När att resa med SJ bjuder på mer än jag är van vid.

I stället för en kväll på Casa Hawk befinner jag i stugan med en magsjuk lillAlice.
Nygjorda chokladbollar i kylen råder bot på vad jag anser om den ändringen av plan.
I vilket fall, låt mig berätta om tågresan som inte liknade någon annan.
Jag hintade om den för några inlägg sedan. I afton passar jag på att dra hela historien. Sett med mina ögon.
Jag har åkt tåg en del och känner mig bekväm med det resesättet.
När Patrik och jag skulle dra iväg i juli blev det dock en resa om jag sent kommer att glömma.

Allt förlöpte synnerligen lugnt i början.
Vi hoppade på i Jörn och hamnade bredvid en tvåbarnsfamilj som skulle kliva av i
Bastuträsk för att ta sig till slutstation Bureå.
Det var väldigt lugnt och trevligt att sitta och prata med dem.
De berättade om sina äventyr på Western farm i Boden, och vi berättade om vårt stundande festivalande kompishäng i södra Sverige.
Bastuträsk station kom och familjen hoppade av och önskade oss lycksam resa.

Där slutade allt som liknade något normalt.
I stort sett.

På klev två killar, medelålders män, vilket för mig betyder att de var någonstans
i 50-års åldern.
Det visade sig fort att de inte egentligen rådde om platserna invid oss, de råkade bara gilla dem. Och vi gillade dem, så det var inga problem alls.
De satt mitt emot oss över ett bord.
De var trevliga och sociala på ett litet ovanligt sätt som jag liksom såhär i efterhand inte kan förklara närmare.
Så för mig kvittade det om de rådde om platserna bredvid oss eller inte.
Jag gillade helt enkelt att ha dem där.
Jag kände mig hyfsat trygg och lugn trots att jag rätt snabbt insåg att de gillade alkohol.
Vi skrattade gott då det berättade att de hjälpt en tredje polare att planka
in på tåget då denne inte hade råd med biljett.
Innovativt och hatten av för dem, absolut.
(Att denne biljett-hoppare sålde smuggelsprit till den som ville köpa gjorde denne även till populär bland många andra resenärer, vilket fortfarande var helt okej med mig.)

I vilket fall, Patrik och jag satt och pratade med dessa herrar vid namn Risto och Patrik.
Det skulle under natten visa sig att tre av fyra herrar i sällskapet faktiskt hette Patrik, vilket väl ändå får betecknas som smulans ovanligt.
Men mer om det senare.
De här två herrarna Patrik och Risto visade sig vara hemlösa.
Jag har aldrig fått chans och tillfälle att prata med hemlösa så jag tyckte det var liksom allt från kul till spännande och intressant.
I början även förfärande, bör tilläggas.
Från början undrade jag om de skämtade med oss, men efter ett tag insåg
jag att de förmodligen faktiskt var helt allvarliga på den punkten.
Jag är fortfarande totalt fascinerad över hur man får det att fungera utan att ha
någonstans att bo.
Vi fick lyssna på berättelser om intressen som bergsbestigning av Mont Blanc
såväl som hur det är att faktiskt bo utan tak och väggar utanför Kallax flygplats.
(Som är Norrland på riktigt, vilket inte är något skämt vintertid.)

Riktigt jäkla kul killar, levnadsglada på ett bekymmersfritt sätt, som älskade att resa och gjorde så helt utan någon säkerhet som jobb, pengar och trygghet.
Och den här onsdagskvällen reste de helt obekymrade till Sundsvall utan att
ha någonstans att bo för natten eller ännu mindre för helgen.
Vilket inte bekymrade dem det minsta. Tvärtom.
Så kul var det sannerligen att sitta och prata med dem, de var lugna och coola
på ett lite annorlunda sätt.
Men samtidigt kände jag att jag ville backa. Redan inledningsvis.

