And so it begins.
Redan i förordets inledande meningar inser jag att boken är skriven av mig.
Inte Marie-France Hirigoyen, som bokomslaget av någon anledning påstår.
”Att medvetet försöka få en annan människa i gungning,
med metoder som för en ytlig betraktare inte alls ter sig som
trakasserier, är en form av mobbning som sällan uppmärksammas.
Det ligger i sakens natur: det ska inte märkas vad som pågår!
Som sagt, inledningen på förordet, och jag har hundraprocentig
igenkänning.
Redan nu känner jag mig förfärad och förbannad.
Blir intressant att åter stifta bekantskap med ”Vardagens osynliga våld”.
Den här gången läses den med helt andra förutsättningar.