Nu börjar det gå riktigt dåligt.
Paniken har börjat bli närvarande.
Jag äter.
Varför hjälper det inte?
Det ska ju för fan omdirigera. Varför funkar det inte?
Jag äter, jag tvingar kroppen att lyda mig, den dumpar precis som jag vill.
Jag väntar på att ångesten ska följa det spåret, men det gör den inte.
Varför inte?
Men jag blir trött likafullt när jag dumpar. Jag sover. Och drömmer inget förutom då jag
strax ska vakna. Då kommer mardrömmarna som även väcker mig.
Jag börjar om.
Jag står inte ut.
Den här hopplösheten.
Den skär till och med igenom det grundmurade likgiltiga.
Jag äter mer. Måste få paniken att lägga sig.
Jag skrev ett långt mejl.
Jag förklarade det jag inte kunnat säga tidigare.
Hur förklarar man för sin mamma att man tappat lusten att leva?
Jag kunde inte göra det. När vi pratade alltså.
Men i skrift, då kunde jag. Och gjorde jag.
Det gjorde ont att skriva det. Men jag var tvungen.
Jag behövde få säga det till någon.
Att det här livet inte känns meningsfullt, värt att ha.
Jag är utan tvekan i en svacka just nu.
Och har varit så ett tag nu.
Jag vet inte vad som triggade det. Det spelar kanske heller ingen roll?
Jag tar mig inte loss ur kvicksanden just nu.
Det svarta är kolsvart.
Nyanserna av rosa finns inte längre. Som de gjorde tidigare idag.
Jag står inte ut.
Och samtidigt har jag ingen kraft att dra mig loss.
Jag har absolut ingen ork.
Jag bryr mig liksom inte tillräckligt på något sätt.
Jag vill bara sova.
Eller åtminstone inte tänka eller känna något.
Framtid? Vad fan är det för något?
Nutid? Nej tack.
Förändring? Ja, för så här dör jag om jag lever.
Jag vill sova men kan inte. Om jag inte dumpar.
Kroppen är för pigg för att sova. Huvudet för trött för att vara vaket.
Jag blir en seg klump fast mitt i.
Inte vaken. Inte sovande.
Jag kan inte ens gråta.
Jag är för likgiltig för det.
Jag vill ha känslor. Vilka som helst.
Bara jag slipper det här vakuumet till liv.
Jag vill vara ifred.
Samtidigt som jag vill ha en paus från mig själv.
Det är så motsägelsefullt allt.
Det saknar rim och reson.
Framför allt vill jag skratta.
Jag behöver desperat få skratta.
Men jag kan inte.
Jag kan möjligtvis le. Men det blir mer sällan det med.
Jag orkar som inte.
Inget rör mig såpass att jag liksom känner glädje. Längre.
Mamma berättade i afton att enda gången hon ser mig glad nu för tiden är när jag
leker med Alice.
Och jag tänker att hon har rätt.
För då känner jag mig glad.
Jag kan till och med nästan skratta till när vi leker i sjön, när jag kastar bollar som
hon så ivrigt simmar iväg för att hämta.
Eller när hon och jag är ute och går.
När hon springer fri och lycklig. Liksom rasar fram i galet tempo i en värld som bara
väntar på att bli utforskad.
När jag ser henne så, ja då blir även jag lycklig.
Det befriande med att skratta, ge mig det, snälla.
Jag väger ett ton. Jag orkar knappt röra kroppen.
Varenda steg är ett maraton.
Jag kan knappt tänka.
Varenda tanke rör sig i sirap.
Kan knappt forma meningar.
Kan knappt förstå vad som händer och sker runt omkring mig.
Jag behöver en mening med livet.
En känsla av sammanhang.
En känsla av samhörighet.
En känsla av hopp.
Och en känsla av glädje.
Jag måste ha dött redan.
Det är enda förklaringen till varför jag ligger ner och inte tar mig upp.
”So I talked about conscience and I talked about pain.
And he looked out the window and it started to rain.
I thought maybe I’ve already gone crazy”
Fish och Marillion sjunger den textraden om och om I mitt huvud.
Som de alltid gör när jag har ryggen mot väggen och inte längre kan leva.
Jag vet inte vad det är med just de raderna i just den låten.
Men den kommer alltid i mitt huvud i tider som dessa.
Som om han vet hur det känns när världen inte längre känns som ens egen.
När man undrar om man faktiskt har tappat förståndet. På riktigt.
Texten ovan fick mig att lyssna på min favoritskiva med Marillion.
”Seasons end”. Den första skiva jag köpte med dem överhuvudtaget.
