Energin är försvunnen.
Spårlöst borta.
Så fräckt, hur kunde den lämna mig såhär i sticket?!
Jag behöver den nu, massor.
Efter pärsen med tarmvredet blev det märkligt.
Kroppsligt börjar det kännas bra igen.
Tror jag.
Magen är konstig. Men inte konstig på ett tarmvredsaktigt sätt, utan bara
allmänt konstig.
Fast egentligen borde jag kalla det normal.
För det här är det nya normala, efter en gastrick bypass.
Den kommer för alltid att vara oförutsägbar, knixa hit och dit.
Det var jag informerad om före, så det är inget nytt.
Det nya blir istället att leva med den innebörden.
Som är så lätt att förstå och samtycka till när informationen läses.
Men betydligt knepigare att leva med.
Då ska det tajmas med en vardag och ett liv som gärna får fungera så
smidigt som möjligt.
Jag lär mig fortfarande.
Det har endast gått 9 månader, så jag känner mig ändå rätt
trygg i att det kommer att kännas både lättare och mer naturligt när
jag levt med det ett tag till.
Så fysiskt är jag tillbaka efter sjukhusvistelsen.
Det är den mentala biten som sliter, orken som försvunnit.
Jag blir trött. Grinig. Ointresserad. Vill helst sova.
Det rimmar rätt illa med att arbeta med människor på det vis jag gör.
Endast några få veckor kvar innan ledigheten mellan jul och nyår som är planerad.
Just nu är jag mest en fara för mig själv.
Driver mig själv framåt. Fast på ett sätt som inte blir konstruktivt.
Tvärtom.
Jag jagas av någon diffus oro som skapar den här djävla stressen.
Kanske är det allt det nya jag börjat göra i mitt liv som skapar oro?
Välkänt är tryggt, även om det är dåliga mönster.
Nu när jag bryter ny mark och lämnar en del dåliga mönster bakom mig,
skapas förmodligen en oro inför det nya som är jag.
Jag känner inte riktigt igen mig själv.
Samtidigt gillar jag mitt nyare jag betydligt bättre än mitt tidigare,
hyfsat dysfunktionella jag.
Kanske är det en övergångsperiod.
Innan jag känner mig varm i mina egna kläder igen.
Innan jag känner igen mig själv.
Jag vet inte.
Jag känner mig bara så förvirrad ibland.
Då försvinner orken.
Och jag blir kvar i det gamla.
Fastän jag redan har ena foten i det nya.
Det nya med mitt sätt att vara, för att jag lär mig om mig själv.
Förstår mig själv. Tycker mer om mig själv.
Det nya med mitt sätt att se ut. Nyss gravt överviktig, nu en mindre vikt
som gör att jag inte har en aning om vem som tittar tillbaka
på mig i spegeln.
Det är förvirrade tider, vänner.
Skrämmande att släppa det gamla och fortsätta i det nya.
Fast någon annan väg finns ju inte.
Inte som jag vill gå längs, i alla fall.