inte vill.
Två utmärkta skäl till att dölja delar av mig själv.
Logik Cicci-style.
Jag utger mig för att vara någon jag inte är. Är det att luras?
Eller jag är ju den, men inte på det sätt jag visar upp.
Det kan absolut tänkas kvala in som en lögn.
En vit lögn? Eller en glidande sanning?
Det handlar om att jag låter andra tro att jag visar vem jag är när jag
egentligen inte gör det. När jag i själva verket ägnar mig åt motsatsen.
Jag gör det på ren automatik. En väl utarbetad förmåga som skyddar
det som måste skyddas. Vilket är mig själv.
I situationer med killar och män. Idiotiska situationer.
I situationer med folk i allmänhet. Där jag vill framstå som
den mest normala någonsin.
Jag kan det sociala spelet.
Jag är skicklig på det. Anser jag.
(Fast med upptäckten av den bristande självinsikten i färskt minne
bör jag förmodligen även se över min åsikt gällandes min självutnämnda
fantastiska kompetens gällandes det sociala spelet. Nåväl.)
Jag använder min kunskap om det sociala spelet till min fördel.
Det gör vi alla givetvis, men jag tror däremot att jag gör det med lite
andra förtecken än vad många andra gör.
Det har med min bakgrund att göra. Med min uppväxt. Med mitt sätt att leva mitt vuxna liv.
Som gör att jag ser på världen med lite andra ögon.
Där min utsatthet för grovt sexuellt våld från tidig barndom spelar in.
Och på de sätt det sexuella våldet funnits i mitt vuxna liv
på olika sätt spelar in.
Lägg då till en självkänsla som tagit stryk av en både dålig och
skadlig långvarig relation, samt den destruktiva relationen pappa och jag haft och på sätt och vis fortfarande har.
Det gör alltså sammantaget det att jag ser världen med lite andra ögon än många andra.
Vilket gör att jag per automatik ”skyddar” mig själv genom att inte släppa in folk.
Bortsett från ett fåtal som jag av olika anledningar bara känner är okej. Utifrån mitt sätt att se världen på.
(Vilket alltid bottnar i att jag upplever känslan av ömsesidig respekt, vänlighet, ödmjukhet, förståelse och en våldsam massa humor.)
I min strävan att hålla folk på avstånd använder jag mig av den sociala kompetensen på ett sätt som blir väldigt motsägelsefullt, och tvärtemot sin avsikt skapar precis de situationer jag vill undvika.
Puh, logik Cicci-style är inte alltid enkel att hänga med i.
I mitt fall är det främst två saker som min sociala förmåga är
tänkt att hjälpa mig med.
Att hålla folk ifrån mig. Genom att ha en mask mellan mig och andra.
Så att ingen ska upptäcka att jag är märklig.
För vad skulle hända om jag visar vad jag tycker och tänker, och på
så vis avslöjar att jag ser världen lite annorlunda?
Risken skulle vara att folk inte gillar mig, att jag inte skulle få höra till, vilket vore hemskt.
Jag håller folk ifrån mig genom att visa mig varm och öppen.
Utan att för den skull vara lika varm och öppen som jag ger sken av.
Det ökar mina chanser att folk faktiskt ska gilla mig när de träffar mig.
Vilket leder till två saker; att jag har kul människor i mitt liv, och dels att folk som gillar mig faktiskt inte skulle vara intresserade av att hitta på idiotiska saker med mig där min gränssättningsproblematik inte gör mig någon tjänst.
Enkelt va?
Det här gäller i första hand karlar. Men jag gör det även med tjejer.
Jag gör det i stort sett med alla.
Förutom några få mycket nära vänner. Kanske ibland även med dem.
Jag vet precis hur mycket jag behöver ge av mig själv innan jag äntligen och snabbt kan vända tillbaka fokus på den andra, så vi kan umgås på den andras planhalva istället.
Vilket gör att jag inte behöver berätta något mer om mig själv.
