När en cirkel blir sluten.

Allt sedan relationen mellan J och mig tog slut har jag funderat på hur mötet med
honom skulle bli, den dag våra vägar skulle korsas.
Idag mötte jag honom. Så nu vet jag.

När jag såg honom, på håll, blev jag förvånad. Jag tittade liksom till en extra gång.
För en sekund kändes det helt overkligt.
Men jo, det var han som kom gåendes rakt mot mig på gågatan mitt inne i stan.
Mina ben fick en geléaktig känsla.
Min första tanke var att kliva åt sidan, för att inte möta honom.
Men jag insåg det fåniga i det eftersom han rimligtvis redan borde ha sett mig.
Vi var bara 10 meter ifrån varandra när jag uppfattade honom.
Han hade solglasögon på sig. Jag kunde inte se hans ögon.
Jag minns att jag undrade om han sett mig.
Och om jag borde stanna, eller bara passera.
Han tittade åt sidan, och det slog mig helt plötsligt att han kanske inte tänkt
hälsa på mig.
Utan bara passera mig med en blick riktad rakt fram, dold bakom solglasögonen.
Han vred tillbaka huvudet strax innan vi möttes.
Jag visste fortfarande inte om han tittade på mig.
Vi gick rakt emot varandra, utan något alls mellan oss, nu skilde det 5 meter.
Han hälsade.
Jag hälsade.

Vi stannade samtidigt.
Och han tog av sig solglasögonen.

Vi tittade på varandra. Rakt på varandra. Rakt igenom varandra?
Den geléaktiga känslan i mina ben och knän var mycket tydlig.
De blir liksom mjuka, de får en sviktande känsla, som om de inte riktigt kan
bestämma sig för om de ska hålla mig upprätt eller låta mig falla.
Min puls var högre än vanligt. Jag kände den i halsen.
Men någon större nervositet kände jag inte.
Med kroppen ofrivilligt i absolut full beredskap kände jag ingen större nervositet.
Kroppen signalerade nervositet med skrikande tydlighet, men mitt sinne, det kändes
väldigt lugnt.
Jag har aldrig provat på den kombinationen någonsin, vad jag kan minnas.
Kroppens nervositet brukar alltid smitta sinnet att bli nervöst.
Men inte den här gången. Inte på något vis.
Tankarna flöt lugnt, jag kände mig helt närvarande, trots att kroppen några
minuter slet med mig.

Jag tittade honom rakt i ögonen. Jag nästan granskade honom.
Det så otroligt välbekanta med hans ögon.
De ögon jag har mött fler gånger än någon annans ögon.
Nu stod jag nästan och vilade min egen blick i hans.
Pulsen och gelén i benen lade sig inom någon minut.
För han såg ut som vanligt.
Precis som den J jag kände. Känner?
(… känner vi fortfarande varandra?)
Och där vi nu stod och pratade var han den mest trevliga version av sig själv.
Den version som annars varit förbehållen de flesta utom mig.
Vilket efter några minuter faktiskt kom att roa mig en smula.
Han stod framför mig, bekräftade mig och behandlade mig som jämlike.
… det är många år sedan det inträffade senast.

Vi pratade länge.
Om allt och inget.
Det var lättsamt bitvis, det var personligt bitvis.
En klart annorlunda mix.
Och en klart värdig mix för två stycken som varit tillsammans så länge som vi.

I hela 50 minuter stod vi och pratade.
Det började regna.
Vi stod länge i regnet innan vi gick in under ett tak för att fortsätta prata.
Som om ingen av oss hade lust att sluta prata med varandra.

Det slog mig ett flertal gånger under samtalet att det här var en märklig situation.
Här framför mig hade jag någon jag i mångt och mycket känt bättre än mig själv.
Som jag känt så väl under 14 års tid, och alltså inte träffat på dryga året.
Och jag kände ingen nervositet, mer än de inledande minuterna.
Heller ingen ledsamhet.
Ingen saknad.
Ingen ångest.
Ingen ilska.
… ingenting.

