Synlighet och värme. I år blir denna dag annorlunda.

Min födelsedag närmar sig.
39 år.
Jag har svårt att greppa att jag strax blir 39 år.
När blev jag äldre än 25 år?
Jag har liksom varken något minne av det, eller någon känsla av att ha blivit äldre.

Jag konstaterar bara lite förvånat att det faktiskt är så.
Och det är helt okej att känna sig som 25 år när man i själva verket blir 39 år.
Inga problem alls.
Världen är fylld av lite äldre 25-åringar.

I min familj har vi som tradition att den som fyller år får välja middag.
Jag har önskat mig en variant av smördegsinbakad kyckling och ris.
Det är underbart gott, tycker jag.
Jag kommer att fira ihop med mamma och pappa.
Det känns mysigt, jag längtar faktiskt.

Haha, uppenbarligen är det inte bara barn som längtar till sin födelsedag.

Andra födelsedagar har det varit annorlunda.

När jag var tillsammans med J undrade jag alltid om han skulle komma
ihåg min dag, och säga grattis.
Vissa år gjorde han det, vissa år inte.

Några år tänkte jag att det kanske berodde på att han inte visste vilket datum
kalendern för närvarande visade.
För han vet vilket datum jag är född.
Men det kan ju vara lite mer knepigt att veta vilken dag vi har idag ibland.

Fast det var lite svårt att förklara det hela med ovanstående, när familj och vänner
kom för att fira.

Jag insåg till sist att han visste vilken dag vi hade, men valde att inte säga något,
eller i bästa fall, säga grattis liksom i förbifarten.
Förresten, grattis.

Jag slutade så småningom att bjuda över folk på min födelsedag.
Det slutade kännas roligt.
De kom för min skull, och för att träffa varandra, men jag undrade mest om min egen
partner skulle välja att säga grattis.

Det blev med tiden en stor sak för mig.
Jag förstår att det verkar bagatellaktigt när jag berättar det här.
Men för mig blev det en del av ett moment av att förpassas till osynlig.
Att han valde att inte ge mig sin uppmärksamhet på min födelsedag.

Det var länge sedan jag fick någon present i samband med den, så det var absolut
inget jag varken hoppades på eller önskade mig.
Men det där grattis:et…
Det kändes så viktigt till sist att det var det enda jag ville ha på min födelsedag.
Att mamma bjöd över oss på middag och fika, hade köpt present till mig, det vägde lätt
med att få just det där grattis:et, omän i förbifarten, sagt just av honom.

Att han då gjorde mig synlig.
Att han visade att han visste att det var min födelsedag.

Men tja, jag konstaterar att många födelsedagar gick utan att uppmärksammas
med ett enda ord från honom.

I år är det momentet borta.
Den där önskan att bli sedd av honom.
Att han ska vilja och välja att se mig.

Utan min uppmärksamhet är på att äta gott och umgås med mamma och pappa.
Att än en gång få höra mamma berätta om sin graviditet och min kaosartade födelse.
Jag tröttnar aldrig på att höra henne berätta.
Jag myser totalt när hon och pappa berättar om det.
De minns den dagen, 39 år senare.
Så viktig var min födelse för dem.
Det känns väldigt varmt och kärleksfullt att tänka sig det.

I år kommer jag att vara helt avslappnad, inte känna den där spänningen i kroppen.
Jag kommer att bli sedd, bekräftad och vara varmt välkommen till mina föräldrar.

Det är faktiskt första gången på många år som jag ser fram emot min födelsedag.
Annars har jag bara velat ha den överstökad.

Jag fyller 39 år, jag har rimligtvis levt halva mitt liv.
Den vetskapen har potential att vara vemodig.

Men jag känner precis tvärtom.
Jag har massor med underbara år framför mig.
Närmare bestämt ett halvt liv, om jag har tur.

Framtiden är ljus.
Oavsett vad som kommer att ingå i den.