Att nå botten hade varit tacksamt. Men en sådan finns inte alltid.

Jag önskar jag kunde ha ring till er men jag kan inte.
Jag bara gråter och jag kan inte prata då.

Jag kommer inte att läsa igenom detta mail innan jag skickar det utan det ni
får läsa nu är känslor och tankar i sin mest ärliga form med alla stavfel och formuleringsfel.

Jag dör. fast ändå inte. jag önskar jag kunde dö fast samtidigt inte.
Jag har sökt all hjälp jag någonsin kan söka men inget hjälper.
Jag vill ha hjälp fast ändå inte.

Allt är fullt med motsägelser. Just nu är jag mest rädd för att när jag kontaktat er
så finns ingen återvändo.
För jag vill verkligen leva mitt liv med min partner jag vill att det ska bli bra mellan oss,
och jag är rädd att någon ska tvinga mig att bryta med honom för jag är inte redo.
Jag vet att jag skulle återvända om och omigen.

Jag blir aldrig slagen, aldrig har han någonsin använt fysiskt våld på mig.
men han ser mig inte, han låtas om att jag inte finns.

Jag har i flera år försökt hitta vad som är felet varför jag aldrig någonsin får det att funka.
Till sist lessnade han på mig, på att jag gav honom ångest inför att komma hem,
för att jag tjatade och gnatade, för att jag inte var glad att min svartsjuka inte funkar osv.

Så han flyttade.
Han sa det till mig kvällen före han for.
Jag hade känt att något varit i luften men han förnekade det.
Jag blev så lättad när han sa att han ville fortsätta vara ihop med mig men
att vi inte ska bo ihop. men för mig blev det värre än tidigare.

Jag blev inte säkrare på mig själv eller lyckades jobba bort allt tvivel som finns…

Förra veckan snavade jag över en bok ”Vardagens osynliga våld” av Marie-France Hirigoyen.
Den handlar om narcissistiska personer och hur de fungerar tillsammans med sina ”offer”.

Och det var som att hon skrivit om oss. plötsligt finns det ord för allt som jag
känt under alla dessa år och aldrig någonsin kunnat hitta eller förklara för andra.
Det är så fruktansvärt alltihop.

Allt blir så kliniskt när jag skriver det till er.
För ingenstans kan jag få in den förlamande ångesten som jag lever med
under dygnets alla timmar, känslan av att hur jag än gör så är jag ingenting,
och allt jag gör blir bara fel…förstår ni?
Jag kan inte förklara och jag kan heller inte ringa för allt jag gör är att gråta.

Och det värsta av allt är att jag så gärna vill vara tillsammans med honom,
han som inte ser mig jag kan för mitt liv inte tänka mig att lämna honom i nuläge
utan jag känner att det trots alla försök måste finnas en möjlighet till att de
ska bli som det var förut mellan oss…
Jag förstår i huvudet att det kanske inte är möjligt men hjärtat vägrar fatta
det så jag vill inte bli tvingad att göra något mot min vilja för det fixar jag inte.

Jag inser hur idiotiskt allt detta verkar, det finns ingen rim och reson i något av
allt som händer någonsin i mitt liv.
Jag sitter av det i väntan på något för jag är helt handlingsförlamad och jag kontrollerar
ingenting som händer i mitt liv.
Så kloka ord som att man styr sitt eget liv och sånt funkar inte på mig.

Snälla säg att ni kan något om sånt här för jag är så less att känna mig värdelös som inte
bara tar och lämnar hela situationen för JAG KAN INTE.
Kuratorn jag hade tidigare förstod aldrig mig utan menade på att jag tillät det där,
men jag har aldrig någonsin gett min tillåtelse till det här. och kanske är det
Hirigoyens ord (författarinnans till boken jag nämnt ovan) som äntligen fick mig att
se orden jag någonsin inom mig sökt men aldrig hittat.
Jag har aldrig gett min tillåtelse till detta, jag har blivit utsatt för det.
Det är en befrielse på något sätt för jag har tänkt massor med gånger att det
måste ju vara något fel på mig som tillåter allt det här.

