När det väl händer.

Det finns väldigt många bra låtar gjorda. Riktigt grymma låtar som en gång hörda för alltid
finns kvar hos en.
Och ibland, med väldigt många års mellanrum, dyker det upp en cover gjord på någon
av de här riktigt grymma låtarna som om möjligt är bättre än originalet.
Eller fasligt nära, i alla fall.

Jag gissar att många med mig hört Disturbeds cover av Simon & Garfunkels klassiker ”The sound of silence”.
När den kom kände jag direkt att den här covern ger originalet en match.
Sedan kom en live-version av ovan nämnda cover som fick mig att inse att David Draiman
på riktigt klarade att göra originalet rättvisa. Helt fantastiskt med andra ord.

Och här borde det rimligtvis vara färdigt med det fantastiska.
Att man kommit så långt man kunnat med en låt genom att spela in en grym version av den, och
på det göra lysande live-framträdanden.
Men icket mina vänner, det visade sig finnas en fortsättning på den här låten.

För några helger sedan hittade nämligen Danne ett liveframträdande av ovan nämnda låt
med Disturbed. Och inte den live-version vi redan hört och fått gåshud till.
I det här framträdandet har nämligen herr Draiman skaffat sig en alldeles egen
Art Garfunkel i Myles Kennedy.
Nu hör det till saken att makarna Skogly har väldigt, väldigt bra ljud hemma hos sig.
Den kombinationen, väldigt bra ljud och väldigt bra låt, fick mig att liksom fastna,
precis där jag satt i soffan.
Varenda känsla låg helt plötsligt på utsidan. Jag som ibland har nära till mina känslor gråter
när jag blir överväldigad. Vilket jag blev här. Rakt av.
Som om jag får tillgång till precis allt jag är.
Den gjorde hela mitt inre till något varmt och mjukt, samtidigt som kraften inuti blir enorm.
På det där sättet att det nästan blir svårt att andas, där jag måste dra djupt efter andan.
Förstå ni?

Tycker ni att Disturbeds studiocover är fantastisk kommer ni att älska det här framträdandet.
Det är så mäktigt, så stort, så mjukt, så sårbart. De gör den redan underbara låten till ren njutning.
Det är få gånger jag hör en cover på ett fenomenalt original göras såhär bra.
Det har bara hänt en handfull gånger i hela mitt liv.
Danne, Erika och jag satt som förstummade. Alla precis lika känslosamma.

Härom dagen lyssnade jag på den igen. Och blev plötsligt sugen på att höra originalet i live-version.
Jag hittade en från 2009.
Och helt plötsligt insåg jag att originalet fortfarande berör mig enormt.
Min ungdoms sommarnätter, lyssnandes till ”Nattönskningen” på P3 som började vid midnatt, där jag
alltid hoppades på att få höra just ”The sound of silence”.
(Eller The Eagles ”Hotel California” för den delen.)
Jag har alltid älskat sättet Paul Simon och Art Garfunkel sjunger tillsammans.
Hur deras röster flätas samman, hur de följer varandra, hur de kompletterar varandra.
Som om det är meningen att deras röster ska sjungas just tillsammans.

Igår kväll lyssnade vi på båda dessa live-versioner, Disturbeds och Simon & Garfunkels.
Båda är fantastiska. Det är sannerligen två helt olika låtar.
Samtidigt som de är helt lika.
Känslan man sitter med är densamma, den framkallas bara på olika sätt.
Det här är sådan total njutning.
Samtliga i rummet drabbades av allergi unisont.
Vad kunde annars våra blanka ögon och rinnande näsor berott på?

Här hittar ni Disturbeds live-version som knäcker varenda ben i kroppen på det mest sköna av alla sätt. (Och här hittas förlagan.)
Lurarna på mina vänner!

Strax dags för ny vecka!