Jag glömmer.
Fortare än vad som är önskvärt.
Fortare än vad som är klokt.
Det är skönt att glömma.
Men min självbevarelsedrift skulle må bra om minnet fanns kvar,
åtminstone i en hanterbar form.
Jag liksom glömmer bort hur det var.
Känslan i olika lägen.
Då jag varit osynlig. Då jag inte räknats. Då min åsikt inte varit värd något.
Känslan det ger, borde jag utan problem kunna återge för er.
Vilket jag inte kan.
Jag har börjat glömma bort den, den har bleknat.
Jag kan tänka om det. Beskriva det, men mina känslor är helt utanför.
Det skulle bara bli tankens ord som syns, inte känslornas, de som visar vidden
av ovanstående.
Någon dag framöver ska jag få med känslorna också.
Genom att komma ihåg tillräckligt många situationer.
Då dras känslan igång till slut.
Jag vill nämligen ge er en inblick i hur det känns.
Hur det känns att vara osynlig.
Nu, i min nya vardag, har det redan börjat blekna.
Jag trodde aldrig att det skulle blekna så fort.
Vilket är väldigt tacksamt.
Däremot är jag otroligt känslig för just den typen av situation.
När någon är respektlös. Kör över. Hånar. Förminskar. Befaller.
Jag reagerar både i kroppen och i sinnet när sådana vibbar finns mellan människor.
Samma gamla visa, ni vet. Jag blir stel i kroppen, blir väldigt vänlig, börjar stryka
medhårs. Böjer mig bakåt.
Då spelar det inte någon roll om det är jag som är måltavla för det hela, eller någon annan.
Det drar igång hela mitt system likafullt.
Jag känner igen sättet, vilket får mig att reagera absolut direkt.
Vilket leder till att jag reagerar även i situationer som inte är förminskande, hånfulla
och respektlösa.
Är det likt, då reagerar jag ändå.
Jag hinner inte sortera, eller ta reda på om det är just en sådan situation.
Jag reagerar rent inledningsvis.
Men numera slappnar jag av relativt fort, då det visade sig att det inte var en sådan
situation, där jag förstår att jag överreagerat.
Men de gånger jag är säker på min sak, då jag vet att jag läst läget helt rätt,
då dyker samma tanke och fråga upp varenda gång.
Varför gör hen inget åt det hela? Fräser ifrån, sätter ned foten?
Slutar ta skiten.
Undra hur många gånger de mina tänkt just de tankarna om mig…