Där jag riskerar att visa att jag är annorlunda.
Och gör jag det med en glimt av värme, uppriktighet och humor brukar
det gå alldeles utmärkt att vrida över samtalet i det närmaste direkt.
Om den andra då bollar tillbaka så har jag ett problem, needless to say.
Men det är som regel bara människor jag redan har en god relation till
och som jag redan tycker mycket om som gör det.
Och då är det faktiskt i närheten att kännas okej att lyfta
lite på min mask.
Det är att luras. På ett sätt.
Just för att jag ger sken av att ge mer av mig själv än jag gör,
Jag har i hela mitt liv känt mig som en fake, som en bluff.
Just för att det är så mycket jag inte kunnat prata om då det
gäller mig själv och det liv jag levt.
Ihop med en självkänsla som inte funnits. Som gjort mig mycket följsam.
Som fortfarande gör mig mycket följsam.
Jag låter helt enkelt bli att säga vad jag tycker och tänker.
Jag kanske ger sken av att göra det, men jag har en skicklighet med
ord som gör att jag kommer undan med att säga i stort sett ingenting.
Ler jag lite slugt.
(Och undrar lite beklämd även här om tillståndet på min självinsikt.)
På så vis riskerar jag inte att verka konstig, och jag riskerar inte
att hamna i situationer där jag inte tycker samma sak som du.
För om vi inte tänker och tycker lika, då finns risken att du inte vill ha mig som vän.
Det här är logik Cicci-style. Det ni.
Jag fungerar såhär. På fullaste allvar.
Och jag är medveten om det fullkomligt vansinniga i det.
Arbetet på Kliniken har hjälpt mig att reda ut varför jag lägger mig platt och inte har några som helst konturer.
I grund och botten handlar det om att jag är rädd att bli bortvald, för att inte få tillhöra.
Speglar jag dig ökar mina chanser att få vara med
Chansen att du inte ska vilja göra mig illa ökar också markant.
De sista två åren har jag även fått hjälp att vrida tanken om att
vara en bluff åt ett annat håll.
Vi har pratat mycket om hur vi är i relation till andra människor
i vår omgivning.
Att vi bemöter olika personer på olika sätt helt enkelt.
Tänker jag om det på det viset så känner jag mig inte som en bluff.
Vad jag visar av mig själv beror helt på situationen jag befinner mig i,
min sinnesstämning och på personen jag befinner mig med.
Ibland behöver jag aktivt påminna mig själv om just det.
Hänger ni med, eller låter det kanske bättre i mitt huvud än nedskrivet?
Att berätta personliga saker på en blogg gör att folk vet saker
om mig utan att jag berättat det för dem personligen.
Vilket är en smula märkligt.
Av den anledning att för mig är inläggen bara svarta bokstäver mot en vit och delvis ljusblå bakgrund.
(Som publicerade blir till vita mot en grå/svart bakgrund för den som besöker min blogg.)
Jag ser inte den som läser mina ord där denne sitter med sin frukostsmörgås, eller surfar in på bloggen under reklamen på söndagens obligatoriska Beck-film, eller gästar här i väntan på att den goda vännen just ska möta upp för lunch.
Jag har ingen som helst aning om i vilken sinnesstämning läsaren är då mina ord dyker upp på dennes skärm.
Lägg då till att mina ord filtreras genom den andres åsikter, känslor
och erfarenheter.
Att mina val av ord kan betyda något helt annat för mottagaren än vad de gör för mig.
Det gör att jag ibland kan bli lite ställd när någon tar upp något jag skrivit. Det är där den märkliga känslan kan kliva in.
Här väljer jag vad andra ska läsa.
Men vad som händer efter att inlägg är publicerade är en helt annan sak.
Där har jag inte möjlighet att styra.
Inte hur du som mottagare ska uppfatta mina ord, eller hur du pratar
med mig om någt du läst.
Vem som helst som läst mina ord kan komma med en kommentar eller
fråga upp om saker jag tidigare skrivit om.
