När livet tar ut ny riktning.

Jag är glad att jag for på festen igår.
Jag hade kul.
Jag var inte mig själv för en kväll.
Vilket var precis det jag sökte.
Vi åt grillat. Väldigt gott! Jag ledsnar aldrig på grillat.
Vi drack gott. Vi drack väldigt mycket gott.
Det Nilssonska/Halvarssonska barskåpet är underbart stort, och det bjöds friskt ur det.

Vi drack Minttu Choco Mint.
Som jag tidigare lovat mig själv att inte dricka någonsin.
Choklad och mint, särskilt i kombination, är uteslutet ur min kost.
Och att tulla på den regeln, särskilt i alkoholsammanhang är att äventyra det jag byggt upp under dryga 2 år.
Igår kväll struntade jag fullkomligt i det.
Och satan så god den var. Är.
Tänk er Ako chok-kolan.
Exakt så smakade denna Minttu.

Jag valde att snapsa försiktigt. För jag tål inte det längre.
Katta och jag konstaterade att vi sannerligen blivit ansvarsfulla som nu alltså bet av en 6:a ett gäng gånger.
Förr om åren existerade inget avbitande. Tvärtom!
Nu kunde vi njuta av den goda smaken länge.
Utan att bli odrägligt berusade.
Imponerande.
Jag blir som lite småstolt över oss.

Till all den goda alkoholen lyssnade vi på galet bra musik.
En riktigt härlig kväll i mitt tycke.

Jag höll mig långt ifrån mig själv hela kvällen.
Fantastiskt skönt. Och trevligt.
Jag trivdes alldeles utmärkt i sällskapet av Katta, Robban, Lisbeth, Hompe och Robert.

Jag vaknade med huvudvärk.
Vi var flera som vaknade med huvudvärk, insåg vi vid frukostbordet.
Resorb och Alvedon hjälpte till att få bort den.
Åkte så småningom till stugan.
La mig och vilade.
Halvsov i 3 timmar.

Steg upp med känslan av att vara mig själv igen.
Förbannat.

Jag är trött.
Och tom.
När slutar tomheten?
Jag orkar inget.
Min kropp väger bly.
Min hjärna rör sig knappt.

Tänk hur saker kan vända på en femöring.
Sådant som känts kul, intressant och inspirerande.
Som med ens kan tappade betydelse.

Jag. Kommer. Inte. Att. Bli. Mamma.

Och helt plötsligt tappade livet fart.
Det spännande med det försvann.
Det vackra med det försvann.
Det intressanta med det försvann.

Inte för evigt.
Men för nu.

Vart går jag härifrån?
Hur får jag något att kännas viktigt?
Hur får jag något att betyda något?

Jag har under åren gått igenom en del hårda perioder.
Det här är annorlunda.
Jag reagerar annorlunda.
Jag sysselsätter mig för att inte känna.
Jag pratar nästan inte om det.
När jag gör det kommer ångesten.
Jag sysselsätter mig för att den inte ska välla in över mig.
Äta mig hel. Slita isär mig levande.
Kroppen har blivit stum.
Mina steg känns inte som mina.
Jag har dålig kontakt med mina ben.
Jag har ingen smidighet kvar i kroppen.
Vart har den tagit vägen?

Hur tar jag ut ny riktning?
Jag kan inte bli kvar här.
Jag behöver röra mig framåt. Inte fastna.
Här är inget ställe man lever sitt liv på.

Jag är helt opåverkad idag.
Varken mat eller alkohol mildrar eller omdirigerar.
Därför spelar ingenting någon roll.
Igår när jag var berusad kände jag glädje.
För där jag var på festen, för cred jag kommer att få nästa vecka för något jag bidragit med i Psykisk hälsa i fokus , för Stockholmsresan i slutet av maj.

Nu, när jag helt opåverkad spelar inget av det någon roll alls.
Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre.
Jag har ingen lust längre.

Det kommer att ändras.
Saker kommer att börja kännas roliga igen.
Saker kommer att börja kännas utmanande och spännande igen.
Nya drömmar kommer att ta form.
Nya mål kommer att bli till.

Idag känns det bara väldigt långt bort.
Idag orkar jag inte svara i telefonen när den ringer.
Jag tittar på displayen, och lägger sedan bort den.
Jag svarar knappt på sms eller mejl.
Jag ska göra det under aftonen. Det är ofint att inte göra det.
När jag ätit middag kanske orken att svara dyker upp.

Sorg är till för exakt det här.
Att stanna upp.
För att samla ihop sig.
För att ta ut ny riktning.
Därför vet jag att det som händer nu är naturligt.
Det är precis som det ska.

Jag kommer att bli redo för en ny riktning i livet.
Jag behöver inte veta på vilket sätt det kommer att ske.
Jag behöver bara vara trygg i att det kommer att ske.