Alkohol var inblandat och det får mig alltid att backa om jag inte känner
till personerna. Hur trevliga de än är.

Så var det även när de slog sig ned vid oss och jag insåg att de tänkt festa till.
Jag satt kvar någon timme, men när promillenivån stigit över en viss gräns drog
jag mig undan till lediga sittplatser och kunde på så vis följa det hela från en säkerhet som passade mig bättre.
”Min” Patrik fortsatte glatt att festa ihop med dessa killar.
Och de hade nu fått sällskap av ytterligare en Patrik.
Oddsen att tre av fyra inblandade hette Patrik måste väl ändå betecknas som små,
tycker ni inte?
Anmärkningsvärt var att den tredje och sista Patriken, var provokativ på ett sätt som fick mig att känna mig klarvaken.
Jag behövde bara höra honom för att direkt veta att jag behövde hålla koll på situationen.
I början var han bara lite provokativ. Inget direkt speciellt förutom att han hade åsikter om precis allt som kom upp bland de andra.
Ofta hade han en helt annan åsikt, så jag avfärdade honom i princip som ”bara provokativ”, inte otrevligt, men onödigt ställningstagande upplevde jag honom vilket gjorde att jag inte slappnade av. På något vis.

Sömn var helt plötsligt inte på tapeten längre.

Samtalen tätnade, från att handla om (S)AIK:s framgångar, det politiska klimatets
förändringar de senaste tio åren, till hur man tjänar pengar.
Den mesta galna och den enda provokativa av Patrikarna berättade att han sålde sig till andra män för 500 kronor/avsugningen.
Men att han i huvudsak levde på att sälja droger.
Han höll upp en näve av, tja vad det nu var, som han deklarerade var värt 200 kronor.
Jag var jävligt klarvaken nu. För jag visste att det bara var en tidsfråga innan saker
och ting skulle explodera. På något sätt.
De två uteliggarna från norra Sverige höll honom dock i schack.
De pratade på sätt och vis samma språk, och gav inte alltför mycket luft
under vingarna till den provokativa av Patrikarna.
De höll honom kort på ett lugnt sätt som fungerade väldigt bra.
Tyckte jag liggandes från sätena alldeles strax bakom lyssnandes.

De klev av dock av i Sundsvall.
(Så även deras plankande kompis som egentligen skulle till Timrå.)

Och precis då exploderade vagnen vi satt i.
En hel del folk klev på i Sundsvall och helt plötsligt var det diskussioner om vems säte som tillhörde vem.
Det hände även Patrik och mig (vid det här laget hade jag ålat mig tillbaka till
mitt säte), men det var snabbt löst med att förklara för de nyss påstigna
att detta var vagn 33 istället för vagn 35, som de hade sina säten i.
Problem solved, alla vänliga och glada. Hur enkelt som helst liksom.

Men inte för den provokativa Patriken.
Nix.
När en liten tjej berättade för honom att han satt på henne plats exploderade han.
Och vagnen var med ens klarvaken. Med hans förtjänst.

Den här Patriken reste sig upp, böjde sig över den lilla tjejen och matade ut sitt… hat?
Han sa till henne att hon kunde dra fittan över huvudet och dra åt helvete.
Plus en massa andra saker. Som är helt otryckbart i den här bloggen rent språkmässigt.
Jag har aldrig någonsin hört någon säga så otrevliga och jävliga ord till någon. Någonsin.
Han vrålade den lilla tjejen i ansiktet. Och helt plötsligt var jag ruskigt klarvaken.

