Lika mörkt som det var timmar tidigare, lika ljust känns det nu.
Är medlem i Skellefteå filmstudio.
Mamma och jag går varannan tisdag och kollar in film som vi aldrig annars
skulle se.
I afton var det sista filmen för filmåret 2012.
”Snön på Kilimanjaro” från 2011.
Någon recension blir det inte från mina tangenter.
Däremot vände den mitt svarta och stressade jag in på lättare sinne.
Filmen var absolut suverän i sin människovärme.
Feelgood så det sprakade om den.
Jag är förvisso lika trött som innan jag såg den, men långt ifrån lika stressad,
irriterad och sömnlängtande.
Tröttheten känns mer okej, mindre frustrerande.
Tanken om morgondagen knäcker inte, utan känns rätt så okej, när allt kommer omkring.