Jag log lite för mig själv.
Tänkte att han inte hade förändrats speciellt under det år som passerat sedan vi
sågs senast där hemma vid köksbordet.
Inte till utseendet. Inte till sättet.
Eller jo, sättet mot mig absolut, men den här trevliga varianten av honom såg jag titt
som tätt även förr.
Då var det inte riktat mot mig, men mot folk han mötte och de vi umgicks med.

Jag minns också att jag undrade om han såg samma jag som han såg den söndagen för
så länge sedan.
Eller om han uppfattade något av den förändring jag själv tycker jag genomgått.
Jag tänkte att han borde lagt märke till den.
Eller så var det önsketänkande från min sida, att han liksom skulle uppfatta mig som
en bättre version av mig själv än den han känt tidigare.
Mina piercingar i ansiktet borde han rimligtvis ha sett.
De 3 som kommit till under det här året.
Samtliga 3 är nämligen av sådan sort som han kräks åt.
Den vetskapen fick mig att le, inombords. Och även mot honom.
Jag visste att han inte kunde undgå att se dem, fastän han inte kommenterade
dem med ett enda ord.
Jag vet inte riktigt varför det roade mig.
Kanske var det så enkelt att jag kände mig väldigt rebellisk där jag stod alldeles
orädd framför honom.
(Jodå, jag är fullt medveten om att det är något fundamentalt fel med mig som
roas på ett sådant sätt. Som känner mig totalt fri och rebellisk alldeles utanför
Akademibokhandeln en regnig torsdag endast för att jag har piercingar som
irriterar en före detta partner… Lobotomi för denna Degerman kanske?)

I vilket fall.
Jag höll samtalet på den nivå jag ville ha det.
Jag styrde så att han pratade om sig själv, och där jag inte pratade om mig själv.
Där jag heller inte gav honom speciellt många möjligheter att fråga om mig.
Utan jag lät honom prata om ämnen som intresserar och roar honom.
Precis som jag alltid gör med folk som jag inte har något behov av att ha nära mig.
På det där sätt som jag medvetet använder för att hålla folk på avstånd, och
samtidigt förefaller både varm och trevlig.
I själva verket handlar det om att jag inte ger något av mig själv.
Jag bekräftar den jag pratar med och håller dem skickligt mycket långt ifrån mig själv.
Utan att det kostar mig något alls.
Jag har skrivit om det många gånger förut, min begåvning att spegla folk.
Jag är mycket skicklig på det, vilket gör att jag kan anpassa mig till de flesta
situationer och få folk att tycka att jag är varm och trevlig.
Vilket är så galet motsägelsefullt egentligen eftersom jag gör det i syfte att hålla dem långt
ifrån mig och den jag är.
På den nivån höll jag utan problem vårt oväntade möte.

Vi skildes åt och jag gick därifrån med en totalt surrealistisk känsla.
Hade jag actually stått och pratat med J alldeles nyss? I hela 50 minuter?
Utan att känna mig värdig som en pissmyra?
Utan att känna ett behov av att han skulle tycka om mig?

Det kändes fantastiskt i samma andetag som det kändes helt nytt och galet overkligt.

Jag har tänkt på mötet en hel del under eftermiddagen.
Och pratat med Erika och Katta om det.
Liksom det märkliga i att det nu skett.
Mötet.
Att det jag bävat för i över 1 års tid skedde när jag minst av allt anade det.
I det skede då jag liksom glömt bort att titta efter honom just för att han inte finns
i min tankesfär någonting längre.
Och precis då kommer han gående rakt mot mig.
En torsdag eftermiddag, mitt på stan.
Hur otippat som helst.

Jag känner inget behov av att träffa honom igen. Någonsin.
Gissningsvis lär det ske ändå.
Vi bor förvisso långt ifrån varandra, men Skellefteå är stan även för de som bor
i Missenträsk.

Det bästa med allt detta är att jag inte kände något inför honom.
Jag har alltid undrat om jag skulle tycka att han var sådär otroligt snygg som jag förr
alltid tyckte att han var.
Och om jag, i och med det, skulle rodna när jag väl träffade honom.
Vilket vore en katastrof eftersom jag givetvis inte skulle vilja bjuda honom på
något sådant. Han hade uppfattat det direkt nämligen.
Och nej, det hade varit förjävligt.
Om så var fallet alltså.
Men inget av det hände. Ens i närheten. Överhuvudtaget.
Just för att jag inte kände något.
Just för att han inte påverkade mig på något vis.

