Jag skriver gärna mina blogginlägg sent på kvällen.
Gissningsvis för att det är då jag har tid.
Inget annat ligger på, utan jag kan i lugn och ro knattra ned mina tankar och funderingar.
Nackdelen med att göra det sent på kvällen är att tröttheten kan ha börjat smyga sig på.
Hjärnan blir lite seg, tankarna flyter inte riktigt lika fritt och enkelt längre.
Idealisk tid är vid 20-snåret på aftonen.
Då samarbetar hela jag fortfarande.
Fast det klockslaget ägnas ofta åt något annat, för stunden lika intressant eller nödvändigt.
Såhär på morgonkvisten fungerar också för bloggande.
Jag är nämligen en morgonpigg typ. Ibland.
Ibland är jag det absolut motsatta.
Jag har en hel del blogginlägg som susar omkring i mitt huvud.
Jag har så otroligt mycket att berätta, i både stort och smått.
Igår spaltade jag upp dem, de tänkbara inläggen. Endast för att inte glömma bort dem.
Och för att slippa ha dem fritt flygande i huvudet.
Nu kan de processas i bakhuvudet, vilket gör att när jag sätter mig ner och skriver,
då kommer orden omedelbart och utan funderingar.
Så tycker jag om att skriva.
En liksom osynlig process som ger enkelt uttryck när det väl är dags.
Vad vill jag säga med allt detta ordbajsande?
Inte mycket egentligen, förutom god torsdagsmorgon på oss alla.
Samt en hint om att jag kommer att börja blogga både på morgonen och förhoppningsvis
lite tidigare på aftonen.
Intressant eller hur? Nästan så det stoppar all trafik här utanför. 🙂
I vilket fall, god torsdagsmorgon på oss alla.
Nu blir det en härlig promenad. 19 grader och lämpligt med sol.
Njutbart.