Värme och omtanke från en isbit.

Dagens besök på Kliniken var ett bra sådant.
Jag ska berätta om det när det fått landa lite bättre.
Tankar, funderingar, känslor, arga såväl som
besvikna, men även hoppfulla sådana som susar omkring.

I nuläge kommer jag inte åt dem tillräckligt för att få
ner dem någorlunda förståeligt här.

Några timmar till och jag tror det går bättre.

Det jag däremot tänker på är vilken respons jag får. Av er.
Ni kommenterar här på bloggen, mailar och sms:ar.
Hur fantastiskt är inte det?

Det gör mig lycklig, av den enkla anledningen att jag känner mig sedd och hörd
på ett sätt som jag sällan upplever annars.

Jag rodnar av glädje alltså.

Det gör mig också smulans ledsen.
För den värme jag får av er är jag ytterst dålig på att ge till andra, inser jag nu.

För 6 månader sedan stoppade jag liksom huvudet i sanden och började
mer eller mindre strunta i världen omkring mig.
Min kyla blev helt plötsligt ännu mer kall.

Jag vill vara varm.
Skicka sms eller maila när något kul hänt någon jag känner, och liksom visa
att jag tar del i det som händer i deras liv.
Eller om någon verkar drabbas av motgångar, eller kanske har blivit sjuk,
det är så enkelt att skriva en rad eller två och fråga hur det är.

Jag vill verkligen intressera mig för andra. Andras liv.

Jag behöver lyfta blicken lite, titta på vad och vilka som finns omkring mig.

Bli mer delaktig.
Både då det gäller mig själv, och när det gäller andra.

Värme är omtanke.
Och omtanke värmer.

Gissningsvis fler än mig.