Jag har alltid vetat att jag inte har några känslor för honom sedan den dag det blev slut.
De känslorna, som var färgade av en helvetes massa annat än kärlek, rann av mig
vid köksbordet i samma läge som det blev klart att han inte ville vara tillsammans med
mig längre.
I precis den sekunden. Hur märkligt det än låter.
Jag har bloggat om det förr.
Den enorma lättnaden som sköljde över mig.
Där och då. Vid köksbordet. När orden uttalades.
Ingen oro längre, utan bara en fantastisk lättnad.
Men likafullt, jag visste att jag inte skulle veta helt säkert förrän den dag jag
träffat honom.
Först då skulle jag veta om den icke-känsla jag trodde mig ha inför honom stämde.

Och där, i jämnhöjd med Gina tricot och Akademibokhandeln tidigare idag,
fick jag svart på vitt reda på att min förmodade icke-känsla för honom stämde.
Bra.

De arga känslorna jag har kring honom då? Dök de upp?
Nej.
Inte en enda sådan tanke eller känsla korsade mig.
Det var bara lugnt och tyst i min kropp och i mitt sinne.
Liksom den bästa känslan ever.
Den där icke-känslan.

Men givetvis, de gånger jag pratar om det som hänt mellan oss tillsammans med Laget
eller med goda vänner, nog fan blir jag arg.
Ledsen, sårad, förfärad, skamsen och rasande förbannad.
Absolut.
För att jag då tänker kring det han gjorde.
Och för att jag då tänker kring allt det jag själv gjorde.
Då väcks utan tvekan många känslor hos mig.
Och skammen över mig själv sliter röd och brinnande genom hela mig.
Så mycket var fel och galet snedvridet med vårt förhållande att det är hyfsat naturligt att
tankar kring det väcker många känslor hos mig.
Men jag bearbetar det känslorna i trygga situationer numera.
Med Laget framför allt, och även med vänner och familj.

För jag har redan sagt det jag ville säga till honom om vårt förhållande.
I det mejl jag skickade till honom i höstas.
Jag är mycket sällan våldsam, men i det här mejlet struntar jag fullkomligt
i sådan hänsyn.
Jag pratar till honom helt utan rädsla och helt utan att censurera mig själv.
Mejlet var en kärleksförklaring till mig själv och mitt sätt att stå upp för mig själv.
Därav att det gick våldsamt till.
Jag har inget behov av att säga något mer om det till honom.
Jag gjorde upp där och då. Gav mig själv det jag aldrig kunnat innan.
Och det räcker så, inför honom.
Resten tar jag på trygg mark, med trygga personer. Precis som det ska göras.

Det här var sannerligen en bra dag.
En ofullständig cirkel fick äntligen slutas.
Bättre än så blir det knappast.

Eller jo, faktiskt.
Som för att göra dagen snäppet bättre trots att det knappt borde vara möjligt,
hörde K från Laget av sig.
Och erbjöd mig att komma dit, trots semesterperiod.
Hon hade sett på bloggen att mitt mående och liv inte fungerar.
Jag har inte kontaktat Laget då jag vet att det är semestertider på Kliniken.
Ni vet, man vill inte vara till belastning i en redan hårt pressad arbetssituation.
Samt att jag, i vissa lägen av dåligt mående, inte får mig för att kontakta dem.
Just för att jag liksom inte har orken, inte drivet som behövs för att göra det.
Till det att jag i sämsta fall, som varit senaste veckorna, blir så likgiltig och
bortkopplad att jag inte ens bryr mig om att söka hjälp.
Gissa om det värmde när hon kontaktade mig? Jag tackade ja. Givetvis.
… Laget.

Dagen idag känns mer rosa än vad samtliga dagar den senaste tiden gjort tillsammans.
Det var nästan så att jag skrattade till vid något tillfälle.
… bara det hörrni.