På den här sidan av världen går det dåligt.
Igår kväll fick jag feber, samt att magen fortsatte sitt strejkande.
Den både kändes och såg mycket uppblåst ut.
Har sovit som en kratta i natt, och är alltså trött och djävligt grinig idag.
Min tanke var att berätta om vänskap.
Om kärlek till vänner. Den jag känner för en handfull samling personer i mitt liv.
Men, eftersom jag är på pisshumör, har jag absolut ingen lust eller inspiration att beskriva
några varma och härliga känslor för just någonting alls.
Tvärtom, jag hatar världen idag.
När jag blir sjuk blir det nämligen väldigt synd om mig.
Jag är i princip aldrig sjuk, eller har ont någonstans, så när jag väl hamnar där,
ja då blir jag som ett litet barn.
Och tycker att världen är både ett orättvist och hemskt ställe att vara på.
Det resulterade i att jag lite ilsket högg huvudet av min mamma för ett tag sedan.
Ja, inte bokstavligt talat, för då hade jag suttit på polisstationen just nu, och
alltså inte varit tillgänglig för några blogginlägg på en mycket lång tid.
Nejdå, halshuggningen var endast verbal.
Vilket förmodligen gjorde precis lika ont, enda fördelen med det är att det inte tar slut
där, vilket en avkapning av huvudet med all säkerhet hade inneburit.
Så med min mamma fortfarande i livet, ringde jag upp några minuter senare,
bad om ursäkt och förklarade varför jag betett mig som en pissmyra.
Det fick mig att känna mig lite bättre.
Kanske fick det henne att känna sig lite bättre.
Jag gillar inte när jag gör sådär.
När jag blir otrevlig, elak och dryg. Jag gör det helt medvetet, försöker absolut inte
dölja vad jag känner, utan sjunger ut.
Däremot är det ju inte vad jag känner för det hon just sa, som jag agerar på, utan
jag berättar mer hur jag mår, dåligt som i detta fall.
Det är vad jag sjunger ut om när jag halshugger henne.
Vilket fantastiskt trevligt drag jag har.
Mycket charmerande. Om man gillar att kramas med en kobra.
Därav blir det i nuläge inget varmt inlägg skrivet om mina vänner, hur jag känner för dem,
vad det betyder för mig.
Om mitt mående förbättras under aftonen, då kan det mycket väl dyka upp ett sådant inlägg.
Tills vidare drar jag mig tillbaka under täcket, och ligger här tills jag
blivit mig själv igen.
För allas skull.
Vila och krya på dig, bättre dagar skola komma.
Kramar <3
Tack för det Åsa! Kram.
Det kan ju bli så när man är sjuk… Krya på dig!
Tydligt det, att man blir sitt minst smickrande jag.
Tack.
Aj, att vara sjuk är pest och pina. Hoppas du snart mår bättre. Gillar ditt sätt att beskriva saker. Den med kobran var ju söt! *flinar* //RaMona
Hihi, tack för det RaMona!
Är visserligen efter i tiden men känner igen det med att inte vara sig själv vid sjukdom. Gick till jobbet ordentligt förkyld. En omtänksam kollega frågar om jag har feber. Nä, det har jag inte. Blev svaret. Flera timmar senare tänkte jag på hur jag svarat henne varpå jag behövde skicka ett sms och be om ursäkt. Hon hade inte upplevt mitt svar som minns det. Trodde jag hade fräst åt henne och hade sån ångest. När hennes svar kom kunde jag släppa hela händelsen.
Skönt att man kan be om ursäkt och förklara. Kram
Ja men exakt så!
När man inte är sig själv så har man ingen aning om hur man låter.
Det är så lätt att känna att man varit för snäsig, hård eller liknande.
Och få total ångest liksom.
Utan att den andra uppfattat något alls.
Jäkligt skönt att kunna be om ursäkt och förklara, håller helt med dig Johanna!
Kram.