Om och när det sker har jag aldrig någon aning om.
Det gör mig som regel ingenting.
Men jag har definitivt hamnat i lägen då jag inte varit det minsta beredd
eller för den delen i riktigt rätt läge att prata om vad den andre
vill prata om.
Därför kan jag gilla att en del väljer att skriva istället.
Det gör att jag kan läsa i lugn och ro, och svara när jag är
i ett läge där jag kan ge tillbaka något uppriktigt.
Att lämna ifrån mig i stort sett all kontroll precis i ögonblicket jag
trycker ”publicera” accepterar jag.
I de allra flesta fall tänker jag inget om det.
Vissa inlägg däremot, där jag förstår att några av er kommer att veta
vem jag skriver om, kan ge fruktansvärd ångest.
Jag kan ändra tid och rum för en händelse, men mina vänner känner mig.
De vet som regel vem det handlar om likafullt.
Då det gäller något väldigt känsligt har de inläggen till och med
fungerat som en språngbräda till att faktiskt kunna prata om det med mina nära i det verkliga livet.
Vilket har varit väldigt bra på många sätt.
I vilket fall, jag har alltså löst det här med att slippa visa mig själv genom att gömma mig bakom min sociala kompetens, läs mask.
Har man, som jag, jobbat i reception under många år utvecklar man
självfallet en social personlighet.
Jag kombinerar alltså min sociala arbetspersonlighet med den
varma och trevliga sidan av mig själv.
Och voila: jag framstår som varm, öppen och intresserad, utan att behöva visa speciellt mycket av mig själv.
Vilket gör att jag obehindrat kan vrida över fokus på den jag pratar med.
Helt suveränt. Och väldigt skickligt av mig, tänker jag slugt.
Tills jag härom veckan förstod att jag inte är så skicklig som jag tror då det gäller att kamouflera mig.
Vilket alltså ledde till en sekunds förvåning med efterföljande
millisekund av irritation.
För nu måste jag bli skickligare om jag vill fortsätta hålla folk ifrån mig.
Kanske är det på plats att faktiskt här passa på att berätta att jag gillar möten med människor. Haha, jodå definitivt.
Fast allt jag skrivit här ovan förmodligen skriker något annat. 🙂
Det finns nämligen oändligt många situationer i vardagen som får mig
att le med hela hjärtat, som involverar möten med andra människor på olika sätt och i olika situationer.
Allt ifrån en påspringande av någon ytterst ytligt bekant på stan.
En fika med någon jag inte sett på hundra år.
Till att mejlas med någon jag inte hinner träffa i person.
Eller den jag pratar med i telefon på regelbunden basis.
Till den jag träffar en gång i halvåret för några glas vin.
Och till de jag träffar så ofta som bara tidsmässigt är möjligt.
Jag tycker om alla dessa oändliga mängder av möten som sker hela tiden, absolut.
Det är inte det detta kamouflerande handlar om.
Jag pratar gärna om allt mellan himmel och jord med människorna jag
har allt ifrån sekundmöten med till de jag möter för långa
roliga kvällar.
Däremot tar det mig ett tag innan jag är bekväm nog att lägga
ifrån mig min sociala mask.
Jag behåller den gärna på väldigt länge faktiskt.
Många gånger alltför länge.
Det krockar, för jag vill väldigt gärna upplevas som varm.
Som genuin.
Min förhoppning är alltså att min sociala mask ska återspegla det långt innan jag vågat lägga ifrån mig den.
Oavsett hur öppen jag kan verka delar jag bara med mig av sådant som inte kostar mig något alls då jag är socialt maskerad.
Samtidigt som jag vid vissa möten lägger undan den direkt.
Samtalet som drog igång det här inlägget var ett sådant där jag aldrig ens tog på mig min mask.
Det intressanta, roliga och skruvat uppriktiga skulle inte bli möjligt om jag behållit den på.
