Jag har inte tur.
Men inte i den betydelse att jag har o-tur.
Nej då, bättre upp.
Jag har varken tur och otur.
Jag har mig själv.
Vi pratade om det på Kliniken förra veckan, Laget och jag.
De märker att jag gång på gång lägger mitt mående utanför mig själv.
Jag lägger det roliga utanför mig.
De människor och de händelser som finns eller blir i mitt liv.
Jag pratar hela tiden om vilken fenomenal tur jag har.
Tänk liksom, så otroligt mycket tur jag har!
Uberhärliga människor och situationer liksom bara dyker upp i mitt liv.
Och där sitter jag kan nästan inte förstå min ofantliga tur!
Vad det egentligen handlar om, som K och L gjorde mig uppmärksam på förra veckan,
är att det inte på något vis handlar om tur.
Tvärtom, det handlar om mig. Likväl som det handlar om dig jag möter.
Och min delaktighet i det både du och jag skapar. Ihop.
Det är inte fråga om någon tur, liksom något som kommer utifrån.
Där jag bara hamnar som av en slump, med en massa bra händelser och människor
som jag gillar och mår gott av.
Det jag kallar tur, kallar de delaktighet.
Jag har dessa situationer och människor i mitt liv för att jag är delaktig själv.
De har inte bara trillat in och av någon outgrundlig anledning blivit kvar i mitt liv.
Tvärtom, det är samspelet mellan mig och dig som skapar det jag mår gott av.
Där jag alltså är 50 procent av mötet oss emellan.
Jag är på riktigt. Ingen fejk. Utan jag är jag, och jag är 50 procent av vi.
Mötena mellan mig och dig, oavsett om det är när jag beställer reservdelar till
min silverkula till Golf eller fikar med någon jag känner väl, de mötena blir till vad de blir
tack vare mig. Också.
De beror alltså inte på någon abstrakt tur.
Ju mer jag smakar på det här, ju mer gillar jag det.
Tur är förgängligt. Har man tur kan man lika gärna ha otur nästa gång.
Om jag istället tänker om mig själv att jag påverkar och är delaktig i mina situationer
i livet, förändrar det givetvis mycket.
Från att liksom på andras nåder eller goda minne få höra till i en grupp genom den tur
jag tänker mig att jag har, till att vara 50 procent, och alltså ha en lika avgörande
del i att möten blir till vad de blir, den vetskapen är som näring för själen.
Den är näring för en självkänsla.
Jag är helt plötsligt i en position där jag styr mitt liv på ett annat plan.
Det bra och det mindre bra sakerna händer inte bara.
Utan de styrs och påverkas till stor del av mig.
Är inte det absolut fantastiskt så säg?!
Jag har skrivit om det tidigare, och vi har pratat om det tidigare på Kliniken.
Jag känner det alltså ibland, men många gånger glömmer jag bort mig.
Och börjar istället tänka tankar som att jag har så fantastisk tur i mitt liv.
Som träffar så underbara och fina människor att omge mig med.
Som har 5 minutersmöten med folk som förgyller en hel dag med sin charm.
Stora delar av mitt liv och det som händer i det kan jag påverka.
Jag är en del i det som händer.
Jag är inte beroende av tur.
Jag har mig själv, och då behövs inte tur.
De bra och de mindre bra situationer som uppstår, är inte tur eller otur.
De beror på mig lika mycket som det beror på andra människor.
I de bra situationerna där tackar jag och tar emot att jag har den fantastiska förmånen
att vara hälften av situationen.
I de mindre bra situationerna gäller det att komma ihåg att jag själv kan påverka.
I många av dem åtminstone.
Det gör den senare kategorin inte fullt lika hemsk, utan är det en situation jag inte riktigt
föredrar så jag kan i många fall förändra den tills den blir en situation som jag kan
gilla lite mer.
.
Det är sannerligen jäkligt bra att veta, tycker ni inte?
Jag ska påminna mig själv om det här ofta, ofta.
Tills det blivit en sanning för mig.