Välvilja eller tortyr?

Gällande att sätta om blommor, jag kan uppenbarligen inte riktigt släppa det än,
är det inte bara aspekten att blomjordspåsen kan ruva på hemskheter, det finns
en annan sak som jag också brottas med varje gång jag sätter om blommorna.

Jag är nämligen väldigt lite insatt i blommors förmåga att känna.
Hur medvetna de är och hur de hanterar smärta.
Då de är levande är det för mig självklart att de på någon nivå känner.
Jag tänker på det då och då när jag vattnar mina blommor.
Att de verkligen inte kan må bra i den gamla jord de lever i.
Jag sätter inte om dem riktigt varenda vår nämligen.
I själva verket kan de gå ehrm… många år mellan gångerna. Well.

I och med att det är långt mellan omsättnings-tillfällena brukar det vara
nödvändigt att dela några av blommorna som hunnit växa ur sina krukor.
Vilket är ett moment jag verkligen inte gillar.
Jag undrar hur många gånger jag sa förlåt till fredskallan jag delade.
(Nej, jag skämtar inte med er.)
Jag försökte ta isär rotsystemet så försiktigt som möjligt, men hela tiden
hade jag känslan av att jag faktiskt torterade den fina blomman.

Jag försökte tänka lugnande tankar i stil med att den kommer att trivs finfint i
sin numera luftiga kruka, samt att den nya jorden ju måste kännas fantastisk.
Märkligt nog tröstade inte de tankarna ett dugg då jag var tvungen att riva sönder
en del rötter vid delningen. Nåväl, gjort är gjort.
Om några veckor har de säkert glömt allt rivande och slitande och hunnit
trivas in sig i den nya fräscha jorden, tror ni inte?

Här ser vi ena delen av den delade kallan.

Ser den arg och hämndlysten ut tycker ni? Bör jag sova med ena ögat öppet i natt?

Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!