Att lämna min mask innebär förvisso att jag väger mina ord på ett annat sätt än jag vanligtvis gör.
När jag alltså bara är Cicci. För att jag alltså bara är just Cicci.
Där jag är medveten om att jag genom att prata mina tankar kan få mig att framstå som aningens skruvad.
Det känns både bra och annorlunda att visa upp något annat än min sociala autopilot.
Liksom både tryggt och osäkert i samma sekund.
I miljöer eller med folk som står mig nära lägger jag masken åt sidan.
Vilket fortfarande ger mig en känsla av sårbarhet.
Samtidigt är det ett måste för att kunna ha nära vänner på det sätt jag tycker om.
Fördelarna överväger alltså oron och obehaget som blir när jag lägger masken åt sidan.
Det är för övrigt riktigt spännande att vara sig själv.
När man är van att leva sitt liv bakom en mask.
Ibland kommer känslan över mig att jag borde censurera mig
till en mer mainstream version av mig själv.
Det är det här med självkänslan.
Att lita på att man duger när man är sig själv.
Även är man visar sina konturer.
Ni vet de där vardagliga små konturerna de flesta ägnar sig åt
på ren automatik.
Att säga att det passar bättre att träffas för lunch onsdag
istället för torsdag.
Att tacka nej på förfrågan om en kopp kaffe istället för att
i vanliga ordning plåga i sig en kopp svart hemskhet.
Att säga att man kommer att bli sen hemma för att man blivit tillfrågad
att jobba över och svarat ja på det.
Att säga; nej, jag har inte lagt bort nycklarna, du hade dem sist inte jag.
Liksom vänliga vanliga vardagssaker, som vi alla ägnar oss åt hela tiden.
Små helt obetydliga saker kanske.
Fast enorma hav för den som saknar självkänsla. Som saknar känslan av att ha ett värde.
Då är det en enorm sak att kunna säga; nej tack, ingen avokado i min sallad tack! Till sin närmaste vän, som just frågade om jag ville ha avokado i min sallad eller inte.
Det ni.
Jag kanske borde skriva ett helt inlägg om denna gränssättningsproblematik. Jag har gjort det flera gånger tidigare, men det är förmodligen dags att göra ett nytt bara för att vi alla ska hänga med på vad jag pratar om.
För jag inser att det här kan se lite märkligt ut för den som inte har den problematiken. Att det kan föda en känsla av ”men varför tackar du inte bara nej till kaffe om du inte gillar att dricka kaffe?!”
(Apropå just kaffe, kanske borde ni gå och fylla på era koppar, jag är nämligen inte i närheten av att vara färdig med detta inlägg än. 😉 )
I vilket fall.
Vad som händer när någon rent fysiskt kliver innanför någons bekvämlighetszon är som regel att man helt enkelt tar ett kliv bakåt eller åt sidan.
Vilket jag inte gör. För jag kan inte.
Där många tar ett obemärkt kliv bakåt eller åt sidan, eller bara flyttar sig lite genom att kanske vrida höften, står jag alltså kvar istället.
Med rejält spända muskler till följd av en tydlig känsla av oro och obehag född i magentrakten.
Jag står kvar, och jag börjar ägna mig åt att läsa av den andra.
Vad han eller hon säger, sättet denne pratar på.
Eller inte pratar på.
Det gör jag givetvis annars också, men i lägen där jag inte känner mig helt bekväm eller riktigt vet vad som ska hända härnäst just för att någon exempelvis står för nära mig blir det behovet väldigt stort.
Jag står som fastfrusen, och är extremt uppmärksam.
Det gäller givetvis även när någon mentalt kliver över min bekvämlighetsgräns. Men då jag litar långt mer på min verbala förmåga att skydda mig själv än vad det gäller att skydda mig själv rent fysiskt, blir oron aldrig lika stark som när någon fysiskt kliver in på mig.
I miljöer där alkohol är inblandad och jag inte känner alla närvarande låter jag ofta bli att dricka alls.
