Taxöronvarning.

Där drog jag iväg på morgonens runda.
Och det kändes fel redan efter de första stegen.
Sådär ruskigt fel.

Det tog 100 meter till, innan jag var på det klara med att min framsida
kändes fladdrig och intakt.
Som om den hade ett eget liv.

Vilket den faktiskt också hade, insåg jag förfärat.
Vart fan var min bh, liksom?!
På min kropp fanns den då sannerligen inte.
Därav det slängande och fladdriga jag känt.

Hur glömmer man bh:n?
Är det ens möjligt?
Det vore väl ungefär som att lämna byxorna hemma, och dra iväg i trosorna.
Vilket inte hänt mig någonsin. Såvida jag inte förträngt det hela, vill säga.

Nåväl, jag tog min morgonrunda, ihop med min hyfsat osynkade kropp.
Inte ulitmat.
Kroppen fladdrade osynkat där den inte ska fladdra osynkat.
Och kallt kändes det också.

Håhåjaja, måndagmorgon i ett nötskal…