Tankarna går vidare.
De är inte galet kolsvarta längre.
Mörka absolut, men inte kolsvarta.
Jag har mailat K på mitt Lag.
Det kändes bra att maila henne, jag lastade ut mina svarta tankar.
På trygga axlar.
Jag fick även draghjälp från oväntat håll idag.
I form av ett mail från min vän på Irland, Anneli.
Hon skrev några väl valda rader till mig.
Hon hade funderat på om det var en bra idé att maila sitt ärende till mig.
Då utgången, reaktionen, inte var given.
Skulle det hjälpa, som tanken var, eller skulle det stjälpa?
Jag konstaterar att hennes tajming var klockren.
Det riktigt stora med hennes mail var att hon skickade mig en mailkonversation
hon och jag hade för många år sedan.
Närmare bestämt sen höst, 2005.
När jag läste det blev jag alldeles stel.
Fick ett stort behov av att gråta.
Men det kom inte en tår.
Jag läste det några gånger.
Tog in vad jag skrivit.
Slogs av insikten att jag skrev det 2005.
Det är snart 8 år sedan jag skrev det.
… åtta år sedan…
Jag förvånades/förvånas framför allt av två saker.
För det första, att jag redan här inte kunde sätta gränser.
Kunde inte skapa mig något betydelsefullt för mig själv.
För det andra, J och jag hade ”vanliga” problem på den tiden.
Vi var så nära jämlikar vi någonsin varit.
Vi var betydligt mer jämlika än efter det att han flytta från mig för snart 6 år sedan.
Efter att han flyttat ut upphörde nämligen alla spår av jämlikhet mellan oss.
Det blev ett maktspel, där den ena la sig platt på rygg och den andra dominerade.
Här är vi alltså fortfarande nästan jämlikar.
Inte helt, för det har vi aldrig varit, men så nära som vi någonsin var.
Det ger en nästan surrealistisk känsla, att inse att vi varit så jämlika.
Jag kan absolut inte relatera till den känslan.
Jag minns inte att vi någonsin varit det.
Eller minns jag det förresten, ja kanske, långt, långt inom mig. Eventuellt.
Mailet nedan är inte i sin helhet.
Det i vår konversation som rörde Anneli och hennes liv är helt borttaget.
Vilket på inget sätt påverkar det ni väl tar del av.
Jag hade skilt det jag skrev om henne/till henne och det jag berättade om mig själv.
Så detta är mailets andra del, i sin helhet.
Många känslor har dragit med mig, de timmar jag haft det i min inkorg sedan i eftermiddags.
—– Forwarded Message —–
From: Cecilia Degerman
To: Anneli Lundström
Sent: Saturday, November 26, 2005 11:46 AM
Subject: Ett mail fyllt av tycka synd om mig själv känslor…
Hej Anneli!
…
Själv är jag så less…Jörgen och jag glider bara längre och längre bort från varandra.
Han verkar ha accepterat det medans jag i min tur vill göra ett försök att lösa de problem vi har.
Han VÄGRAR gå till familjerådgivning, tyvärr för jag tror att både han och jag kunde
fått hjälp där.
Jag tycker som vanligt jag får för lite uppmärksamhet bland allt han vill hinna
med på fritiden.
Fredag och lördagkväll får jag om han inte är i Missen, men det blir inga sena kvällar
för han ska hur som helst upp och jaga morgonen efter omän han är kvar här i stan.
Sen kommer vi till otroheten.
Det känns som om tankarna aldrig försvinner eftersom vi inte kan prata om den.
Eller prata kan jag men han accepterar inte att han varit otrogen och har därför
inget att säga om den saken…
Vi kommer alltså ingen vart.
Det hela gör att jag känner mig så förbannat ensam…
Men jag vet att jag inte kommer att ta något avgörande steg till att avsluta,
för jag vill nämligen inte vara ensam.
Hemskt att säga så men jag vill inte börja om för jag har ingen aning om hur man gör!
Inget vacker skäl men så är det.
Som om det inte var nog så hatar jag denna lägenhet…dåliga minnen är största skälet,
men jag vill även bo mer avskilt.
Inte en stor väg som surrar dygnet runt, hatar ljudet och ”utsikten”…
Sen vill jag heller inte vara bland folk…är less på att folk frågar om vi ska ha barn…
Vikten har jag ingen kraft att göra något åt.
Kommer inte att lyckas med den så länge jag mår såhär och så länge min självkänsla är i botten…
Det tar knäcken på mig, och min enda tröst är det jag äter.
Jag vet precis hur fel det är, men jag behöver hjälp med saker förutom viktproblemet.
Ska på psyket om ett tag och då ska jag ta upp att jag vill prata med någon som har
hand om självkänsla istället för ätstörningar…För det ena leder till det andra.
Så kontentan av detta beklagliga mail är väl att jag saknar dig att prata med.
Katta är den enda jag pratar med annars och där är mina känslor kluvna.
Ha det bra! Kramar.
Ser ni?
Jag gnäller. Jag klagar.
Som ”vanliga” människor gör när de behöver få spy ur sig lite känslor!
Så otroligt sunt, tänker jag!
Vi hade alltså vanliga problem.
Jag pratar om saker som många kan relaterat till.
Just för att det är vanliga problem.
Jag har svårt för att ta in att vi var så ”vanliga” en gång i tiden.
Jag var så ”vanlig”.
Jag hade känslor, sådana som ville något.
Jag ser att jag försöker prata med J, vilket är så sunt.
Den personen som skrev det här mailet är förvisso både pinsamt gnällig och
hyfsat patetisk.
Men trots det, är jag nästan sund.
Det blev inget kvar av mig sedan han flyttade ut.
Inget sunt i alla fall.
Jag tappade fotfästet totalt.
Vilket fick mig att lägga mig platt.
Jag förstår varför jag gjorde som jag gjorde.
Men skäms som satan över mig själv.
Och sörjer livet och tiden jag inte varit på mitt eget Lag.
Vill igen säga att du är en fantastiskt skrivare och här har du talang tjejen! Du har en otrolig förmåga att skriva om det svåra känslorna på ett så målande sätt, så att det går rätt in i hjärtat, bra att det känns lite bättre nu.
Åh, tack finaste du!