Jag avgudar den, men lyssnar väldigt sällan på den.
Redan nu känner jag hur dess låtar tar mig med.
Den är mjuk, den är intelligent, den får mig att må bra.
Att må bättre i alla fall.
Jag har alltid tyckt om den här typen av musik, den finurliga, den liksom smarta.
Och den här skivan får mig att minnas perioder i livet då jag mått bra.
Eller då jag varit i enormt behov av tröst.
Då har den alltid funnits där och gjort livet vackert för mig.
Musik har betytt världen för mig. Musik betyder världen för mig.
Musik är jag. Jag kan inte leva utan.
Så är det bara.
Jag skriver i realtid just nu.
Mitt mående precis i denna jävla minut.
Då blir det kolsvart. Onyanserat kolsvart.
För att när jag drar igång en skiva på datorn helt plötsligt bli mer rosa.
Kanske blir jag svår att följa.
Förvirringen jag känner riskerar att följa med i text som är ostrukturerad.
Men låt det vara så.
Vissa texter släpper jag ifrån mig osorterade.
Det här är en sådan.
I morgon, eller senare ikväll kan läget förändras.
Ibland behövs bara ett mening, en låt eller något annat otroligt litet för att vända.
Jag är medveten om det.
Vilket gör det här inlägget till ett sådant jag kommer att ha svårt för att läsa igenom
senare, när jag mår bättre.
För då kan jag inte längre relatera.
Men likafullt, det här är jag precis nu.
Skulle den här sinnesstämningen brytas om 5 minuter eller i morgon bitti är ingen
gladare än jag för det.
Jag förklarar det här fenomenet för er eftersom nästa inlägg kan vara ett totalt
”jag mår så otroligt bra”-inlägg, och det då kan bli svårt för er att hänga med.
Men nu vet ni.
Här kan sinnesstämningar och känslor växla fort.
Vilket skulle vara tacksamt om det inträffade exakt nu.
Så den här svarta dödande sörjan till existens får ett avslut till förmån för något
mer rosa, där jag skrattar, är glad, känner mig full av kraft och full av driv.
I morgon måste jag börja ta tag i vissa saker.
En prioriteringslista ska göras, så jag kan fokusera på rätt saker i rätt ordning.
Mamma hjälper mig med den, så att den ens blir av.
Haha, tur det, för jag fixar inte ens en så enkel sak själv just nu.
Hon är fin, min mamma. Vår mamma.
Hon ställer verkligen upp.
Hon försöker fastän jag själv inte kan förmå mig att svara på tilltal ens.
Jag hoppas mejlet jag skrev till henne i afton inte gör henne alltför ledsen.
Berörd och ledsen javisst, inget annat är att vänta.
Men att hon förstår att jag vet att hon gör allt hon kan, att inget beror på henne, utan
att det är jag och bara jag som inte är människa i nuläge.
Men jag må säga igen, Marillion tar mig med till långt bättre ställen just nu än där
jag befann mig i inledningen på det här inlägget.
Det kommer kanske att ordna sig trots allt det här.
Herregud, jag nästan ler för mig själv nu.
Fan så bra den här skivan är.
Jag kan texterna utantill fastän jag hör på den med sisådär 5 års mellanrum.
Och deras trummis, Ian Mosley, är min favorit bland slagverkare.
Jag tycker otroligt mycket om hans sätt att spela.
Han har något väldigt speciellt som fångar mina öron och mina känslor.
Haha, er Cicci sitter helt plötsligt och tokmyser i soffan.
Det här kommer att ordna sig.
Hoppet dök ta mig fan upp igen.
Med hjälp av en grupp som är min alldeles egen.
Med en låt som signalrer det illa i mitt mående till att dra mig vidare till min favoritplatta
med samma grupp, den som alltid ger mig lusten att resa mig upp och fortsätta.
Nu hör jag till och med regnet som smattrar mot fönsterblecket, så mysigt.
Och nu tänker jag, borde jag ens posta det här inlägget?
Eller borde jag bara slänga det, och liksom låtsas som om jag inte alls är i närheten
av att kunna uppfattas som totalt jävla galen och förvriden i huvudet.
Men nej.
Jag postar det.
Så här ser min hjärnas svängningar och galenskap ut.
När jag mår som sämst till att några minuter nästan glatt mysa i soffan.
Kontraster må jag säga…
Då är det bara rubriken kvar att sätta innan jag önskar oss en god natt.
Den blir enkel ikväll.
Visste ni att den alltid är det sista jag skriver i mina blogginlägg?
God natt.
Jag hoppas natten ger oss alla det vi behöver och vill ha.