Att jag blir behandlad utan respekt. Jag kan ge 1000 exempel på när min åsikt inte
lyssnas till, när mitt nej inte duger, när jag är som luft, som om jag inte finns i rummet.
Allt är så osynligt att det för utomstående troligtvis bara märks som lustiga skämt
eller som att han bossar lite med mig, men ingen kan någonsin förstå innebörden i vad
som sägs och framförallt inte sägs mellan oss, det vet bara vi två, och det är
där allt utspelas.

Fastän jag är i totalt kaos så sitter jag bara och väntar på att han ska komma hem
från fjällen så jag kan fara till honom.
Jag måste ju vara helt sjuk i huvudet.
Lobotomi någon?

Snälla ni finns det någon jag kan prata med? jag vet inte vad jag vill, kanske bara prata
med någon som förstår för jag måste lätta på ångesten som gör mig totalförlamad.

Mina vänner är bra på alla sätt och vis men de kan ju aldrig förstå de fördolda,
jag beundrar dem för att de stått ut med mig alla dessa år, men i slutändan så
kan de ändå aldrig förstå.

Jag önska många dagar att jag inte lever längre.
Jag önska att jag skulle bli överkörd eller något sånt, för jag tror att det är
ända sättet ut ur helvetet.
Jag har inget liv, det pendlar mellan olika stadier av ångest.
Minst ångest (fast även mest ångest bitvis) har jag när jag är tillsammans med min kille,
jag känner mig trygg på något sätt kanske mest för att jag vet att han inte är med
någon annan tjej då.
Men för att han är snäll också, bitvis har vi det helt okej, fast föraktet och framförallt
respektlösheten finns alltid runt hörnet.

Min mamma blir den som till sist får lyssna på allt, och jag vill inte tynga henne
för hon blir så ledsen när jag berättar.
Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag ser hur det påverkar henne och jag vill så
gärna att hon ska vara lycklig och inte behöva oroa sig för mig
(mer än vad som kanske är normalt) men ibland är jag så pressad att jag ändå
pratar med henne.

Jag beundrar henne för allt hon är och ändå är det henne jag tar ut all min elakhet på,
jag är så taskig och elak.
Jag nervärderar henne och mycket av allt hon är så underbart bra på.
Jag utsätter henne för allt det vidriga jag själv utsätts för.
Och det är så fel och jag mår så dåligt när jag gör det och ändå kan jag inte sluta.

Kanske för att jag är övertygad om att hon älskar mig villkorslöst men kanske
också för att den dag hon vänder mig ryggen så vet jag att det är sant att jag inte
har något värde att jag är värdelös.

Att känslan jag har inombords blir till synlig sanning.

Om det inte vore för henne (och för att ibland har ljusa stunder) så skulle jag inte
leva idag. Jag kan inte orsaka henne den sorgen som skulle förlösa mig.

Min syster sa en gång, att först när någon inte lever längre är det för sent att förändra.
Och jag vet att det sant någonstans, däremot vet jag inte om det gäller just mig,
för jag ser ingen utväg.

Jag inser att jag sitter och självömkar mig och att det inte leder till något vettigt.
Jag har trots allt mycket, jag har en familj och jag har vänner. men sanningen är
att jag skulle byta bort dem allihop direkt om jag visste att jag fick leva resten
av mitt liv med min pojkvän.

Vad fan är fel med mig?
Om det finns någon som kan träffa mig så ring eller maila mig.

Vänligen, Cecilia Degerman, 070-*** ** **.

Re: No Subject‏

mail@gulds​tadenskvinn​ojour.se (mail@guldstadenskvinnojour.se)Lägg till i Kontakter 2008-05-12
Till:cecilia degerman

Hej

Självklart kan vi träffas säg bara en dag och en tid så ordnar de sig,
jag jobbar mån-fred 8.00-15.00, och om du känner att du vill prata så har
vi jourtelefon dygnet runt, ring bara 150 03.

Jag förstår att ditt mail att ditt liv känns tungt och hopplöst, och jag hoppas
vi kan stötta dig, så du kan se möjligheter.
Kom bara ihåg att de är inte ditt fel om någon behandlar dig illa.

Hör gärna av dig om en tid så kan vi ses.

Med vänlig hälsning
Guldstadens kvinnojour
L***** E*******