Fortfarande intryckad.

Igår afton hade jag, som sagt, ett martonsamtal i telefon.
Ett vännerhäng i mobilen, helt enkelt.
Fullt av intryck.

Idag, alltså en natt och en förmiddag senare, tänker jag fortfarande på samtalet.
Inspireras fortfarande.
Tänker på likheter. Tänker på olikheter.

Min vän pratade om idén med den andra.
Nej fasen, jag har glömt bort det exakta ordet hon använde.
Ordet var inte ”idén”, det var inte ”fantasin”, det var inte ”minnet”, det var inte ”drömmen”
det var nog heller ”tanken” hon använde.

Eller var det något av ovan ord hon använde?
Irriterande att mitt minne sviker mig. Nåväl…
Likväl spelar det ingen roll, för det går att använda alla ovan nämnda ord.
Egentligen.

Jag vet inte riktigt själv vilket ord jag föredrar att använda när jag pratar om det.
Det spelar inte så stor roll, utan vilket som av ovan nämnda fungerar för mig.

Det vi pratade om var, oavsett ord, att man kan sakna någon otroligt mycket.
Fast man samtidigt inte saknar denne alls.
Att man saknar idén om den andra.
Den vackra bilden av den andra, som inte är verklighetsförankrad.
Alltså, den vackra bild som blir kvar, när man tar bort alla de dåliga sakerna.
Det blir liksom en fantasi kvar. Som känns riktig.

Men som man vet absolut inte är riktig, när man låter förnuftet komma till tals.

Och det är precis det jag gått och haft i kroppen de senaste dagarna angående J.

Att jag helt plötsligt börjat tänka på hur fantastisk han är. Och på hur gärna jag
vill ha en relation med honom. Att det jag själv åstakommit inte är piss värt.
Att jag skulle byta det direkt mot att få vara med honom igen.

Det är vad känslan säger mig. Vid en minut här och en minut där.

Och när jag låter förnuftet komma till tals så skrattar det lite överseende åt mig,
kluckar sådär långt nere i halsen, och säger, men allvarligt Cicci.
Och helt plötsligt ler jag.
Tänker att, nej, givetvis inte.
Jag vet precis hur vårt förhållande var. Jag vet precis hur jag var.
Jag vet precis hur jag inte var.
Och det finns absolut inget överhuvudtaget som lockar där.

Då rivs min bild sönder direkt, av den J jag just fantiserade och drömde om.
Den bilden är bara en bild. Skapad av mig själv.
Den är inte riktig.
Det är inte den personen jag var tillsammans med.

Det var intressant att höra min vän berätta om hennes erfarenhet av just detta.
Dels för att hon är grym på att prata och förmedla så jag kan relatera, och för
att hon var så öppen med sina känslor.
Det gjorde min igenkänning i det närmaste hundraprocentig.

Jag ska strax till K i mitt Lag.
Jag ska prata med henne om just detta, mitt sätt att lura mig själv.
Jag vill veta varför jag gör så.

Och jag vill veta hur jag ska tackla att J ibland hör av sig, via mail.
Någon rad här och där, om inget speciellt egentligen.
Den person han är i mailen förstärker min idé om honom.
Jag sänker garden, när jag borde hålla den som högst.
Jag svarar på hans mail.
Och vissa dagar ser fram emot att höra från honom.

Vilket jag i själva verket inte gör.
När jag kopplar in förnuftet inser jag det, väldigt tydligt.