När det runda krockar med det triangelformade.

Igår krockade mönster så det sjöng om det.
Jag hamnade i ett svart hål för ett tag.

Känslorna hann inte ta över helt, utan en liten, liten del av min hjärna
fortsatte funger.
Känslorna rusade, paniken kom, ångesten slog till.

Men jag fortsatte fungera.

Och börja prata om det som jag tycker känns så svårt att prata om.
Det jag hellre alltså sms:ar Jörgen om än att prata om öga mot öga.

Mitt mående.

Det psykiska, där jag är rädd att framstå som skör, som ömtålig, som värdelös.
Jag började berätta.
För han ifrågasatte. Han kastade mitt mående i ansiktet på mig.
Det jag i förtroende och kval sms:at honom om.

Han agerade enligt sitt mönster. Precis som jag gjorde.

Men han lyssnade när jag pratade.
Backade lite, försökte förstå.

Jag kämpade för att visa honom att jag inte är på randen till en mental kollaps.
Utan att jag behöver lugn och ro. En tillvaro utan stress.

Jag argumenterade för min sak.
För att visa att jag inte är galen, för att visa att jag visst fungerar,
för att visa att jag visst är Cicci.

Jag var lugn och sansad.
Jag fick fram det jag ville säga.
Han lyssnade. Han försökte förstå.

Det framkallade en enorm ångest hos mig.
Att visa upp mina svaga sidor.
För honom. Som föraktar svaga.

Att prata om en matintagsproblematik, där jag äter för lite jämfört med energin jag gör
mig av med, vilket skapar en energiförlust, det är en sak.
Det är greppbart, det går att förstå.
Det är ingen enorm prestigeförlust för mig att erkänna, jag kan leva med det.
För det kan jag relativt enkelt korrigera.

Men att prata om mitt mående, det psykiska, om arbetet på Kliniken ihop med mitt Lag,
det är oerhört känsligt.

Våra mönster, hans och mina, de bildar ibland en intressant kombo av instrument
som spelar i olika tonarter och i olika takter, på en och samma gång.
Melodin som skapas kan i bästa fall beskrivas som nagel-drag-mot-svarta-tavlanskrikande.

Senare på kvällen hade mina ord och mina förklaringar på mitt mående landat
hos honom.
Då kom hans omsorg fram.

I den enkla men tydliga uppmaningen, Cicci, ta en macka till, det var länge sedan du åt.

På dessa 13 månader jag varit opererad har han aldrig med ett enda ord kommenterat
mitt matintag, eller hurvida jag bör äta eller inte.

Det värmde.