Men hon… hon backade inte en enda millimeter. Den lilla tjejen, på dryga 20 år och en sisådär 155 centimeter backade inte en enda jävla millimeter!
Icket.
Jag är fortfarande imponerad över att hon stod upp för sig själv.
Och tänkte hela tiden att nu fan åker hon på stryk.
Han kommer att slå henne rakt i ansiktet!
Hon försökte först med lugn röst förklara att det måste ha skett något
missförstånd. Men han vägrade totalt. Och fortsatte att förolämpa henne.
Hon, som inte kunde svenska, ställde sig sonika upp i sätet och matade tillbaka.
På engelska.
Liksom helt orädd sa hon åt honom att dra åt helvete och han inte skulle tilltala henne mer överhuvudtaget.
Jag satt helt fegt och applåderade henne tyst.
Och visste att det bara var en tidsfråga innan det skulle urarta igen.
Vilket det givetvis gjorde.
Han blev tyst för några minuter.
Sedan gav han sig på henne igen. Berättade vilken jävla fitta hon var.
Hur hon bara kunde gå och dö, eller suga kuk någon annanstans.
Att hon var helt jävla värdelös som bara kunde ta livet av sig.

Konduktören kom. Hon ville veta om det fanns några nya ombord.
En annan resenär, som också givetvis hört bråket precis som resten av vagnen, sa att det måste ha blivit någon mixup av platser eftersom det blivit en del bråk.
Konduktören var cool och svarade bara att det förmodligen var ett missförstånd av vagnar eller resdag. Och tog det helt lugnt eftersom alla hade någonstans att sitta.
Jag kände mig däremot inte lugn utan satt bara och väntade.
Så kom hon fram till krishärdens Patrik, där blev det totalstopp.
Han ifrågasatte denna konduktör. Hur hon var på att sköta sitt jobb.
När hon inte nappade började han lite lugnt håna hennes storlek.
När det inte heller bet det minsta växlade han upp och kallade henne fitta, svin,
oknullbar och diverse annat.
Han skrek så precis hela vagnen var klarvaken mitt i natten.
Konduktören höll en lugn min och fortsatte ta upp de nya anlända på turen.
Vilket lämnade denne Patrik till att börja vandra, fram och tillbaka. Hela tiden.
Jag sov inte en blund längre, för jag vågade inte.
Jag höll ögonen på honom vart än i vagnen han befann sig.
Vid nästa stopp efter Sundsvall stod polisen.
Jajamän, två stycken, varav den ena steg på tåget.
Gissningsvis hade personalen ring efter dem.
Väldigt klokt, om du frågar mig. För han var utom vett och sans.
Full på sprit och hög på gud vet vad handlade det bara om en tidsfråga innan hans nästa utbrott skulle ske.
Man fick släpa honom skrikande av tåget.
Polisen agerade helt lugnt, och sa bara att han skulle av tåget, och det var NU.
Han däremot skrek om övervåld och rättigheter givetvis.
Men av tåget kom han och det sista jag såg av honom var när han låg på perrongen med polisen över sig.

Och helt plötsligt vågade jag andas normalt.
”Min” Patrik kände det samma.
Vi pratade om det en lång stund efter att vagnen räddats från denna man.
Som förövrigt var 48 år. Hade någon frågat mig hade jag gissat på 25 år.
Jag är förvisso värdelös på att gissa folks ålder, men jag blev väldigt förvånad
när Patrik berättade att han var strax innan de 50.

Vi satt alltså länge och pratade om det som hänt de senaste timmarna.
Jag berättade hur rädd jag känt mig.
Patrik tyckte också att situationen hade varit obehaglig.
Men lade skrattande till att han hade varit övertygad om att han hade kunnat
plocka killen om det hade behövts.
Patriks sällskap gjorde att jag kände mig betydligt mer trygg i situationen.
Det gjorde att jag kunde stanna kvar i vagnen, hade jag varit själv hade jag förmodligen gått därifrån.

Jag gillar inte att känna mig trygg via någon annan.
Det skapar en otrygghet i sig för mig.
För vad händer om den personen helt plötsligt inte finns bredvid mig? Om denne går på toa, befinner sig någon annanstans,
eller går hem?
Jag litar på mig själv i första hand, helst i enda hand.
Men i det här fallet kändes det väldigt, väldigt bra att veta att vi var två.