Jag berättar sällan om mig själv. Vilket är både medvetet och självvalt.
Åtminstone en gång i tiden var det medvetet och självvalt.
Bloggen undantaget, här handlar det om mig, från morgon till kväll.
Ohämmat.
I det fysiska livet, ser det annorlunda ut.
Jag blev härom dagen påmind om hur lite jag berättar om mig själv.
Det var när jag kom att höra Vickan prata med sin J på Skype härom dagen,
skillnaden slog mig rakt i huvudet.
Deras samtal var en salig blandning av vettigt och ovettigt.
Men framför allt, Vickan berättade för honom om vad hon gjort under dagen, vad hon
sett, upplevt och tänkt på.
För att strax bolla över till honom, där han gjorde detsamma.
Jag pratar inte så till Jörgen.
Alls.
En stor skillnad är gissningsvis att han och jag hållit ihop länge jämfört med Vickan och
hennes J. Vilket självklart förklarar deras nyfikenhet på varandra.
Det där nyförälskade, som gör att man uppslukas av varandra.
Nåväl, tillbaka till ämnet.
Jag kände mig tom när jag hörde deras Skypekonversation.
Tom för att det fick mig att tänka på mig själv.
Jörgen och jag snittar ungefär 60 minuter per dag i telefon med varandra.
Det låter kanske mycket, men ha i bakhuvudet att vi som regel inte ses under veckan,
då båda jobbar borta.
När vi båda sover i lägenheten, då är vardagströttheten närvarande, och livet handlar
om att samla kraft framför tv:n, i väntan på nästa dag.
Telefonen har varit vårat sätt att ha kontakt med varandra, de senaste 10 åren.
Det blir så när man lever tillsammans med någon som tillbringar långt mer tid borta, än hemma.
Vi pratar om allt mellan himmel och jord.
Vardagssaker, framtidssaker samt en hel del allmänt surrande.
Men jag berättar väldigt lite om vad jag gör.
Vad jag gjort under dagen. Hur mitt jobb varit.
Om jag har träffat intressant folk, eller kanske lunchat med någon kompis.
Vi pratar om vad han gör, eller saker som rör oss båda.
När jag väl berättar något, då får jag för mig att han blir uttråkad.
Att han lyssnar med ett halvt öra.
Vilket gör att jag snabbt tystnar, och vi övergår till att prata om något som mer
rör honom och det han gör.
Jag tänker på det någon gång sådär, men inte riktigt på allvar.
Vilket jag gör nu.
Och helt plötsligt känner jag någon typ av saknad.
Att jag inte delar med mig av mitt liv.
Att han frågar så lite om mitt liv.
Mest ledsamt av allt är ändå att jag tänker att mitt liv är ointressant och litet,
att min egen karl inte ska behöva utsättas för att lyssna på det.
Det kommer från oss båda.
Jag berättar inte ofta, han frågar inte ofta.
Framför allt säger han väldigt lite, när jag berättar om min dag.
Ni vet de där små ljuden man gör, när någon annan pratar.
Man nickar i det fysiska, i telefonens värld blir det kanske ett hummande, eller något
annat ljud som signalerar att man lyssnar och är med.
Det är svårt för mig att prata utan de bekräftande ljuden från honom.
Prova själv ska ni få se vilken reaktion det framkallar, när någon pratar med er, och
ni inte gör sådana ljud.
Personen ni pratar med kommer strax att fråga om du är kvar i luren, alternativt tystna.
Någon gång, när jag gör så mot Jörgen, då reagerar han på samma sätt, han pratar mer,
liksom kräver att jag ska humma något, eller på något sätt visa att jag är med.
Tystnade är nämligen inte någon vän, då det gäller att lyssna och prata med varandra.
En viss typ av samspel i form av bekräftande är liksom A och O.
Är min slutsats av det hela, alltså.
Jag vet inte om han är medveten om den lilla respons han ger, när jag berättar
om min dag, eller något som mest rör mig.
Hur den lilla responsen påverkar mig att bli tyst.
Det har fått mig att känna att jag inte har något intressant att komma med, att mina
händelser, historier eller upplevelser under dagen inte är intressanta, roliga eller
värda att lyssnas på.
Så nog vet jag varför jag blivit tyst.
Däremot vill jag bli mindre tyst.
Mer levande.
Berätta mer om mig själv.
Det går att förändra.
I mitt fall handlar det alltså om att prata, fastän responsen inte blir på det sätt
jag önskar den.
Svårt, men inte oöverkomligt svårt.
Träning, träning och åter träning.
Gör jag något annat överhuvudtaget än att träna på att göra saker annorlunda?
Alltid, alltid, alltid ska jag förändra mig, mitt sätt att göra saker på.
Till det bättre för min del, jag vet.
Jag blir bara så ruskigt trött på allt förändringsarbete ibland.
Kan vara det faktum att kvinnocykeln är knepig med mig nu, då det blir många mörka tankar.
Cykeln roterar vidare, inom några dagar är det bättre.
Tack och lov.