Status: nuläge.

Jag vill alltid ha sådana här dagar.
Där upplevelser som är mindre angenäma inte finns.
Kanske heller aldrig funnits.
Dessa sommardagar är det närmaste jag kommer total avkoppling.
Solen är förvisso alldeles för stark i mitt tycke.
Men jag njuter av att känna gräset under mina fötter.
Jag njuter av skuggan.
Inga problem eller mörka funderingar kan få fäste i mig.

Likafullt är jag inne i en process. Där jag bearbetar.
Den påbörjades för några år sedan med mitt Lag, och fortgår än.
Nu har den processen utökats och fler saker ska bearbetas.
Det är bra.
Det behövs.
Det leder framåt.

Det är snart 2 månader sedan det blev slut mellan J och mig.
7 veckor sedan.
Det kanske är skumt att hålla reda på det.
Men jag gör det lika fullt.

Är det kanske skumt att ens prata oss och tiden som var, nu när det gått
såpass lång tid sedan uppbrottet?
Är det nu jag ska ha slutat tänka på det?
Slutat skriva om det?
Är det nu jag hellre borde vara i närheten av att skaffa en ny relation?

Att sluta tänka på det som varit är inget alternativ. Det är alltför mycket jag måste
få en chans att bearbeta först.
Eller att inleda en relation med någon, det kunde inte vara mer avlägset.
Det är så otroligt mycket jag behöver få fatt på innan, bearbeta innan jag ens
har intresset av att släppa in någon ny människa i mitt liv.
Eller vad vet jag, kanske står personen bara där när jag minst anar det.
Hahahaha, stackars sate, han har ingen aning om vem han ger sig i lag med.

Tillbaka till banan.
Att bearbeta dessa 14 år är något jag behöver göra.
Bearbeta den jag blivit.
Min förändring.
Till den jag är idag.
Jag måste veta.
Mycket av det vet jag.
Mycket av det vet jag inte.

Själva kärlekssorgen känner jag inte speciellt mycket av längre.
Jag har dippat ett par gånger, senast för en vecka sedan.
Då jag helt plötsligt började tänka på J i märkliga banor.
På den fantastiska killen.
Den som skrattar, är glad, skämtar, är vänlig och hjälpsam.
Helt plötsligt var jag ute på djupt vatten.
Där jag lurade mig själv blind.

Jag fick tillbaka perspektivet tillsammans med K från mitt Lag.
(L, du som har skön semester, det går finfint för Laget som inte har semester.
K sköter sig toppen, hon har läget under kontroll.
Jag ser fram emot tills du är ombord igen!
Till dess, ha en kanonsemester!)

Tillbaka till ämnet.
När jag dippade och började sakna J så var det dags att ta det avgörande klivet.
Brytandet från min sida.
Vilket inleddes under vånda.
Men nu är det gjort.
Jag gjorde det.
JAG GJORDE DET!
Jag trodde aldrig den dagen skulle komma.

Nog kommer känsligheten att finnas kvar ett bra tag till.
När han hör av sig, skriver något roligt eller bara har en snäll ton, då känns det.
Ikväll skrev han att jag skulle kolla upp en låt med en viss grupp.
Metal/folkmusik. Klart som fan att han känner mig.
När han hör den typen av musik, då tänker han på mig.
Och sms:ade mig.
Då drar längtan över mig. Den där omtänksamma killen blir levande för några minuter.
Men det går över fort. Brytandet hjälper mig med det.

Men när jag hör någon berätta något om honom, när jag springer på honom eller när han träffar en ny.
Nog fasen kommer det att kännas.
Kanske är det normalt, kanske är det okej att vara känslig inför sådant, vad vet jag.
Något som jag däremot vet med säkerhet, är att det endast gör ont för en kort stund.
Sedan blir det bra igen.
Det är förtröstansfullt.

Allt sedan det blev slut har jag mått otroligt bra.
Kanske bör jag skriva om det lite oftare.
Så jag inte framstår som om jag befinner mig i helvetet och inte tar mig därifrån.

Jag mår bra.
Riktigt bra.
Lättnaden, avsaknaden av oro, det som lossnade i och med att han gjorde slut,
den finns med mig, allt sedan den söndagen.

Jag skrattar mer än jag gjort på riktigt länge.
På ett innerligt sätt.
Jag umgås mer med folk än jag gjort på riktigt länge.
Och jag gillar att göra det.
Jag känner mig nyfiken på så otroligt mycket omkring mig.
Världen känns så vänlig.
Den nästan ler mot mig.

Men framför allt, jag lever inte mitt liv i rädsla längre.
Jag är fri. Min själ är fri.

Så ja, jag mår bra.
Bearbetandet lär ta ett tag.
Laget är på, jag kommer även att gå 2 kurser på Kliniken förutom träffarna med Laget.
En grupp som bearbetar konsekvenser av våld, samt en affektgrupp.
Hösten känns lovande.

Jag bearbetar min barndom.
Jag bearbetar mina tonår och de tidiga vuxenåren.
Och slutligen bearbetar jag de sista 14 åren av mitt liv.

Det här maratonloppet, finns det liksom ingen mållinje på det?

Någon gång har jag gjort oerhört rätt. Så måste det vara.
För jag har min familj, jag har de allra bästa vänner ett liv kan erbjuda, jag har
mitt Lag som jag känner grundmurad tillit till.
På det har jag en drös med bekanta som på allra bästa sätt förgyller mitt liv.
Jag är så otroligt tacksam!
Med sådant stöd kan jag springa maratonlopp utan mållinje i sikte.

Jag blir förfärad när jag inser att mitt liv innehållit en del mindre
trevliga händelser.
Jag blir nästan förvånad när den insikten slår mig.
Att sådan skit hänt mig. Varför?
Jag har liksom alltid tonat ned dem. Så att jag ska kunna leva med dem.
Kikat fram när jag vågat, men blundat helt när jag behövt.

Jag befinner mig på ett vänligt ställe i livet just nu.
Jag har inget behov av att blunda.
Jag kan prata om det i dess riktiga termer. Nämna det vid dess riktiga namn.
Jag blir ledsen. Väldigt ledsen.
Men inte rädd.

Jag vill lära mig, så jag inte upprepar mina egna misstag.
Så jag inte bjuder in till andras misstag.

Det kommer förmodligen att bli ett helt hav av inlägg där jag bearbetar.
Jag ska sticka in annat också.
Hahahaha, annars kan det hända att många av er flyr fältet, hals över huvud, i ren tristess.