En efterlängtad Degerman landar på hemmaplan.

God afton vänner.
Det finns hopp om liv, säger jag, hopp om liv.
Febern är borta och helt plötsligt känns allt så mycket bättre.

Magen krånglar än.
Ica Maxi blev gästat i afton, och tja, under de 25 minuterna besöket tog,
användes deras kundtoalett av mig vid två tillfällen.
Inte ansvarsfullt av mig, då det givetvis kan tänkas smitta andra,
men jag behövde iväg för att handla, så valet av ställe blev enkelt,
eftersom de har kundtoalett.

Fantastiskt hörrni, vad en dag i sovandets tecken kan göra när man inte känner
sig riktigt kry.
Nu kan det bara bli bättre.
(Eller sämre, fast det låter jag bli att tänka på.)

Mitt varma vänner-inlägg får vänta ännu ett tag.
Jag har nämligen något helt annat att berätta för er.

Något som inte inträffat på 1.5 år kommer att ske i morgon.
Jag kommer att få träffa Vickan, min syster.
Vi umgås nämligen inte så ofta, vilket får det hela att kännas rätt speciellt faktiskt!

Det är avståndet i kilometer som gör att vi inte ses så ofta.
Hon bor på Nya Zeeland, och jag, tja jag bor ju här i Sverige, i de mer norra delarna.
Det är relativt korrekt att påstå att vi bor på andra sidan jorden från varandra.

Skype finns, vilket är finfina grejer, så vi har sett och pratat med varandra en del
på dessa 1.5 år, men inget slår liksom den äkta träffen.

Hon blir kvar en månad ungefär.
Gott om tid att umgås och trivas i varandras sällskap, samt bli både less och
irriterade på varandra.
Ungefär som de flesta relationer ser ut, med andra ord.
Vi gör det bara lite mer komprimerat i tid, när vi väl gör det.

Vi är väldigt olika hon och jag.
Både till utseendet och till sättet.
Det är egentligen bara en sak som vi har väldigt lika varandra.
Nämligen våra röster.

Vi var alltid svåra att skilja på i telefon, förr i tiden.
Såpass lika var våra röster.
De är de fortfarande, men numera har vi väldigt olika sätt att prata,
Vickan är mer energisk än jag i tonfallet, samt att vi inte riktigt har samma dialekt,
hon har som sagt inte bott i Sverige på många, många år,
så hon använder lite andra ord än vad folk här gör, helt enkelt.

Men om vi skulle ge oss den på att imitera varandras sätt att prata, då tror jag återigen
det blir mycket svårt att skilja våra röster åt.

Jag lär lägga upp en del kul konversationer här, där Vickan är inblandad.
Det kan nämligen bli lite smålustigt när hon pratar.
Den mix som blir, när hon gör en direktöverstättning av det engelska ordet till
svenska. Det händer med ord som har en stor likhet mellan de båda språken.
Jag hoppas hon har överseende med mig om jag lägger ut det här, eftersom jag brukar
skratta en hel del när hon gör dessa ordmixer, att några fler tar del av det,
det går nog fint.

Små, små saker kan det gälla, men som i det stora blir riktigt lustigt.
Vickan pratade om rynkor vid något tillfälle, och då kom det svengelska
ordet rynklig in i bilden.
Jag skrattade, varvid hon tvärstannade i sin berättelse, skrattade till och frågade
om det inte heter så, och jag svarade att rynkig, är ordet vi använder.
Ja just ja, sa hon och skrattade till.

Med det sagt, 1.5 år sedan sist.
Vi kommer att ha massor att prata om, sätta oss in i, skratta åt,
kanske även gråta åt.

Blir en bra månad med start i morgon eftermiddag.
Bara min magen vill ge med sig och inte påkalla toalettbesök var 15:e minut, vill säga.
Å andra sidan, håller jag mig inom minutavstånd till toalett så kommer det att gå fint.
Hmmm, ingen bil jag känner till eller har tillgång till tar sig till Falmark på strax
över minuten, nåväl!