…undrade Linda på väg upp mot Norrböle.
Haha, kan du hajja!
En galen eftermiddag. Gissar jag att det hela kan sammanfattas med.
En nästan 3 timmar lång lunch ihop med Linda och Patrik.
De där två:ern är sannerligen ruskigt underhållande, jag misstänker att de inte
är riktigt navlade by the way. 😉
Vi hann med det sagt avhandla väldigt mycket under solen.
Högt i taket så till den milda grad att sociala masker à la er Ciccis inte finns behov av.
Hahaha, precis så är det.
Och nu har jag liksom flera dagar framför mig av funderande över ämnena
vi avverkade. På ett bra sätt.
En del funderande inlägg är att vänta här på bloggen med andra ord. 😉
Jag gillade det sorglösa idag. Allvarligt och galet i precis samma andetag.
Jag är i en svart period just nu, där mörkret rör vid mig hela tiden.
Det har helt enkelt varit ett tungt år allt som allt, med många glada och
färgsprakande tillfällen absolut, men på det hela taget har det varit
ett svårt år.
De senaste veckorna har liksom varit kulmen på mörkret.
Nu har det börjat plana ut. Jag har blivit lugnare.
Men det svarta finns omkring mig i en alltför stor dos för att det ska
kännas bra likafullt.
Jag jobbar med det, och det går i helt rätt riktning.
Dagens långlunch var därför som en välbehövlig vitamininjektion. Rakt i blodet.
Andra gången inom kort som turen står mig bi på parkeringsfronten.
Den lär inte göra det för evigt, så jag borde sluta chansa medans tid finnes,
tycker vi inte? 😉