I förmiddags såg vi alltså rysare, och blev sedvanligt skrämda bortom
vad som är sunt.
Både Erika och jag överlevde. Mycket tacksamt, vill jag tycka.
Filmen var bra. Välgjord.
Ni som gillar rysare som kryper under huden ska absolut se den.
Hade vi sett den på bio däremot, hade jag gissningsvis inte överlevt,
och heller då inte kunnat rekommendera den, nåväl.
Igår hade jag dock en privat rysare på gång, i mitt eget hem.
I min egen kropp!
Nu blir det gastric bypassrelaterat.
Jag ägnade mig åt tokdumpande och däckade som följd.
Dumpning är något jag törs skriva att ALLA gbp-opererade stött på.
De allra flesta upplever det själva, och gör man inte det lär
man ständigt mötas av det på diverse forum.
Dumpning är nämligen mycket vanligt då det gäller denna operation.
Faktiskt ett av ”verktygen” för att vilja hålla sig på banan, till och med.
Det handlar helt enkelt om att maten skickas ut i tunntarmen för fort.
Det sker på grund av överätning, för snabbt intagna måltider, eller kost som
man inte längre tål så bra.
Dumpningen kan komma omedelbart efter måltid, men även timmar senare.
Och det är sannerligen inte kul. Alls.
Det hände mig igår.
Jag åt några smörgåsar extra till kvällsmålet.
Ja jag vet, det är helt galet och jag får utan tvekan skylla mig själv.
Dessa pre-menstider tar kål på mig, jag ska skärpa mig, för jag brukar alltid
följa föreskrifter. Men just denna pre-menssväng har jag inte gjord det.
För att inte tala om den ångest jag får när jag bryter föreskrifterna och
äter mer än jag ska.
Satan, det vevar igång totalt.
Alla mina gamla ätstörningstankar drar igång.
Och gör att jag verkligen inte mår bra på något plan alls.
Den ångesten är inte rolig.
I vilket fall.
Tarmens reaktion lät inte vänta på sig.
5 minuter efter avslutade smörgåsar drog det igång.
Svettningar, vansinnigt hög puls, ond mage och TRÖTTHET.
Jag gick och la mig 21.15. Och sov endast någon minut senare.
Man däckas, med andra ord.
Jag har alltid ansett att jag har svårt för att dumpa.
Gör det bara någon ytterst enstaka gång.
Och då alltid i samband med att jag äter för fort eller något jag inte tål
så bra, som palt, mjölmat överlag, eller något sött som en smootie.
Jag har tänkt att andra haft tur som dumpar lättare än jag, eftersom det är
ett effektivt sätt för att vilja hålla sig på banan.
Hålla sig till föreskrifter.
Men nu vet jag alltså, jag dumpar utan problem då jag överäter.
Jag inser att jag bara aldrig överäter egentligen.
Vilket är en bra insikt, en trygghet för mig att luta mig mot.
Men jobbigt är det, man är inte människa när det händer.
En lång natt med god sömn hjälpte givetvis.
Vaknade tidigt i morse, kände mig helt utvilad med en mage som
samspelade med mig.
Överätning är inget alternativ, med andra ord.
Tack och lov.
För jag fixar verkligen inte ångesten som drar igång när jag äter för mycket.