(Undantag görs absolut, men som regel endast vid väldigt speciella tillfällen.)
Situationer där alkohol (eller droger) finns är nämligen så otroligt
mycket svårare att läsa av och förutse.
Saker och ting kan urarta väldigt fort, ibland utan just någon större förvarning.
Är det en tjejfest festar jag gärna trots att jag inte känner alla.
Oron då det gäller situationer på fester är nämligen förknippad med karlar.
I stort sett hundraprocentigt.
Jag har en gränssättningsproblematik som ställer till det.
Återigen, det är vad ett liv kantat av sexuella övergrepp och
psykisk misshandel lett till.
Gränssättningsproblem blir liksom en helt odramatisk följd av den mixen.
Men det betyder givetvis inte att jag har lust att leva ett begränsat liv.
Därför blev mitt liv annorlunda när tillfälligheter i mångfald
ledde mig till K och L på Kliniken.
Saker och ting har blivit väldigt mycket bättre efter att
jag fått möjligheten att bearbeta med deras hjälp.
Men fortfarande har jag en gränssättningsproblematik i överflöd.
Som jag jobbar aktivt med att minska.
Jag räknar givetvis med att jobba bort mycket av det som är kvar.
Vissa saker kanske är realistiska att arbeta bort i sin helhet.
Jag tror att vissa händelser har ändrat grundläggande saker hos mig.
Som vetskapen om att min kropp kan tas ifrån mig rakt av utan att
jag kommer att kunna förhindra det.
Jag har inte kunnat skydda mig själv tidigare.
Att vara medveten om det gör mig otrygg. Vid vissa situationer även rädd.
Jag tror jag delar den känslan med andra som varit i liknande situationer.
Jag är inte säker på att det är realistiskt att arbeta bort den rädslan helt. Vilket är okej.
Målet är hellre att jobba upp känslan av grundtrygghet så långt det är möjligt, utan att känna mig besviken om den inte blir hundraprocentig.
Att då inse att någon uppfattat det som jag så omsorgsfullt försöker gömma skakade alltså om mig en del idag.
Jag hoppas att jag får ett tillfälle att fråga upp vad han faktiskt såg, eller vad han upplevde när klivet in i min privata zon skedde.
Vad som signalerade att jag inte kände mig bekväm.
I syfte att kunna uppgradera min mask, så att den skyddar mig bättre.
Tänker jag slugt.
Mitt mer sunda jag borde givetvis heller vara glad över att han faktiskt uppfattade det.
För det är ju så det är tänkt att det ska fungera.
Att man medvetet likväl som omedvetet ska uppfatta och signalera
att en situation behöver justeras för att bli bekväm igen.
Det händer hela tiden, och det händer så smidigt att vi sällan lägger märke till när någon justerar obekvämhet.
Varken när man gör det själv eller när personen bredvid en gör det.
Själv tänker jag precis tvärtom.
Det är nu det blir knepigt, så hänger du inte med överhuvudtaget i meningarna här under är det inte dig det är fel på, det är jag som inte är som du.
Kan du inte relatera, var glad!
När jag blir trängd gör jag allt för att inte visa det.¨
Jag står ytterst medvetet kvar rent fysiskt. Istället för alltså bara flytta höften lite grann, ta ett steg åt sidan eller bakåt.
Det är timmar på Kliniken som fått mig att förstå varför jag gör som jag gör. Varför jag reagerar som jag gör.
Det har med mitt barndoms trauma att göra.
Jag försökte komma undan pedofilen genom att vara vänlig, genom att le. Så att han inte skulle göra mig illa.
Det funkade värdelöst som barn och det funkar katastrofalt som vuxen.
För jag förstår givetvis att den som har ett syfte med mig som innefattar saker som nakenhet, där jag ler tillbaka och är glittrande
trevlig givetvis aldrig kan förstå att jag egentligen säger nej.
Att jag kanske till och med skriker nej i mitt huvud.
