Jag blir min värsta fiende. Igen.

Jag mår inte riktigt bra.
Det har gått nedåt under helgen.
Idag fortsätter det nedåtgående.

Det har med J att göra.
Mina tankar och mina känslor ljuger för mig.
De berättar saker för mig som jag tar för sanna, vilket de inte är.

Sanningen ser helt annorlunda ut, vilket jag är helt medveten om när jag tänker på det.
Och ändå drar både tankar och känslor iväg med mig.
Jag gillar det inte. Alls!

Jag påminns om hans sociala sida.
Den jag tyckte så mycket om. Som jag bländades av. Rycktes med av.
Som jag bländades av för hundra år sedan. Som jag redan då visste dolde
något helt annat, men likafullt strävade efter och uppfylldes av.

Jag får lust att göra allt för att uppleva den igen.

Men den är inte inte hela bilden.
Den sidan är inte den jag var tillsammans med.
Ibland, absolut.
Men som vi alla vet har vi flera sidor av oss själva.
Det kan vara en arbetssida, en social sida, en hemmasida, en ensamsida.
Vi har alla många sidor av oss själva.

Just nu förtrollas jag av minnet av hans sociala sida.
Mina tankar och känslor lurar mig, viskar att han är sådan som partner.
Vilket inte är fallet.
Den sociala sidan hos de flesta av oss är inte den man är partner med.
Det är min erfarenhet.

Det var, inte helt oväntat, den sida jag föll för hos honom.
Den galet roliga, påhittiga, positiva och sorglösa sidan.
När vi sedan lärde känna varandra träffade jag hans övriga sidor också.
Han träffade mina.

Jag är helt på det klara med den person han var när vi hade ett förhållande.
Utan tvekan.
Tror jag. Eller..?

Jo, det är jag.
Men just dessa dagar drar mina tankar och känslor iväg med mig.
Fyller mitt inre med en hel del osanningar.
Som gör mig ledsen, fundersam och vemodig.
Får mig att sakna.

Det är så motsägelsefullt. Och vansinnigt!
Varför gör jag såhär?

Helt plötsligt känns min egen förändring de senaste veckorna inte värt något.
Som om jag gärna skulle byta bort allt för att få vara med honom igen.
Helt plötsligt skiter jag i allt. Igen.
Känslan av att vilja vara med honom blir stark.

Vilket jag ju egentligen inte vill.
Men för några sekunder känner jag precis så.
Känslan passerar fort, men hinner lik förbannat riva sönder mitt inre.

Jag har mått så otroligt bra överlag under dessa veckor.
Jag är på precis den väg jag vill vara.
Men likafullt.
Jag dras med av mina egna lögner, de jag viskar till mig själv.

Jag måste nog kontakta K i mitt Lag.
Kolla om jag får komma i veckan, eller om jag måste vänta tills nästa vecka
då jag redan har en tid bokad.

Jag behöver en förklaring på varför jag tänker och känner som jag gör.
Vad det är som gör att det blir såhär.
Hur jag bryter det.
Oron är tillbaka.
Den river och sliter.
Vilket den inte gjort på sex veckor.
Jag vill inte ha den, den ger mig absolut ingenting.

Nej, er Cicci mår inte speciellt bra just nu.
Det kommer nog att bli en hel del motsägelsefulla inlägg en tid framöver.
Fyllda med känslor av olika slag.
Ha överseende.