Att jag i själva verket kan känna mig så pass trängd att jag faktiskt är rädd.
Jag visar en sak men tänker en annan.
Jag säger nej genom att le vänligt och stort.
Det kan faktiskt inte bli så mycket mer fel än så inser jag givetvis.
Men likafullt gör jag det.
Och tankeläsare är det få av oss som är, så en karl i det läget har inte en chans att förstå att jag egentligen säger nej.
Min sunda sida förstår givetvis det vansinniga med den här lösningen från min sida.
Det är ett barns lösning på en vuxen situation.
Den fungerade dåligt då och den fungerar katastrofalt nu.
I en sådan situation, där jag inser att jag inte kommer att kunna
le mig ur det hela, kläcker min skruvade hjärna ett precis lika dåligt följdförslag på lösning.
Nämligen att inte visa något alls.
Helt plötsligt blir jag väldigt följsam. Jag ler förmodligen fortfarande.
Varför jag gör såhär är inte speciellt rolig läsning.
Jag är nämligen väldigt rädd för risken att karln inte ska
lyssna och acceptera om jag säger nej.
Samma sak kommer givetvis att hända om jag inte säger nej.
Men med den stora skillnaden att jag slipper veta att han gör det med
vilje. Kanske att han till och med tycker att det är roligt att jag är rädd.
Den våldsamma rädsla den insikten skapar undviker jag i stort sett till varje pris.
Då är det bättre att han inte förstår att jag inte vill.
Äcklad blir jag hur som helst, men jag slipper åtminstone känslan
när någon använder mig och skiter fullkomligt att jag inte vill.
Det blir liksom hellre att man stänger av och tänker att det liks är över alldeles strax.
Kroppen och sinnet har en fantastisk förmåga att faktiskt kunna stänga av sig så att den blir stum.
Jag tar hellre hand om självföraktet som blir när kroppen och sinnet vaknar till liv igen än den våldsamma rädslan.
Det här mina vänner är logik Cicci-style.
I förlängningen är det förvisso bara två olika sätt att döda sig själv på.
Antingen gör jag det själv, eller så gör han det.
Jag behåller den enda valmöjlighet min skruvade hjärna anser sig ha. Nämligen valet att göra det själv och därmed frånta honom möjligheten att göra det.
Med det skrivet, jag jobbar på nya sätt att hantera saker.
Bättre sätt, mer fungerande och anpassade efter situationen i sig.
Jag vet ju vad som inte fungerar och varför det inte fungerar.
Nu gäller det att hitta vad som faktiskt fungerar.
Så kanske borde jag låta bli att fråga honom hur han uppfattade att min gräns blev överkliven.
Kanske borde jag vara väldigt glad över att han uppfattade det,
för det betyder att jag trots mina snedvridet försök att kamouflera, och på så vis skydda mig själv, inte fungerar.
Vilket är något väldigt, väldigt bra.
Som jag skrev här ovan vet jag rent förnuftsmässigt att människor i största allmänhet omedvetet såväl som medvetet tar ett halvt kliv tillbaka om man upplever att man trampar in på någons bekvämlighetszon både fysiskt och mentalt.
På en sekund är det osynligt ordnat.
De allra flesta av oss är sådana.
Det är viktigt för mig att påminna mig själv om.
Ett mål jag har är att lära mig lita på min förmåga att påverka de
situationer jag befinner mig i, vilka de än är.
Att jobba med gränssättning i det lilla, så min tydlighet blir tydligare inför andra. Och kanske även inför mig själv.
Tänk liksom att sluta kamouflera mig. Att vara just Cicci oftare.
Och inse at det fungerar.
I såväl situationer där jag önskar att folk ska tycka om mig, och i situationer jag vill förändra.
Förstå vilken trygghet den känslan skulle ge!
Puh, nu är jag i mål med det jag haft cirkulerandes i mig de senaste veckorna.
Inte dumt alls! 😉